Nalle Puh i Tor Isedahls gestalt, Marie Isedahl som Nasse, Inga Sarri som Christoffer Robin, Lars Edström som Kanin och Nils Eklund som Ior i Nisse Skoogs dekor 1964.

Till sommarens sysslor hör läsning och själv går jag för närvarande igenom en del gamla tidskrifter, som jag sparat för "senare läsning", däribland en hög gamla VI-tidningar. I ett nummer från 2004 finner jag ett reportage om en av våra stora scenografer, Nisse Skoog, då 83 år gammal. Han var även i ungdomsåren en framstående jazztrumpetare i Lulle Ellbojs storband och hade eget band på Nalen.

  Jag får genast en flashback till 1964, det året jag började jobba på Stockholms Stadsteaters snickarverkstad. Det första jag fick ge mig i kast med var då dekoren till "Nalle Puh", en barnteaterföreställning, som just Nisse Skoog gjorde dekoren till. Allt var nytt och spännande och teaterdrömmen levde stark. Då hade jag ingen aning om Nisse Skoogs jazzbakgrund, den fick jag reda på senare, men jag gillade hans dekormodeller i skala 1:25 och fick vara med och bygga upp flera av dom i full skala, bl.a Strindbergs "Kronbruden". Bilden ovan är ur mitt gamla fotoalbum.

  Nu läste jag att alla hans gamla teckningar finns donerade till Teatermuséet, vilket naturligtvis för mig då blir ett kommande besöksobjekt, när jag har vägarna till Stockholm.

Vaknade onödigt tidigt och hann läsa lite innan sambon också var på benen. Forfarande regndroppar i luften, men vi beslöt att ta en tidig cykeltur. På väg hemåt kom en råbock skuttande mot oss över ett fält. Vi stannade och stod blickstilla, tills den var så nära att jag kunde fotografera den.

Gårdagens spelning blev en riktig långkörare, som startade med två sånger vid vigseln i Ingarö kyrka och därefter båtfärd med Taxibåten Madame ut till Bullerö. Vi mingelspelade och ledde allsånger och framförde önskevisor och en del annat, som vi valt själva, lite nu och då under färden och under uppehållet på ön. Regnet strilade fint under större delen av dagen, så det blev inte så mycket av själva besöket på ön. Några badade men vi höll oss ombord och underhöll resten av sällskapet. Det var ett mycket okonventionellt, okrystat och trevligt bröllop. Alla nöjda och glada trots regnet.

  Återfärden gick förbi Sandhamn medan mörkret föll och vi var i hamn klockan tjugotvå. Åter hemma vid midnatt efter fjorton timmar. Då stod båda radioapparaterna på och pratade för fullt med varandra. Vem hade satt på dom? Dom var tysta när vi for.

Dagen har ägnats åt småplock. Skrivit en insändare till NT ang. banvallarna. De har varit på tapeten tidigare. Klistrat om klippen i ett gammalt allbum, där klistret har lagt av och allt låg som lösa lappar mellan sidorna. Använd inte "Fastik". Det har ingen livslängd och missfärgar dessutom allting efter att antal år. Detta gjordes medan jag lyssnade på Sommar i P1.

  Smort upp min spinnrulle, som lät som ett tröskverk, och lyckats få isär spöet och smort delarna inför fjällfärden, då jag måste koppla isär spöet under vandringen.

  Börjat köra in ved, då det skall bli skyfall i helgen, och täckt med plast över travarna. Hoppas det håller uppe i morgon under bröllopsspelningen i skärgården. Även övat lite inför detta under eftermiddagen samt lagat middagsmat, som nu avätits på altanen. Två besök i hantverksboden i dag.

Här gick tågen förr till Hallstavik. Det kan man knappast tro i dag.

Dagens runda gick norrut. På kartan finns den gamla banvallen kvar på vissa sträckor och en går från den gamla viadukten över väg 280 norrut till Ränka, en by i Ununge socken. De här banvallarna skulle kunna vara fantastiska cykelvägar i skydd mot den starkt trafikerade vägen. Men då krävs det underhåll och det är inte den här kommunen intresserad av.

  Nu används banvallarna främst av ryttare, vilket är helt ok. om dom höll sig på ena halvan och lät den andra vara för cyklisterna. Nu är det som att cykla på en plöjd åker och inte ett dugg lockande till återbesök. Här finns en dold resurs, som för en måttlig summa pengar skulle kunna göras i ordning och erbjudas turistnäringen, samtidigt som man skulle skapa trafiksäkra cykelvägar åt lokalbefolkningen.

  Men det måste också till regler för användningen, så att ryttare och cyklister kan samsas om utrymmet. Jag har själv varit ryttare, så jag vet hur fantastiskt det är.

Gårdagens eftermiddag utbröt mycket riktigt ett ordentligt åskväder. Jag drog ur alla sladdar och passade på att åka till Hallstavik och inköpa lite fiskegrejor och satt sen inne och pysslade med mina drag och spinnare, putsade upp och satte på nya trekrokar där gamla rostat sönder. Draglådan såg plötsligt riktigt rik och välsorterad ut.

  Skyfallet jag mötte på vägen missade tydligen vår tomt i alla fall, ty vattentunnorna blev inte mer än halvfulla. Lite blev det i alla fall att vattna i växthuset med och hallonen fick sitt direkt.

  Kvällen ägnades åt gemensam övning inför bröllopsspelningen.

Är det någon mer än jag som tycker att den där minnesprofessorn påminner väldigt mycket om Peter Dalles uppfinnarjocke i Lorry och verkar ungefär lika trovärdig när han uttalar sig? Det är egentligen bara kepsen som fattas. Han kan egentligen inte veta någonting om vad mamman minns, medan hon faktiskt var närvarande och är den enda som kan minnas något. Om någon TV-reporter skulle påpeka detta skulle han förmodligen svara: "Tänkte inte på det!"