Just nu ligger byvägen vit av tillpackad snö och det är perfekt sparkföre. Jag tog mig en tur i går och påminde mig då följande gamla dagsvers från året 2005.

Vår jul blev så vit som vi tänkte

och byvägens snöiga ban

blev tillkörd och låg där och blänkte, 

som kälkbacken när vi var barn.

Nu kom den till heders som fordom

och bar oss så hisnande lätt

längs vägen, ett genialt fordon,

som kallas för spark rätt och slätt.

Vi luras att öka vår runda,

när benen får vila ibland.

Vi känner oss friska och sunda

i sparkens förlovade land.

 Snön kanade ner medan det var tö före nyår, sen frös det och på den vägen är det. Det blir lite mörkt i rummen, men samtidigt tror jag det isolerar en del och hjälper till att hålla värmen inomhus, så det får vara tills det ger sig av på egen hand. Kylan håller i sig och jag håller mig till största delen inomhus men måste ju ut och börja med veden lite till nästa vinter. Det får bli någon pinne om dan, men det känner på i kylan.

  Jag börjar få fatt på min mormors far- och morföräldrar i Småland och på Öland och finner en del gripande historier bara genom att läsa av årtalen, när de och deras närmaste föddes och dog. Det var inte alltid det gick i rätt ordning, kan man uttrycka det lite milt. Jag skall återkomma till det, men bara som exempel kan jag ta min mormors mor Johanna Kristina. Hon bodde kvar hos sina föräldrar tills de dog, med fyra månaders mellanrum. Hon var då trettiotvå år gammal. Modern dog sist, på själva julafton.

  En vecka senare, dagen före nyårsafton, gifter sig Johanna Kristina med en trettiosjuårig hemmansägare i Dödevi och lyckas sen på femton år klämma ur sig sex barn, för att sedan dö själv vid femtio års ålder, då momor bara var tre år gammal. Äldsta systern var tolv år och fick ta hand om bondhushållet och småsyskonen. Det var på "den gamla goda tiden". "Varför är där ingen is till punchen?"

  Byn Dödevi på Öland lär ha fått sitt namn efter pestepedemien i början av 1700-talet, då hela byns befolkning strök med. Den siste levande hade skrivit ett meddelande på en lapp: "Döde äro vi", och sen fick byn heta så. Den blev sen återbefolkad bland annat av min släkt på mormors sida. Men de äldsta kyrkoböckerna är brända, kanske i saneringen efteråt, så man kommer inte så långt där.

  Det roliga i sammanhanget är, att jag funnit att jag faktiskt har ett släktband till Småland, där jag själv är född av ditflyttade föräldrar. Men min mormors morfar och mormor kom båda från Småland, han ifrån Mobergs utvandrarsocken Ljuder och hon från grannsocknen Tjureda. Varför dom sen hamnade på Öland kan man ju undra över, men där behövdes tydligen ny befolkning och han står i inflyttningsboken som: "Arbetskarl med dito hustru". Dom blev torpare i byn Horn i Högby socken, där jag fortfarande har avlägsna släktingar. Man hittar nya semestermål på det här sättet och börjar längta till våren.