Vedklyvningen framskrider i sakta mak, men kallblåsten tvingade in mig igen. Morgondagen ser bättre ut på väderkartan. Det finns alltid instrument att öva på. En målsättning är, att två lite svårare Sahlströmlåtar skall sitta i ryggmärgenoch fingrarna till sommaren på nyckelharpan. Det kräver daglig repetition och konsekvent fingersättning, annars är man ute och cyklar. (Sportmodellen av nyckelharpa kallas cykelharpa).

Bilden ovan är från Söderängsån, som förbinder fansjön och Närdingen. Det har varit ett bra vårflöde där trots att det inte varit någon snö att tala om.

Bilden ovan visar gränsmärket mellan Belgien och Frankrike. Vi hade inga problem att orientera oss när vi var framme i Paris. Med en karta i handen tog vi oss dit vi skulle och hem igen.

  Däremot fick vi leta en hel timma efter vandrarhemmet i Malmö på nedresan. Trots medtaget kartblad var det tji att förstå var vi var. Vägnamnen på kartan och i verkligheten var inte överensstämmande. På kartan skulle vi följa "Inre ringen". I verkligheten åkte vi på en motorväg, som var skyltad med "C-ring". Någon skylt till vandrarhemmet fanns naturligtvis inte på denna motorväg, så vilken avfart vi egentligen skulle ta av på var osäkert. Vi prövade på tre ställen utan att bli klokare.

  Väl inne i staden fann vi att gatunamnskyltarna på hus eller stolpar var så illa anfrätta av tidens tand, att de många gånger var oläsbara från bilen. Där borde staden verkligen kosta på en ommålning eller nya skyltar. På ett ställe hade någon lustigkurre dessutom vridit en stolpe ett kvarts varv, så pilarna pekade åt fel vädersträck.

  Under bilresor genom Sverige har vi flera gånger stött på problemet att tolka vägskyltar, även längs de stora stråken. Där skall inte finnas några tolkningsmöjligheter. Då uppstår farliga situationer, när folk sitter och tvekar vart dom ska.

  Ibland blir man inlurad i en stad, för att det står en skylt till en bensinmack, men inte hur långt det är till den. När man sen skall leta sig ut till E4an igen är det inte skyltat åt norr eller söder, vilket annars är en mycket bra information. På kvällen har man ju inte heller solen att orientera sig efter.

  Innan varje rondell bör både de närmaste orterna och nästa storstad vara skyltade, så att långresenären kan köra efter det längre perspektivet och inte behöva tveka om vägvalet. Vägverket, eller vilka som nu ansvarar för detta, borde skaffa sig bättre kunskaper om hur en vettig skyltning skall utformas. Mitt intryck är att det är lättare att hitta utomlands än i Sverige.

Som barn på 40-talet åkte jag ofta med en sådan här vagn, när jag fick följa med vår granne, farbror Pettersson, till affären eller kvarnen. Bilar förekom knappast. Det var ett mycket trevligt ljud att höra vagnshjulens knarr mot grusvägen och hästens lugna trav. Nu står den och förfaller vid en rastplats, där vi passerade på väg söderut genom landet, i inledningen av vår resa till Paris. Jag tror barndomens reseupplevelse var lika stor då som bussresan ned över kontinenten var nu. Jag minns den i alla fall nu, sextio år efteråt.

En vacker kvällsvy över Paris från Eifeltornets andra våning

Jag har nu börjat att skapa en Parismapp på min bildsida och kommer att lägga in bilder där vartefter jag hinner. Vädret i dag manar emellertid till utejobb, så det får bli lite peu on peu. I väntan på andra jobb finns alltid veden att ta itu med. Bilden ovan är som synes från Eifeltornet. Vi besökte det först på första dagens rundtur men åkte upp på kvällen den andra dagen. Det var en magnifik upplevelse.

Sacré Coeur, Blommande balkong och Moulin Rouge. På det senare stället var det en show som hette duga, men där fick man inte fotografera.

Vi skulle möta våren i Paris. I stället möttes vi av snöslask och isvindar, den kallaste aprilmånaden på 23 år. Som mest tog sig temperaturen upp till 11 grader denna vecka, men vi lyckades pricka in en solig stund med en capucino på ett utecafé vid Place Pigalle.

  Långkalsonger var inte vad jag hade lagt ned i väskan men en lätt sommarkostym. Jag satte de byxorna  under ett par andra  på utflykterna för att hålla värmen. Stråhatten drog det svinkallt igenom över flinten, så den medtagna baskern fick göra tjänst hela veckan och kändes både varm och rätt i sammanhanget.

  Det skall ju också alltid hända något dramatiskt när vi är ute och reser, så nu blev det stora demonstrationer när OS-facklan kom till Paris. Vi såg bara polisens uppladdning innan och fick göra en liten omväg med bussen men såg utförliga reportage på TV-nyheterna på kvällen.

  Annars blev det en givande vecka med späckat program och jag skall återkomma med fler bilder vartefter jag redigerat.

Var ju bara tvungen att åka och hälsa på lilla Tove en gång till den här veckan. I dag var hon vaken och ville inte alls ligga i vagnen när vi skulle ut på promenad. Hon ville se sig omkring, så det blev att bära tills hon slocknade. Men vad gör man inte?

  På hemväg hade jag tid hos reumatologen och fick en bra genomgång med honom. En del saker fick sin förklaring, så jag vet bättre hur jag skall fortsätta.

  Sen var det dags att skjutsa kattpojkarna till katthotellet, där dom skall bo under vår frånvaro. Tyson fann sig genast till rätta och började äta. Kasper var lite mer undrande och fräste åt katten i buren brevid.