På väg hem från dagens promenad ser jag dem plötsligt längs vägkanten, de stora spårstämplarna i jättelånga språng med närmare två meter emellan. Avståndet från främsta foten i ett nedslag till främsta foten i nästa är 4.25 m. Vilken hund fixar det?

  Det är inte första gången. För ett par år sedan fanns det ett likadant spår tvärs över tomten och sambon såg någon dag senare en varg korsa Kristineholmsvägen.

  Nu har jag skickat bilder till länsstyrelsens viltspårare, som naturligtvis var lite skeptisk först. Det fanns inga aktuella rapporter om varg i Uppland. Men det fanns det inte förra gången heller, för 15 år sedan, då jag stötte på en mitt i natten i Söderbykarl. Jag kunde då iaktta den en lång stund i strålkastarljuset. Den blev sen en följetång i tidningen, tills den blev ihjälkörd i Spånga. Nu står den på Naturhistoriska uppstoppad.

  Vi får se om jag lyckas övertyga viltspåraren, så han kommer hit och tittar. Om det skulle vara en hund av den storleken som springer lös här, så vore det lika förfärligt med tanke på rådjuren, alla ridande flickor och andra promenörer. Är det en varg, så drar den förhopningsvis vidare. Dom kan klara 8-10 mil på ett dygn.

Jag är periodare, ja när det gäller korsord alltså. Just nu har jag en period. Det är en perfekt kombination av hjärngympa, allmänbildning och avkopplande rekreation, när det surrar för mycket i huvudet. De gamla ordböckerna och en uråldrig upplaga av Svensk uppslagsbok har alltid varit till hjälp, men nu finns ju även nätet att tillgå både som kunskapskälla och intresseforum. I sökandet efter ett ord hittade jag plötsligt till sidan:

http://www.webbkryss.nu. Där kan man få hjälp av likasinnade när man kört fast, genom att bland kategorier välja just det korsord du löser och skriva in en fråga. Vips kommer svaret från någon som redan klurat ut det.

Lösningen på ovanstående kommer i morgon, för den som kört fast.

En bild från viken innanför Ornöfjärden.

Det blev en solig dag äntligen. Jag har varit ned och kollat isen på vår lilla sjö. Den är nästan åkbar igen, om man väjer för en del snöfläckar. Tog sedan en tur upp till Grisslehamn med bilen för att leverera stolarna och passade på att se mig om lite, när jag ändå var där. Turistidyllen ligger ännu i vintervila, men solen fick det i alla fall att se välkomnande ut.

  På hemväg passerade jag mitt gamla boställe, där jag levat mer än hälften av mitt liv. Man tycker att det borde kännas någon saknad, men jag kunde inte känna det. Alltså hade jag inte mer där att göra.

  I dag har jag blivit kallad till ännu en provfilmning, så på onsdag skall jag pussla in två ärenden i storstaden igen på samma resa. Det har även öppnats en möjlighet att få börja lira lite tradjazz igen, men med banjon den här gången. Det ser jag fram emot.

I går fick vi möjlighet att se The Producers, "Det våras för Hitler", med Claes Malmberg och Kim Sulocki i huvudrollerna, och vilken föreställning. Det var fullt ös från början till slut och stor underhållning hela vägen med många fantastiska prestationer. Så har den också fått många nomineringar till Guldmasken. Till att börja med blir jag impomnerad av castingen, att man lyckats få ihop just den här ensemblen, för vilka kunde ha gjort det bättre. Sen blir jag överraskad av en del skådespelares bredd, när det gäller att ta sig ton och sättet att ta sig fram på scenen.

  Apropå det måste jag nämna Ola Forssmed, som redan i Bröderna Marx förra året visade sin kroppsliga begåvning. Här gör han en gayfigur med sanslöst kroppsspråk som excellerar när han skall vara danslärare på castingen till föreställningens föreställning, eller när han "försiktigt" stampar någon på foten, när han blir arg. När sen huvudet bara trillar ner genom ridåspringan undrar man hur den karln är skapt.

  Snygg scenografi, roliga dansnummer, levande orkester i orkesterdiket, med andra ord full show. Gå och se den om ni har möjlighet. Det enda jag vill anmärka på är ljudninvån, som är alldeles för hög. öronproppar rekommenderas. Hela produktionsteamet måste annars ha en eloge för den här föreställningen. Jag hoppas den bevaras på film för framtiden, men det är väl en självklarhet i dag.

Efter den fantastisk filmupplevelsen letade vi oss åter hem genom dimman och bänkade oss så småningom framför TVn och Melodifestivalen. Rätt låtar vann och Caroline af Ugglas bidrag utsågs av den internationella juryn att ha den största internationella chansen. Jag skulle vilja se henne tolka Edith Piaf. Petra Mede klarade sig med glans tycker jag och skämtet med snabbreprisen på hennes klänningsbyten fick mig att storskratta, trots att det tydligen blev tekniskt strul, så att man missade hälften. Mycket kul idé.

Vi tog oss genom dimman in till Norrtälje och fick äntligen se Jan Troells fantastiska film "Maria Larssons eviga ögonblick". Vi satt fängslade av bilderna och historien i dryga två timmar. Redan i vinjettbilderna såg man det Troellska anslaget och sen var det bara att följa med. Den filmen var sannerligen värd alla de guldbaggar den fick och hade också varit värd en Oscar. Jag känner redan att jag vill se om den.

  Inte bara bildspråket imponerar i denna film utan även rollprestationerna. Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt gör suveräna porträtt av det äkta paret. Det var märkligt att plötsligt se Persbrandt nästan anta Allan Edwalls äkthet i rolltolkningen. Jag säger nästan, det var bara kärvheten i rösten som saknades. Men den kommer med åren.

  Det var också imponerande, hur man har kunnat återskapa de arbetsmiljöer som skildrades och tidsandan både i kostym och rekvisita.

Ni kanske minns hur det såg ut med pinnhögen i plastkassen:

http://trubaduren.bloggagratis.se/2009/01/ Efter lite plocke pinn och pusselläggande lyckades jag para ihop de delar som hört ihop. Det var tre och en halv stol som kom i det skicket, de andra hängde ihop. Men nu är allt omlimmat och ommålat och får torka över helgen före återleverans. Jag är lika glatt förvånad varje gång jag ser resultatet, att det går att återanvända. Nu håller dom en generation till. Det är mitt lilla bidrag till miljödebatten.