I går blev det mycket film. Jag for in till Filmhuset för att ta del av sista dagens program i "Drömfabriken", den årliga mässan för filmskapare. Statistföreningen hade egen monter och castingfirman "Filmcafé", där jag fick en längre pratstund med en av grabbarna. Det tycks finnas ett oerhört stort intresse bland de yngre att syssla med sådana här kreativa yrken. Åtminstone under gårdagen var medelåldern bland besökarna påtagligt låg.

  Det hindrar ju inte att även en äldre herre som jag kan få ut en del av att besöka de programpunkter som erbjuds och jag hann i går bevista ett sådant där skådespelarna Jonas Karlsson, Jakob Eklund och Helena af Sandberg samtalade om skådespeleri och hur olika det kan gestalta sig inom teatern och filmen. En första reflektion var, att det nästan var två olika yrken, som kräver helt olika förhållningssätt för att lyckas. Det är inte säkert att en teaterutbildad skådespelare gör sig bra på film, medan en ren amatör kan göra det bara genom att vara sig själv.

  På kvällen såg jag just en sådan, då Janne Karlsson dök upp på rutan i "Göta kanal 2", som jag inte sett tidigare. Han är ju en genuin figur i sig själv. Filmen som sådan fick väl oförtjänt dålig press, tycker jag. Om man tänker bort den första filmen, eller som jag inte ha sett den heller på länge, då var den riktigt underhållande. Bara gissningsleken för att identifiera de välmaskerade birollsinnehavarna var ju rolig. Grävmaskinist Peter Haber, slussvakt Kjell Bergqvist, för att inte tala om fiskargummorna Regina Lund i dubbel upplaga.

  Fortsatte sen med att slå över till oscarbelönade "Lost in translation", som var en mycket mer finstämd historia. Jag var med ända till slutet, då filmen fick en mycket konstig avslutning, som verkade helt orealistisk i tid och rum. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren dök upp på en plats där hon omöjligt kunde vara just då.

  Har för mig att jag läst någonstans, att filmen haft ett annat slut från början, som inte godtogs av testpubliken, så att man gjorde en ny version. Det vore intressant att veta, om den ursprungliga versionen var mer realistisk.

Vårflöde i ån mellan Sottern och Kyrkviken

Vaknade kl. 05 och kände mig utsövd efter sex timmars obruten sömn. Började fundera över hur jag skall nå ut med min bildkonst utan dyra utställningar. Efter tre lyckade auktioner på Tradera, av andra objekt från min rörelse, föll det mig in, att jag skall pröva att även sälja målningar den vägen. En testauktion får ge besked om det är värt flera försök. Nätets möjligheter sägs ju vara obegränsat.

  Dagen skall i övrigt ägnas åt ett besök på "Drömfabriken" på Filmhuset i Stockholm och ta dela av något av sista dagens program.

Gårdagen blev förutom naturupplevelsen fylld av kontakter med min chef, med handläggaren på försäkringskassan, med redovisningsbyrån och med banken, för att få någon kontroll över situationen. Så nu är i alla fall mötestid äntligen bestämd med personalkonsulenten och jag har mejlat iväg underlag för den diskussionen. Tid är även bestäld på banken, som lät positivt inställd. På min gamla arbetsplats kan jag tydligen få temporär sysselsättning med småreparationer och underhåll, i varje fall tills mötet kommer till stånd. Är beredd att tacka ja till detta.

Vägen mot björnskogen

I dag kan man läsa i vår ortstidning, att man nu hittat färska fotspår av den björn, som av allt att döma är stationär sedan år 2003 i skogen norr om Edsbro, alltså just i den tarkten där jag tog gårdagens cykeltur. Man tror att det är en stor hane, som nu har lämnat idet och lufsar omkring där ute. Så det gäller att ha korpgluggarna öppna när man ger sig ut och visst ger det en extra adrenalinkick till motionsrundan. Men han lär vara ganska skygg, så chansen att man får se den är nog rätt liten.

Dagens motionsrunda blev en cykeltur fram och åter längs en byväg i nordvästlig riktning från vår bostad. Sista bostället längs vägen hette Gärstatorp, men sen fortsatte vägen ytterligare ett par kilometer bort till några mindre odlingar bort i skogen. Mängder av jakttorn vittnade om att där var goda jaktmarker och vägen slutade vid en jaktkoja.

  Halvvägs upp längs vägen korsade jag ett krondike som fortsatte ned genom en beteshage som en porlande vårbäck. Där i solen med bäckens porlande, med fågelsången och dofterna från hagen blev jag på ett ögonblick förflyttad till barndomens äventyr borta vid bäcken vid Gubberget på Väddö. Där byggde vi vattenhjul och där låg en stor flat sten som en bro över bäcken. Den var till stora delar av rosa fältspat, så vi kallade stenen för fläskkotletten, för den såg ut så. 

  Hemkommen togs jag snabbt åter till verkligheten genom ännu en saftig räkning från Eniro. Jag inser att nästa år blir det inga mer kataloguppgifter, de kommer aldrig att betala sig. Det får räcka med nätet och någon tillfällig tidningsannons. Nu blir jag tvungen att kontakta banken för att lösa det här. Från personalkonsulenten har ännu inte hörts ett ljud om mitt jobb.

Efter ett par timmars administration och övande var det dags för dagens motionsrunda i det vackra vädret. Det blev en kombinerad cykeltur och promenad för att utforska en stig, som jag hittat på kartan men aldrig gått. Det blev stora vägen en dryg kilometer söderut och sen in i skogen, där jag mestadels fick leda cykeln. Men bitvis gick det att trampa sig fram på lägsta växeln.

  Mycket spår efter vildsvinens bökande. En råbock flydde och skällde så det ekade i skogen. Skogskörvägen skulle föra mig över till den gamla grusvägen mot Sättra och det stämde. Fast jag var tvungen att korsa en ladugårdsbacke för att nå vägen. Ingen var ute, så jag behövde inte presentera mig den här gången. Jag har flera gånger hamnat just på ladugårdsbackar och träffat nya människor vid min utforskning av ortens vägar. Ibland är det en grind som hindrar vidare framfart, på de stigar jag vill utforska.

  Så har det varit i livet också, grindar har stängts eller vägar har visat sig vara återvändsgränder. Men ibland får man leta  sig fram på omvägar, även om dom försenar framkomsten. Själva resan kan ändå vara mödan värd. Vi har ett uttryck i familjen som är så här: "Den som aldrig kör fel får inte se mycket." 

Bandade gårdagens visning av den gamla filmen "Sjösalavår" från 1949, där Evert Taube med familj spelar sig själva och en rad gamla stjärnor dyker upp i mer eller mindre osannolika roller. Elof Ahrle som Fritiof Andersson, John Elfströn som Ernst George Johansson, Doglas Håge som fartygskock och Stig Järrel som sydländsk krögare.

  Det hela är en härlig skröna, där Taube får blåsa under den romantiserade bilden av sig själv som det stora diktaroriginalet och en hel drös av hans visor får fungera som filmmusik. En sorts dåtidens rockvideo i långfilmsformat, stundtals riktigt roande p.g.a tidsperspektivet. Filmen bjuder också på bilder av sedan länge försvunna miljöer.

  Som vissångare kan man ju också sitta och inregistrera små förändringar i texterna, som Evert Taube själv måste ha gjort under årens lopp. Det här måste väl också ha varit tonåringen Sven Bertils debut som filmskådespelare. Den tydliga diktionen fanns redan då.

Lyssna på den här killen:
http://www.youtube.com/watch?v=zqe3A-zQhzU&feature=related