I söndags var jag uppe tidigt för att ansluta till ett filmteam inne på Kulturama redan klockan sju på morgonen. Jag har ju en bit att åka, så det var bara att ge sig iväg. GPSen har lärt mig vägen tvärs genom staden, Sveavägen och Klaratunneln ned till Söderleden. Det roliga är, när rösten i dosan kallar Tegebacken för ett "vägskäl". "Håll till vänster vid vägskälet"!

  Nu tog jag alltså den vägen och befann mig plötsligen helt ensam på Sveavägen klockan halv sju en söndagsmorgon. En något märklig känsla. Jag lyfte kameran och tryckte en bild i farten genom bilrutan.

För ungefär trettio år sedan tog någon sig för med att linda en ståltråd ett par varv runt en tall. Kanske skulle den hålla upp ett stängsel för betande djur, eller så var det i något annat syfte. Alltnog blev den sittande där, medan trädet strävade uppåt och lade årsring till årsring. Då det inte kunde spränga tråden, valde det att med mycken möda söka sig en väg utanför strypsnaran. Det kostade på, det syns på kådsättningen runt tråden, men efter några år var tråden gömd och glömd och de senaste tjugo åren har tillväxningen pågått, som om ingenting har hänt, tills nu.

  Tallen hade flera stammar, som lutade åt alla håll och hotade elledningen. Därtill stal den eftermiddagssolen från tomten, så nu fick den vika för sågen och nu står jag här och klyver upp alltihopa till spintved. Då visar det sig plötsligt, att en tjock kluns är svår att få isär. Något svart håller den samman mitt inne i stammen. Men efter lite bearbetning i klyven så kan jag dra isär den och ut kommer en lång ståltråd, som inte sett dagens ljus på cirka trettio år. Ty så många årsringar fanns utanför tråden. Det som göms i snö kommer fram i tö, brukar man säga. Det som göms i ved kommer också fram förr eller senare, om inte i klyven så när trädet en gång multnat, om naturen hade fått ha sin gång.