Så tog sig bloggförfattaren ut och fram

Andra dagen beslöts att ta oss längre upp och söka fiskevatten på kalfjället i närheten av Stekenjokk, där det en tid var gruvdrift. Ny vandring uppåt men i en natur, som verkligen får en att känna sig liten. Alla avstånd förvrängs och man fattar inte hur långt det kan vara till en punkt, fast man ser den tydligt. Efter ca. tre kilometer var vi framme vid första anhalten, där en svajig bro gick över ån.

  Där verkade avfiskat, så  kamraterna drog vidare mot fjärran tjärnar. Jag hade emellertid dröjt mig kvar, delvis för att jag hade fått problem med fötterna. Skall inte gå in på detaljer om detta, men jag insåg att jag inte skulle skena vidare utan snarare i sakta mak ta mig åter mot utgångspunkten. Det kunde ta timmar innan de andra återkom till vårt basläger, så jag skulle bli sittande där utan speciell förströelse mer än att samla ved till eldstaden.

  Beslöt att meddela mig via mobilen, att jag avvek, men hade ingen täckning. Ett stort minus för Comvics abbonnemang plötsligt. Letade penna utan resultat, men hade papper och tände några tändstickor, så jag fick kol att skriva med. Lade lappen under locket i den ryggsäck där kaffepannan fanns, så att den säkert skulle hittas.

  Sen vandrade jag ensam i sakta mak över fjällryggen utan att se en människa. Däremot gjorde ett par fjällpipare mig sällsakp och en ren visade sig en kort stund. I ensamheten var det en stor upplevelse av landskapet i alla dess fantastiska färgskiftningar. Vartefter dagen led blev det också vackrare, när solen kom lägre och satte släpljus över fjällsidorna.

  När jag närmade mig bron, där vi parkerat bilen, gick jag ned till ån och ställde mig att kasta i väntan på att de övriga skulle återvända. Där var mycket vackert och spännande att försöka få betet till rätt plats mellan stenarna, så jag hade förströelse tills de andra kom. Någon fisk fick jag dock inte denna dag men en ny erfarenhet och en fantastisk naturupplevelse. De andra hade fått fisk och jag var nöjd med att inte ha sinkat dem på vandringen hemåt.

Åtta gubbar blev vi, eller män, karlar mellan 18 och 65 år. Jag var äldst. Två dagars fiske och vandring i fjällvärlden, ty vill man få fisk då blir det att vandra. En fantastisk naturupplevelse i alla händelser och vi hade en sagolik tur med vädret.

  Som ende sörlänning fick jag försöka anpassa mig till norrländska sedvänjor och hoppas att jag inte föll helt ur ramen. Det gladde mig att jag första dagen med min "antika" utrustning ändå fick fisk och höll mig själv med lunchmaten, medan reservprovianten fick bli kvar i ryggsäcken.

  Dagen innebar cirka en mils vandring, delvis i ganska brant terräng, och det gladde mig också att orken inte tröt. Cykelturerna har gjort nytta denna sommar. Det värsta var nedstigningen från höjdplatån på kvällen, då knälederna hade vissa invändningar, men hem kom vi till stugan, middagen och kvällsförnöjelserna. Jag medförde gitarr och fiol, så det blev även en del vissjungande i glada vänners lag.

Det skall komma mer bilder och lite mer från fjällresan när tiden medger.