I förrgår ringde mig en okänd man, som var golfspelare och hade besökt en golfbana utanför Norrtälje. Där ute på banan hade han hittat ett par hophäftade A4-ark, som han tog upp och tittade på. Det visade sig vara ett dokument rörande min tidigare anställning hos kommunen. Det var undertecknat av mig och en kommunansvarig och jag har min kopia i en pärm i skåpet.

  Någon har alltså gått och drällt en sådan handling ute på golfbanan och frågan är vem? Av fyra tillfrågade, som kan ha haft en kopia, har ingen varit ute och spelat golf, åtminstone inte på den banan. Återstår den som undertecknat dokumentet, men han är enligt uppgift heller inte golfspelare. Mystiken tätnar.

Satt i går kväll framför TVn och kände mig oerhört ansvarslös, efter att ha varit på G i dryga två dygn med lilla Tove. Minns inte att det var så intensivt att vara  småbarnsförälder, trots att jag ju upplevt det ett par gånger. Eller så är det bara åldersskillnaden som gör att man känner så. Ibland kan också känslorna drabba en utan förvarning, så tårarna kommer i ögonen, när man känner den där lilla handen som krafsar eller tar tag i ens finger medan man sitter och matar.

  Såg sent i går kväll "Mord i sinnet", som bara blir alltmer utstuderat djävligt. Segt blir det också med de ständiga reklamavbrotten och nyheterna mitt i. Det programmet var dock inte en bråkdel så skrämmande, som den verklighet, som redovisats i tre dokumentärer nu under förra veckoslutet. Den första handlade om det kaos som rådde inom USAs försvarsmakt och politiska ledning den 11 september 2001.

  Den andra handlade om hur lättvindigt och på vilka lösa grunder besluten om Irakkriget fattades och vad det har fått för konsekvenser. Där ser man ju tyvärr fortfarande ingen ände på vad Bushadministrationen har ställt till. Att sen höra vicepresidentkandidaten Sarah Palins blåögda uttalanden i frågan blir ännu mer skrämmande.

  Den tredje handlade om hur man laborerar med att ändra och styra väderförutsättningarna och hur det har drabbat oskyldiga människor t.ex efter Tjernobylkatastrofen. Det är nästan outhärdligt att se dessa program, ty de handlar om verklighetens dårar och ger kalla kårar inför framtiden. 

Tove och jag har varit ensamma hemma i två och ett halvt dygn och det har gått över förväntan. Hon är ju så godmodig och skojfrisk, trots sin ringa ålder, så vi har haft riktigt skoj och ändå hunnit göra en del annat samtidigt. Men det är klart att det tar på krafterna, som allt umgänge, och man blir tvungen att ta sig en tupplur ibland. Nu är föräldrarna åter och tar hand om ruljangsen och jag känner mig mycket nöjd med att vi fixade det här på tu man hand. Det får bli ett glas rött till middagen i kväll för att fira detta.

Vaddå nappflaska? Här på landet dricker vi direkt ur skopan.

Nu har vi klarat av andra dagen och det har gått i ett huj. Lång förmiddagspromenad inkluderande svampplockning efter vägen. Taggsvamp och champinjoner, som smakade utsökt till middagen. Den förkättrade strykhögen minskar bit för bit medan Tove leker på köksgolvet. Hon roar sig långa stunder med att studera olika saker och försöka ta sig fram på alla sätt. Oftast hamnar hon under någonting.

  Vi lyckades pricka in gemensam middag på utsatt tid och var väldigt stolta över det. Innan dess hade vi faktiskt också sovit middag samtidigt i var sitt hörn av huset. Sen blev det ytterligare en promenad, den här gången ned till sjön, och Tove tog sig en extra lur. men sen kom myggen, så då gick vi in och tittade på TV, Beethovens "Eroica" i brittisk filmatisering av BBC. Det var lustigt att se hela gänget skådepelare från alla sommarens deckare utstyrda i peruker och 1700-talskostym.

  Sen blev det ögongnugg och lite för tidig nattning och jag skall titta på svensk TV-fars.

