Gårkvällens tänkta teaternöje blev en missräkning. Det var en enmansföreställning, som bygde på Allan Edwalls bok "Limpan" och ett tiotal av hans visor, men det höll inte på något vis måttet annat än som amatörteater för de närmast sörjande. Om man ger sig ut för att presentera Edwalls visor bör man åtminstone kunna sjunga melodierna och gärna även kunna texterna.

  Att sen ensam fylla scenen under närmare två timmar är en mäktig uppgift, som bara de riktigt drivna klarar av. Här bottnade ingenting riktigt vare sig i spelet, scenerierna eller tonfallet. Knäppupps gamle PR-chef Stig Wallgren sade en gång: "Det är ingen skam att vara pajas - bara man vet om det." Här var det ingen som visste någonting. Vi lämnade helt sonika det hela i pausen. Vi stod inte ut att höra fler av Allans visor förvanskas till oigenkänlighet.

  Vi åkte istället hem och såg "Sjärnorna på slottet", som jag bandat medan vi var borta. Där fanns det folk som verkligen har gjort sig till, men ändå haft täckning för det.

  Det som oroade sinnet under hemfärden var ovissheten om, hur man själv uppfattas när man jobbar i gränslandet, när man vet sig ha kunskaper som inte tas till vara och själv påtalar detta. Gränsen mellan ens egna pretentioner och omgivningens syn på det hela finns ju inte klart utritad någonstans. Man får bara hoppas att någon klok människa talar om för en, när man passerar gränsen till det löjliga.

  En annan sida av saken är den, att synen kan vara helt annorlunda om man uppträder på bortaplan eller på hemorten. Det som tas emot med öppna armar och får lovord på bortaplan kan betraktas som pretentiöst och opassande på hemmaplan. Jantelagen är stark i våra trakter.