Solen tvingade ut mig på en längre promenad. Ja, det var väl lite tanken på alla tårtbitarna också. Jag tog mig äntligen iväg och sökte upp den gamla fornborgen söder om samhället. Jag tyckte det var ett lämpligt mål för en nybliven fornlämning.

  Det finns två fornborgar i Edsbro. Den ena, den största, ligger nära masugnen och är utmärkt med skýltar och har en väl upptrampad stig. Den har en 110 m lång stenmur. Den andra är mindre och helt anonym, om man inte själv letar upp den på kartan och söker en egen väg dit. Men den är väl värd ett besök. Även där finns murrester och man får tänka sig att det varit vatten tidigare runtomkring, där det nu är sumpig åkermark, och man har en bra utsikt uppe ifrån berget, om det skulle komma inkräktare. Man kan undra varför den inte anses värd att markera med en skylt vid vägen.

Som jag föresatt mig, åkte jag i dag över till min gamla arbetsplats på skolan medförande en smaskig tårta och träffade lägligt hela gänget utom en. Det blev i alla fall kramar och glada miner och några påstod att dom saknat mig. Så nu känns det som att det ändå fick ett lyckligt slut.

  Funderar över detta att jag nu är fri att disponera min tid, utan att någon behöver ha synpunkter på detta. Egentligen är det inte så stor förändring, eftersom jag även förut har haft en del av min verksamhet här hemma. Men det är ju så konstigt, att en del inte kan förstå att man jobbar när man är hemma. Just det här kanske inte kan anses som ett jobb, men allt annat man gör, vare sig det ger omedelbar ekonomisk utdelning eller inte. Skall jag snabbt kunna hoppa in på ett speljobb till exempel, så gäller det att jag har uppehållit färdigheten på mina instrument och repeterat texterna. Allt tar tid och nu har jag fått lite mer av det, för det som mest intresserar.

  En del jobb är också av den typen, som bara behöver göras oavsett avans, som det med Eriks bilder. Där är jag nu i princip i mål, fast det såg oöverstigligt ut från början. Originalen skall åter till ägarinnan och skivorna skall distribueras, men det rent praktiska är klart i ett dussin pärmar. Nu skall jag återgå till något jag lade åt sidan, nämligen att sätta nya paspartoer av syrafri kartong på  ett antal bilder, som är värda att bevara till eftervärlden.

Gjorde ett race in till Norrtälje på förmiddagen för att hämta tårta och göra vissa inköp. Dotter med dotter anlände i god ordning mitt på dagen och gjorde mig sällskap över dagen. Några gamla vänner och mina syskon hörde av sig per telefon eller E-post och en kom faktiskt hit med en blomma. Sambon, sonen och mågen anslöt till middagen.

  Annars var det lugnt. En vacker blomma kom också per bud från min gamla arbetsplats, vilket kommer att föranleda ett besök där i morgon för att tacka för senast och för uppvaktningen. Jag sov middag en stund tillsammansmed lilla Tove på eftermiddagen, så jag är inte riktigt i sovfas ännu och flydde därför till arbetsrummet en sen kvällsstund.

I dag blir jag alltså 65 år och folkpensionär på riktigt, hur det nu kan komma sig. Någonstans inom sig är man ju fortfarande en grabb och har svårt att fatta vart åren runnit iväg. Speciellt som de tolv senaste åren av mitt liv som anställd är ett svart hål, som jag inte gärna ser tillbaka på. Jag fick lämna mitt arbete julen 1996 och har sen överlevt tills nu på något sätt, så känns det.

  Så nu är det bara att fortsätta ifrån där jag var då. Norrtelje tidning hade godheten att i dag ge mig en mycket korrekt gratulationsartikel, där det viktigaste fanns med och utan felaktigheter, för ovanlighetens skull. Blev uppvaktad av sambon med te och present på sängen i morse och har nu städat och värmt opp huset, så barn och barnbarn kan komma in frampå dagen. Vad mer vet jag intet om.

I Roslagen var det uppehåll och torra väger. Ju närmare Stockholm jag kom tilltog snöfallet och när jag körde in i stan var det svårt att se för de stora snöflingorna. På hemvägen blev vi sittande en halvtimme i en bilkö, då en hästtransport hade kört av vägen. Inga allvarligare personskador tydligen, enligt regionala nyheterna. Lagom pyrt att ta sig vidare hem sen i alla fall, men det gick bra.

Vilken fantastisk idé, att framföra Lars-Erik Larssons Förklädd Gud i gasklockan! Vilka bilder för TV-kameran och vilken känsla det måste ha varit att stå där på dom smala balkongerna och sjunga! Och så akrobaten under kupolen! Det var en ovanligt stimulerande veckans konsert. Missade ni det i kväll så går den i repris i morgon natt och den 20 nov.

Kvällsvy från Waldemarsudde 

När man talar om akvarellmåleri så tänker man sig gärna små, intima bilder inom glas och ram. På Waldemarsudde kan man nu se akvareller i kollosalformat och med sådan teknisk skicklighet att man häpnar, baxnar och faller till föga. Den som något sysslat med gamet vet hur lurigt det är. Hur bär karln sig åt och hur hinner han med en sådan offantlig produktion? Jag har några av hans böcker i hyllan och njuter av att bläddra i dem, men inför de här stora originalmålningarna blir jag helt ställd. Just nu får jag bara lust att elda upp mycket av det jag själv har producerat under tidigare år.

  Vi såg också Helmer Osslunds kraftfulla måleri, som har hundra år på nacken. Mycket av det han åstadkom har ju fortfarande en fantastisk lyskraft. Waldemarsudde är alltså väl värt ett besök just nu.

Sonen och jag sågs i Uppsala. Käkade på Katalin, detta säregna mat- och musikställe med helt andra anor från järnvägens glansålder. Därefter konsert med Vibafemba och Ulla Skoog i nya konserthusets stora sal. Den är ju imponerande men har en något kall atmosfär och hade inte heller speciellt bekväma stolar för en helafton.

  Det blev en tekniskt briljant konsert men, om det berodde på salen eller de medverkandes utstrålning, så blev det inte någon riktig närhet och värme mer än i enstaka nummer. Jag saknade också en presentatioion av styckena. Man hänvisade till sin nya skiva. Men om man inte köpte den, så var programmet rätt anonymt. Istället varvades sången med sketcher, där Ulla Skoog förde en ojämn kamp med mer amatörmässiga skådespelarinsatser från de olika sångarna. Hon är som bäst i sina egna bitska monologer.

  Kent Anderssons fina "Vingen" satte i alla fall som extranummer en fin slutpunkt för programmet, men den kände jag igen bara för att jag nyligen hört den i Göteborg.