Jag har tidiga minnen av Dompans orkester, då de spelade "Jazz under stjärnorna" från Sollidenscenen på Skansen. Jag tror det var tidigt 1960-tal. Det var högtidsstunder framför radioapparaten. Sen har han ju alltid funnits med i dom viktiga sammanhangen inom svensk jazz. Jag vet inte hur många skivor jag har, där man kan hitta hans namn, men det är många och alltid hörvärda.

  De försvinner en efter en, de som var med när jazzen slog igenom i Sverige. Som tur är finns de väl dokumenterade, men det är få i yngre generationer som kan inta en sådan plats i det svenska musiklivet som de hade, Arne Domnerus, Putte Vickman, Charlie Norman, Povel Ramel. Men vilket jam det an bli däruppe.

Ännu tydligare blir det nedan skildrade förhållandet om man ser bilden i svart-vitt.

Vilken färg har en svart asfaltväg? Dum fråga, svart så klart. Men när det gäller bild och att avbilda en sak, så får man inte stirra sig blind på lokalfärgen. Då kan plötsligen svart vara vitt. Det behövs bara lite regn och sen sol på den fuktiga ytan. Det är alltid ljuset som skapar bilden och det är det man skall betrakta.

I våras var här bara en stubbe efter ett äppelträd, precis som den bakom. Men skam den som ger sig tänkte roten och nu ser den ut så här.

Ett par gedigna fåtöljer i lackad bok skall få ny klädsel. Mitt uppdrag är att ge trästommen en ny mörkare kulör innan omklädseln. All den gamla gula lacken måste bort, vilket görs med en gammal morakniv från barndomen. Den har ett djäkla bra stål, som håller länge att skrapa med och man kommer åt i alla trånga hörn med spetsen. Den nya ytbehandlingen blev en oljebets, som jag aldrig har testat tidigare, men som gav precis rätt kulör och en matt men len yta, när man putsat den med stålull och torkat rent med en naftatrasa. Den metoden är värd att pröva även i andra sammanhang.

  Nästa uppdrag blir sex pinnstolar, som även de skall ha ny färg. Men där blir det tvättning och ommålning, som är en helt annan procedur.