Jag tittar på Idrottsgalan mest för allmänbildningens skull, så att jag skall klara nästa års upplaga av TP och för att få se, hur människor ter sig och beter sig i den fina världen. Jag förnekar inte, att några av dessa idrottsprestationer har fått även mina känslor i svallning när de begav sig, så visst skall de hyllas. Men det blir ju lite halvdant, när detta sker mitt under uppladdning inför vinter-OS, då framför allt vintersportarna inte har en chans att vara med, inte ens om dom som Helena Jonsson vinner högsta priset.

  Sen är det ju lite slarvigt, att en del artister, såsom damen ovan, blir så hastigt presenterade att man inte hinner uppfatta namnet och dessutom bara står med som "bl.a." i den tryckta informationen. Hon var annars både se- och hörvärd.

  Till det positiva hör, att en del andra prestationer kan lyftas fram och belönas, såsom hockeydomaren, tillika ambulanssjukvårdaren, som genom rådigt ingripande räddade livet på en spelare som fått hjärtstopp efter en tackling på isen.

  En del av humorinslagen bar bra och förnöjde, några blev mer bisarra än roliga, men Babben och hennes två kavaljerer gjorde ett träffsäkert nummer i TV-soffan.

En helg i folkmusikens och snölekens tecken. Det har färskats upp fiollåtar och lärts in nytt och det har invigts pulkabacke och åkts sparkstötting. Lilla Tove föredrog det senare, som tydligen kändes lite tryggare. Och sen ha vi hejat på Sverige i skidspåren, där det var trevliga framgångar både i går och i dag.

  Gårkvällen blev en mångsidig TV-upplevelse, med fasansfulla rapporter från Tahiti, stjärnor på slottet och en väldigt fin konsert med Sting och en stor och mycket blandad ensemble. Det var säregna arrangemang av medeltida musik, framfört i en oerhört vackert ljussatt gammal katedral. För mig var han en helt ny upplevelse, trots att jag hört namnet förut. Mycket inspirerande.

Har under de senaste två dagarna stiftat bekantskap med webbsidan:http://sverige.just.nu/hem/ , där man kan klicka sig vidare till 1800 orter med mer infomation och bilder och även placera egna bilder från intressanta platser. Naturligtvis har jag heller inte kunnat låta bli att lägga in några av mina bilder från Roslagen på lämplig ort.

Infann mig vid Husby Sjuhundra kyrka strax efter åtta för att ikläda mig rollen som biskop i ett filmprojekt för Mediainstitutets avgångsklass. Det är tänkt som en dramadokumentär i några avsnitt, varav det här i så fall blir det första. Det blev heldag med tre olika scener ur olika vinklar. Förvånansvärt lite omtagningar, vilket kan tolkas som att vi skötte oss bra, vi som agerade, och hade fått bra instruktioner om vad som förväntades av oss.

  Jag skulle bland annat få tyst på en orgel som inte hördes, vilket kändes lite märkligt. Orgelljudet, som jag skulle överrösta, skulle läggas på efteråt, men jag skulle med full kraft skrika åt organisten att sluta spela. Det blir en märklig tystnad efter ett sådant utbrott, när den redan tysta orgeln tystnat och alla undrar vad som skall hända härnäst. Själv står man mest och undrar var den rösten kom ifrån. Det är ju inte så ofta man behöver ta till dom resurserna med fullt magstöd.

Dagens motionsstund gick åt till att preparera en pulkabacke på tomten för eventuella besökare av yngre årgång. I förrådet hittade jag både pulkor och den gamla snowracern, så det är bara att sätta ner rumpan och åka. Dagen har i övrigt ägnats åt brödbak och förberedelser för kommande engagemang av olika slag. 

Just nu ligger byvägen vit av tillpackad snö och det är perfekt sparkföre. Jag tog mig en tur i går och påminde mig då följande gamla dagsvers från året 2005.

Vår jul blev så vit som vi tänkte

och byvägens snöiga ban

blev tillkörd och låg där och blänkte, 

som kälkbacken när vi var barn.

Nu kom den till heders som fordom

och bar oss så hisnande lätt

längs vägen, ett genialt fordon,

som kallas för spark rätt och slätt.

Vi luras att öka vår runda,

när benen får vila ibland.

Vi känner oss friska och sunda

i sparkens förlovade land.

 Snön kanade ner medan det var tö före nyår, sen frös det och på den vägen är det. Det blir lite mörkt i rummen, men samtidigt tror jag det isolerar en del och hjälper till att hålla värmen inomhus, så det får vara tills det ger sig av på egen hand. Kylan håller i sig och jag håller mig till största delen inomhus men måste ju ut och börja med veden lite till nästa vinter. Det får bli någon pinne om dan, men det känner på i kylan.

  Jag börjar få fatt på min mormors far- och morföräldrar i Småland och på Öland och finner en del gripande historier bara genom att läsa av årtalen, när de och deras närmaste föddes och dog. Det var inte alltid det gick i rätt ordning, kan man uttrycka det lite milt. Jag skall återkomma till det, men bara som exempel kan jag ta min mormors mor Johanna Kristina. Hon bodde kvar hos sina föräldrar tills de dog, med fyra månaders mellanrum. Hon var då trettiotvå år gammal. Modern dog sist, på själva julafton.

  En vecka senare, dagen före nyårsafton, gifter sig Johanna Kristina med en trettiosjuårig hemmansägare i Dödevi och lyckas sen på femton år klämma ur sig sex barn, för att sedan dö själv vid femtio års ålder, då momor bara var tre år gammal. Äldsta systern var tolv år och fick ta hand om bondhushållet och småsyskonen. Det var på "den gamla goda tiden". "Varför är där ingen is till punchen?"

  Byn Dödevi på Öland lär ha fått sitt namn efter pestepedemien i början av 1700-talet, då hela byns befolkning strök med. Den siste levande hade skrivit ett meddelande på en lapp: "Döde äro vi", och sen fick byn heta så. Den blev sen återbefolkad bland annat av min släkt på mormors sida. Men de äldsta kyrkoböckerna är brända, kanske i saneringen efteråt, så man kommer inte så långt där.

  Det roliga i sammanhanget är, att jag funnit att jag faktiskt har ett släktband till Småland, där jag själv är född av ditflyttade föräldrar. Men min mormors morfar och mormor kom båda från Småland, han ifrån Mobergs utvandrarsocken Ljuder och hon från grannsocknen Tjureda. Varför dom sen hamnade på Öland kan man ju undra över, men där behövdes tydligen ny befolkning och han står i inflyttningsboken som: "Arbetskarl med dito hustru". Dom blev torpare i byn Horn i Högby socken, där jag fortfarande har avlägsna släktingar. Man hittar nya semestermål på det här sättet och börjar längta till våren.