Morfar är barnvakt ett par dygn och första dagen är avklarad. Vi har kommit bra överens, Tove och jag. Hon har sånt gott humör och sysselsätter sig med vad hon kommer över, rullar och hasar sig fram över golven men har svårt att komma framåt. Men hon tog ett kryptag framåt i dag för att få tag på bollen. "Ett stort steg för mänskligheten". Vi har även tagit en rejäl promenad med vagnen i det vackra vädret. I kväll somnade hon till "Dobidoo" och morfar är ganska trött också.

En dryg mil blev det i dag. Bestämde mig för att utforska möjligheterna att lägga i kanadensaren uppe vid Sonöbron. Det visade sig svårare än väntat. Den gamla vägbanken på västra sidan är tydligen i privat ägo, så där gick inte att komma ut alls, och på östra sidan är det ganska brant och blir troligen svårt att kliva i, även om man nog får i båten. Får forska vidare i detta via dom som säljer fiskekorten. Dom måste ju kunna hänvisa en väg till sjön, inte mycket idé att sälja kort annars.

  Tog några bilder efter vägen. Otroligt med svamp i skogen efter allt regnet. Både kroppen och själen känns mycket bättre efter utflykten.

Det har alltså gått för fort med nedtrappningen av kortisonet. Värken har smugit sig tillbaka gradvis. Till att börja med lurar man sig själv med värktabletter, men till slut hjälper inte dom heller. Man lurar också läkaren, därför att vi båda vill få ett slut på den här kuren så fort som möjligt, för att undvika andra komplikationer.

  Nu gick det inte längre. Sänkan har gått upp. Nattsömnen blir störd och humöret dalar i takt med orken och arbetet blir lidande, även om man lär sig leva med värk och anpassar sysslorna därefter. Just nu har jag alltså tre olika värkdiagnoser att hantera, varav två skall gå att få bukt med på sikt. Det gäller hela tiden att ändå ha siktet dit för att orka med det man vill. 

  Kortisonbehandlingen skulle enligt ordinationen ta två till tre år. Om en månad är det tre år och det lär dra ut en bra bit efter det. Så länge den är i balans med kroppens egen förmåga, så går det bra och jag känner mig vital och full av energi. Men när det tar emot vad man än skall göra, då ligger depressionen på lur. Nu höjer vi dosen igen och satsar på en långsammare nedtrappning. Då vet jag att muskelvärken släpper inom några dagar. Det andra är mer hanterbart.

  En lisa för själen är att träffa lilla barnbarnet och att se dom festliga bilderna på hennes förehavanden. För övrigt övar jag inför ett eget gig för PRO inom kort och i går skickade jag iväg mitt manus till ytterligare ett förlag. Mer jobb står också och väntar ute i verkstaden och två nygräddade sockerkakor står och doftar i köket, en till kören och en till oss själva.

  För att lätta på sinnelaget har jag även friserat skägget på morgonen. Det får mig alltid att känna mig en smula yngre. Molnen lättar också på himlen efter två dagars envetet regnande, så det får säkert bli en cykeltur under dagen.

Här sover Tove (6 månader i morgon) i den gamla vaggan (Ca 200 år). Hon la sig ganska snabbt tillrätta och somnade, när jag satt med en tå på ena meden och vaggade till min speciella insomnigstrall, Spel-Gulles Lillpolska. Flickorna hälsade på en stund på eftermiddagen medan regnet strilade utanför och jag tog ledigt från verkstan. Tove roade sig mycket själv med att försöka få igång krypningen framåt. Hon hasar baklänges och rullar iväg och förflyttar sig över golvet åt olika håll, men inte åt det hållet hon siktar. Hon blir bara otålig när hon hakar fast med benen i något stolsben, annars sker det mesta med väldigt gott humör.

  Tidigare på dagen hade jag varit till Häverödal och hämtat hem lite nytt renoveringsjobb från en gammal kund. Nya utmaningar till i morgon alltså. I kväll skall jag se "Närbild" med Amanda Ohms, där jag satt i publiken. För övrigt övning inför PRO-framträdande på måndag.