Andra dagen beslöts att ta oss längre upp och söka fiskevatten på kalfjället i närheten av Stekenjokk, där det en tid var gruvdrift. Ny vandring uppåt men i en natur, som verkligen får en att känna sig liten. Alla avstånd förvrängs och man fattar inte hur långt det kan vara till en punkt, fast man ser den tydligt. Efter ca. tre kilometer var vi framme vid första anhalten, där en svajig bro gick över ån.

  Där verkade avfiskat, så  kamraterna drog vidare mot fjärran tjärnar. Jag hade emellertid dröjt mig kvar, delvis för att jag hade fått problem med fötterna. Skall inte gå in på detaljer om detta, men jag insåg att jag inte skulle skena vidare utan snarare i sakta mak ta mig åter mot utgångspunkten. Det kunde ta timmar innan de andra återkom till vårt basläger, så jag skulle bli sittande där utan speciell förströelse mer än att samla ved till eldstaden.

  Beslöt att meddela mig via mobilen, att jag avvek, men hade ingen täckning. Ett stort minus för Comvics abbonnemang plötsligt. Letade penna utan resultat, men hade papper och tände några tändstickor, så jag fick kol att skriva med. Lade lappen under locket i den ryggsäck där kaffepannan fanns, så att den säkert skulle hittas.

  Sen vandrade jag ensam i sakta mak över fjällryggen utan att se en människa. Däremot gjorde ett par fjällpipare mig sällsakp och en ren visade sig en kort stund. I ensamheten var det en stor upplevelse av landskapet i alla dess fantastiska färgskiftningar. Vartefter dagen led blev det också vackrare, när solen kom lägre och satte släpljus över fjällsidorna.

  När jag närmade mig bron, där vi parkerat bilen, gick jag ned till ån och ställde mig att kasta i väntan på att de övriga skulle återvända. Där var mycket vackert och spännande att försöka få betet till rätt plats mellan stenarna, så jag hade förströelse tills de andra kom. Någon fisk fick jag dock inte denna dag men en ny erfarenhet och en fantastisk naturupplevelse. De andra hade fått fisk och jag var nöjd med att inte ha sinkat dem på vandringen hemåt.

Åtta gubbar blev vi, eller män, karlar mellan 18 och 65 år. Jag var äldst. Två dagars fiske och vandring i fjällvärlden, ty vill man få fisk då blir det att vandra. En fantastisk naturupplevelse i alla händelser och vi hade en sagolik tur med vädret.

  Som ende sörlänning fick jag försöka anpassa mig till norrländska sedvänjor och hoppas att jag inte föll helt ur ramen. Det gladde mig att jag första dagen med min "antika" utrustning ändå fick fisk och höll mig själv med lunchmaten, medan reservprovianten fick bli kvar i ryggsäcken.

  Dagen innebar cirka en mils vandring, delvis i ganska brant terräng, och det gladde mig också att orken inte tröt. Cykelturerna har gjort nytta denna sommar. Det värsta var nedstigningen från höjdplatån på kvällen, då knälederna hade vissa invändningar, men hem kom vi till stugan, middagen och kvällsförnöjelserna. Jag medförde gitarr och fiol, så det blev även en del vissjungande i glada vänners lag.

Det skall komma mer bilder och lite mer från fjällresan när tiden medger.

Nu har packningen för fjällresan börjat bli klar. Vissa matvaror återstår till kylväskan. Det får åka ned sist. Så länge sedan jag packade för en sådan här resa, så jag får tänka några gånger extra vad som skall med, fiskeutrustning, kläder, matutrustning etc. Vi skall bli 7 - 8 gubbs, så det kan bli lite kvällstjosan också. Något instrument skall alltså med i packningen. Vi far halvvägs i eftermiddag och resten till Kittelfjäll i morgon. Sen blir det vandring upp till fiskevattnen. Det lär komma bilder och samlade intryck efter hemkomsten.

C o K. Detta är en rätt fantastisk kombination, nämligen cykel och kamera. Efter en tids användande av cykeln, propsar kroppen nästan på att komma ut på en daglig runda. Kameran blir sen en extra sporre för att dokumentera någonting efter vägen. Om man då, som jag, är ute och utforskar vägnätet i min närmaste omgivning, finns det alltid någon detalj som man stannar inför, en gammal husgrund, ett vackert blombestånd, en husdetalj eller något djur som dyker upp i blickfånget.

  Dagens tur gjorde jag ensam och besökte småvägarna runt Kristineholms gods. Där fanns en liten väg ned till en brygga vid Erkens västligaste strand med en vacker vy över sjön, med öarna Södergarn och  Yxlan som svarta siluetter. Det finns alltså två öar med namnet Yxlan i Roslagen, en innanför Blidö och en i Erken.

  En dryg mil blev det i dag, men jag höll på att hamna utanför kartbladet, så jag tog av hemåt där vägen fortsatte mot okänt mål. Det får bli en annan gång med nya kartan, som har annan utsträckning.

I går tog jag mig för att bocka om innerkrokarna på min cykeltransportör, som inte gått att montera på bilen, därför att den har så brant baklucka. Detta har andra fördelar, som att den är väldigt rymlig invändigt. Nu fick jag plötsligt möjlighet att få med båda cyklarna, Ewas inne i skuffen och min bakpå. Vi har testat detta i dag och det gick galant. Plötsligt utvidgas  möjligheterna till cykelutflykter till det oaändliga .

  Testturen gick till Ewas förfäders gamla hemtrakter i Ununge, bil första milen och sen en rejäl cykeltur på småvägarna mellan gårdarna. Här är en levande jordbruksbygd med betande djur, som håller hagmarkerna öppna och trevliga grusvägar att cykla på.

Efter ett intensivt jobbande på golvet, med att lära sig krypa framåt och flera timmars underhållande av alla medmänniskor, är det skönt att ta sig en riktig tupplur i soffan.

Tänk vilket jobb man lade ned förr på kvalitetsmöbler. Dom här lär väl ha drygt hundra år på nacken. Inte konstigt om några delar lossnat och behövde limas fast. Dom håller i hundra år till.