Det blev ett engagemang till med rätt kort varsel, då dom ringde från Oskyldigt dömdproduktionen och önskade min närvaro för en avancerad statering nu på måndag. Det lär bli heldag utomhus, så det gäller att klä sig för det.

  Även i dag har jag vart ute en sväng i solskenet, men bara för att jag behövde det och fick samtidigt hem lite från affären. Men nu blir det en bilutflykt för att leverera en färdig stol.

Jag var hos syrran stor del av dagen för fortsatt uppackning. Satte också upp tavlor och sådant, som är lättare om man är van vid hammare och spik.

Fann då också denna bild av farsgubben på sin arbetsplats i Väddö kyrka, då han måste ha varit ungeför i den åldern som jag är nu, för efter pensionen fick han inte tillgång till orgeln. Jo det är faktiskt sant. Så kan man också behandla en trotjänare, som skött den där orgeln som ett barn i trettio års tid. Sen var han inte betrodd att ha en nyckel till läktaren längre. Han kunde ju ha fortsatt att hålla sig i trim för att rycka in som vikarie ibland. Jag tror det tog knäcken på honom.

Det händer inget på tre veckor. Sen ringer dom med fyra minuters mellanrum från två filmbolag och är intresserade av mitt statistansikte eller min person. Det ena krävde provfilmning, sen får man se, det andra krävde innehav av frack. Det ordnar sig med det. Vad värre är, är det att jag egentligen bör och hade tänkt närvara på ett ställe till just denna dag och nu blir tvungen att välja. Varför är det alltid så?

 Inget stort jobb men i alla fall en gammal karmstol med brutna tappar i ena karmen. Det blir lite pyssel att ersätta dem och få stolen att hänga ihop igen utan skämmande skruvar. Det värsta är att alla skruvhål från tidigare lagningsförsök har trasat sönder träet och gjort skadan värre.

  Har även satt nytt glas på en tavla, som kraschats under syrrans flyttning. Passade på att även byta paspaton till syrafri kartong, så resultatet blev väldigt fräscht.

  Kall blåst och ett par minusgrader lockar inte till utevistelse. Får motionera i trappen.

Nå, inte egna den här gången, men jag har ägnat dagen åt att packa upp böcker och få in dem i olika bokhyllor på två plan. Dom tar en faslig plats, så länge lådorna står där, men sen blir plötsligt rummet mer möblerat och hemlikt när böckerna kommer på plats i hyllan. Finsorteringen får bli en senare fråga, men den får ägarinnan sköta själv. Jag gjorde mitt beting, fick undan det tyngsta och skapade lite mer golvyta i rummen. Det skall bli intressant att se hur syrrans nya hem fövandlas vart efter.

En dag med mycket musiklyssnande. På förekommen anledning plockade jag fram ett par gamla videoband med en programserie som hette: "Lost Highway", tre program om countrymusikens historia. Mycket intressant dokumentation med sakkunniga intervjuer och gamla filmer med inspelad musik i olika mijöer.

  Mitt i alltihopa gick det en repris på TV med första avsnittet av "Black music". Absolut inte mindre intressant. Där speglas den svarta musikens inflytande på all den populärmusik vi har i dag parallelllt med en skildring av den politiska utvecklingen sedan slavtiden. Där fanns fruktansvärda bilder från det segregerade södern. Den här serien borde vara obligatorium i skolans högstadium, för att sätta saker i sitt rätta sammanhang och gav perspektiv på utvecklingen, inte minst just nu efter Obamas tillträde som president.  Måste försöka se fortsättningen på den. Där fanns sensationella filmupptagningar med Bessie Smith och Billie Holiday och naturligtvis Louis Armstrong bland mycket annat.

  På eftermiddagen var det sen dags för lite levande musik inne i Konsthallen med saxofonkvartetten "True sax". Dom bjöd på en timme med verkligt omväxlande musik i raffinerad kvartettsättning. Det blev en resa från jazzens USA till Europa med nedslag i Spannien, Frankrike och Tyskland. En snabbtur till Kina och sen över en Finsk tango hem till Sverige och svenska visor i arr bl.a av Nils Lindberg. Fullt hus och fint arrangemang och mycket hörvärt.

För 200 år sedan, den 17 mars, lämnade genaral von Döbeln Åland och tågade med 5000 svenska soldater de fem milen över isen till Grisslehamn med ryssen i hälarna. Ungefär 3500 kom fram. De övriga dog endera i strid eller av umbäranden under marschen. Det rådde vidriga förhållanden på alla sätt med snöstorm och öppna råkar i isen. I Grisslehamn utkämpades den sista striden mot ryska trupperna, som sedan efter övernattning drog sig tillbaka till Åland, medan isen ännu bar. Detta blev slutet på det svenska herraväldet över Finland och början till en ny tid, även om det tog tid att bygga upp det nya. Sverige hade lika väl kunnat blivit delat just då mellan Ryssland och Danmark och upphört som egen nation. Detta är något att minnas.

  Därför har Roslagens sjöfartsminnesförening och dess ordförande Lars Nylén tagit initiativet till att uppföra ett minnesmärke i Grisslehamn och detta avtäcktes under stora högtidligheter i går den 20 mars. Där var flottbesök, hemvärnsmusikkår, tre olika militärförband, varav ett i den tidens uniformer, salut och sirener från fartygen i hamnen och en rad talare som berättade om denna ödesdag i den svenska historien, däribland överstelöjtnant Carl von Döbeln som initierat berättade om sin farfars farfars bror generalen Karl Georg von Döbeln. Vi minns honom som mannen med det svarta pannbandet i Fänrik Ståls sägner.

  Minnesmärket, som kallas Lidströmms kummel efter fänriken Hans Lidström som ledde försvaret av Grisslehamn, är ett stenkummel med en smidd uniformshatt smidd av konstsmeden Jan Mattson från Tierp. Den högtidliga invignigen hade samlat stora  skaror av historieintresserade denna första vårdag. I Rospiggen 2009 skildras detta skeende i en artikel av Bertil Wååg, "När Sverige förlorade Finland". Den är värd ett studium.   Bilderna är Grisslehamn med korvetten Sundsvall, intågande soldater i 1809 års mundering och det avtäckta minnesmärket.

Väddö spelmän på Delsbostämman 1982 

Det har blåst isvindar, men solen har gjort att det ändå kännts lite vår. Något seg i dag efter gårdagens konkande, men det är ju bra motion sägs det. Ser i tidningen att en gammal spelmanskollega har avlidit. En nyckelharpa pryder annonsen. Vi upplöste spelmanslaget när vi "bara åkte omkring och spelade på varandras begravningar". Nu är en till av gänget borta. Många minnen finns från de åren.

  Från 1976 till 1994 fanns Väddö Spelmän med lite olika bemanning och under en period hade vi mycket spelningar. De pengar vi fick ihop använde vi till bussresor till mer avlägsna spelmansstämmor, till Delsbostämman, Östervåla och Älvkarleby. Vi blev också dokumenterade på en LP-skiva, när Roslagens sjöfartsminnesförening gav ut en platta med sjömansvisor och på ett kasettband med spelmän från Roslagen.

  Ett av våra roliga framträdanden ägde rum på scenen i Kungsan, den som just eldhäjats. Olof Palme skulle framträda och besvara några frågor när "Fredsbussarna" skulle göra en färd ut i Europa. Vi var förband och gjorde stor lycka med det, när jag kommenterade vaktparaden som tågade förbi med orden: "Det där är vad militärer borde ägna sig åt - spela gånglåtar"! Palme stod helt öppet och pratade med folk bakom scenen när vi klev av.