Det är som ett under, då fysioterapeuten L L trycker till på rätt ställe och man plötsligt kan vrida huvudet ett kvarts varv extra. Orsaken till mina besvär är, inte oväntat, en fysisk reaktion på en tidigare stressituation, att man sjunker ihop och kotorna i ryggraden kommer i fel läge. Sen krampar hela muskelpaketet någonstans för att motverka detta och det känns som tandvärk i t.ex axeln. Nu gäller att inte återfalla i detta beteende utan gå vidare med högburet huvud, nu när stressen har släppt. Skönt med terapeuter som kan prata och förklara vad dom håller på med. L L litar jag fullständigt på, även om han tar i, så att man tror huvet skall lossna. Passade på att ordna en del annat medan jag ändå var inne i staden, så att resan känns dubbelt väl använd.

  I kväll skall jag se damerna slå England i fotboll.

I går förmiddag var det städning och ombäddning i hyresrummen som gällde och i dag går tvättmaskinen, torktumlaren och strykmangeln för fullt, så att det alltid skall finnas ombyten när nya gäster anländer. På eftermiddagen hoppas jag äntligen få någon hjälp med min vrenskande axel, så att allt arbete skall gå lättare. Vill till att börja med få vetskap om orsaken till besvären, så man vet vad som finns att göra.

Den gångna helgen blev två dagar i musikens och underhållningens tjänst. Lördagkvällen var jag engagerad vid ett 120-årskalas för två sextioåringar. Där blev både folkmusik, visprogram och allsångsledande och jag tror att det föll väl ut. Men det är slående hur olika det känns i olika sällskap. Det kan bero på personsammansättningen eller bordsplaceringen eller lokalens beskaffenhet men också på vad som inmundigas. Folk vågar till exempel inte sjunga allsång om dom sitter för glest och skratt smittar också lättare, om man sitter runt ett stort bord än om man är utspridda i en U-form, där yttrekanterna aldrig får kontakt med varandra. Lagom när jag skulle iväg, fick jag en idé om hur man lätt gör en Bellmanperuk. Det blev ett nummer som kan utvecklas vidare, kände jag. Mer tänker jag inte berätta för tillfället.

  I går åkte jag sen till sommarens sista spelmansstämma vid Häverödals hembygdsgård. I bilen på vägen dit beslöt jag mig för att bidra till programmet med lite historik och låtar efter min gamle läromästare Mosse-Fridolf Jansson. http://www.vispeppar.se/mosse.html

Fick mycket trevligt gensvar på det framförandet och känner mig alltmer hemma i berättarrollen. En bra historia öppnar alltid en publik. Det var ju det Gunde Johansson var mästare på. När han först hade fått publiken att skratta ordentligt, kunde han sen leda in programmet på mycket djupsinniga resonemang innan han sjöng någon visa. Ibland höll nästan visorna på att komma bort i sammanhanget.