Uppe tidigt och tog en lång cykeltur i arla morgonväkten, innan solen och trafiken blivit besvärande. Åkte sen till Häverödal och levererade det senast reparerade och passade på att handla lite tyngre varor på hemvägen, sådant som blir obekvämt på cykeln.

  Dagen har sedan förflutit utan att jag behövt besvära mig. Jag har gjort just det alla säger att man skall göra sådana här sommardagar, läst och vilat och lyssnat på sommarprogrammet, som var mycket hörvärt. När jag plockade om lite i bokhyllan, hittade jag en gammal osprättad diktsamling från 1920 av den finlandssvenske författaren Hjalmar Procopé "Osamse strängar". Har aldrig hört talas om honom, och samlingen har väl kommit med i någon auktionslåda och hamnat osedd i hyllan,men den skildrade på ett fint sätt händelserna och känslorna före, under och efter vinterkriget, en icke alls ointressant läsning. Här är en strof ur dikten "Sångarn och samtiden", som tillkommit efter krigsslutet:

  Upp, sångare, nu är den stora stunden.

  En gammal värld skall byggas om från grunden

  och gamla hjärtan stöpas om på nytt.

  Bort med den fula, jämlikt smutsgrå färgen,

  låt oss se sol bland skyarna och bergen,

  giv oss en vink att äntligt dagen grytt.

Det är något med det finlandssvenska som talar djupt inne i mig och jag kan lätt plocka fram den dialekten vid behov. Hur kommer det sig? Bodde jag där tidigare?