Gårkvällen ägnades åt teaterupplevelser på Turteatern i Kärrtorp, där dom spelar en dramatisering av polacken Gombrowicz "Ferdyduke". En mycket annorlunda, både rolig och tänkvärd föreställning med absurda inslag, men kanske inte absurdare än livet självt. Författare vill visa hur starkt vi är uppstyrda av formens lagar och kulturella mönster och hur svårt det är att hitta sig själv som äkta person och människa i detta kaos. Högst sevärd föreställning av för mig helt okända skådespelare.

I går fick vi möjlighet att se The Producers, "Det våras för Hitler", med Claes Malmberg och Kim Sulocki i huvudrollerna, och vilken föreställning. Det var fullt ös från början till slut och stor underhållning hela vägen med många fantastiska prestationer. Så har den också fått många nomineringar till Guldmasken. Till att börja med blir jag impomnerad av castingen, att man lyckats få ihop just den här ensemblen, för vilka kunde ha gjort det bättre. Sen blir jag överraskad av en del skådespelares bredd, när det gäller att ta sig ton och sättet att ta sig fram på scenen.

  Apropå det måste jag nämna Ola Forssmed, som redan i Bröderna Marx förra året visade sin kroppsliga begåvning. Här gör han en gayfigur med sanslöst kroppsspråk som excellerar när han skall vara danslärare på castingen till föreställningens föreställning, eller när han "försiktigt" stampar någon på foten, när han blir arg. När sen huvudet bara trillar ner genom ridåspringan undrar man hur den karln är skapt.

  Snygg scenografi, roliga dansnummer, levande orkester i orkesterdiket, med andra ord full show. Gå och se den om ni har möjlighet. Det enda jag vill anmärka på är ljudninvån, som är alldeles för hög. öronproppar rekommenderas. Hela produktionsteamet måste annars ha en eloge för den här föreställningen. Jag hoppas den bevaras på film för framtiden, men det är väl en självklarhet i dag.

Gårkvällens tänkta teaternöje blev en missräkning. Det var en enmansföreställning, som bygde på Allan Edwalls bok "Limpan" och ett tiotal av hans visor, men det höll inte på något vis måttet annat än som amatörteater för de närmast sörjande. Om man ger sig ut för att presentera Edwalls visor bör man åtminstone kunna sjunga melodierna och gärna även kunna texterna.

  Att sen ensam fylla scenen under närmare två timmar är en mäktig uppgift, som bara de riktigt drivna klarar av. Här bottnade ingenting riktigt vare sig i spelet, scenerierna eller tonfallet. Knäppupps gamle PR-chef Stig Wallgren sade en gång: "Det är ingen skam att vara pajas - bara man vet om det." Här var det ingen som visste någonting. Vi lämnade helt sonika det hela i pausen. Vi stod inte ut att höra fler av Allans visor förvanskas till oigenkänlighet.

  Vi åkte istället hem och såg "Sjärnorna på slottet", som jag bandat medan vi var borta. Där fanns det folk som verkligen har gjort sig till, men ändå haft täckning för det.

  Det som oroade sinnet under hemfärden var ovissheten om, hur man själv uppfattas när man jobbar i gränslandet, när man vet sig ha kunskaper som inte tas till vara och själv påtalar detta. Gränsen mellan ens egna pretentioner och omgivningens syn på det hela finns ju inte klart utritad någonstans. Man får bara hoppas att någon klok människa talar om för en, när man passerar gränsen till det löjliga.

  En annan sida av saken är den, att synen kan vara helt annorlunda om man uppträder på bortaplan eller på hemorten. Det som tas emot med öppna armar och får lovord på bortaplan kan betraktas som pretentiöst och opassande på hemmaplan. Jantelagen är stark i våra trakter.

Vi var i går en tur in till Stockholm för att titta på julmarknaden och samtidigt passa på att utnyttja förra årets julklappsbiljetter till Stadsteatern. Det blev en fantastisk teaterupplevelse, "Kärleksköparen - Fröding naked" omFrödings personlighet och hans dikter tonsatta av Gunnar Edander. På scenen agerade Ole Forsberg, Helena Nilsson och några mycket uttrycksfulla dockor. Föreställningen har omskrivts både som ett "storverk" och som "en liten pärla". Jag vill säga, att den är en STOR pärla, som lockar till både skratt och gråt! Gå och se den!

Det blev syster istället för moster som följde med på teater Aftonstjärnan och såg kabaré Kent. Maria Hörnelius sjöng, berättade, läste monologer och gjorde en föreställning som rörde både till skratt och tårar, allt byggt på Kent Anderssons fantastiska texter och suveränt ackompanjerat av musikerna Kjell Jansson och Bernt Andersson. Är ni i Göteborg, så gå och upplev den.

  Bara den gamla teatern i sig är värd ett besök, så oansenlig utvändigt men med sådan genuin atmosfär. Jag skulle ha velat se Kent personligen uppträda där. Det måste ha varit suveränt bra. Men jag fick tag i en DVD, som bilden ovan är hämtad från, och det är ju en liten tröst.

  Mitt första minne av Kent Andersson är annars från 1967, då jag hade lyckan att se "Flotten", den pjäsen som blev hans genombrott och blev inledningen till en mycket speciell teaterera i Göteborg. Dagen efter var jag  och gjorde mitt prov till scenskolan, utan någon framgång, så det är med blandade känslor jag minns det Göteborgsbesöket.

Jag tog mig in till staden utan besvär, hämtade min biljett, åt en bit på närmaste matställe och flanerade en stund i Kungsholmens trevliga kvarter innan det var dags. Scenen Pipersgatan 4, en mycket liten teater i bottenvåningen av ett hyreshus, där man hade velat ha en teater när man byggde det. Två fria grupper delar på lokalen. Just nu spelas "Adam och Eva" av Teater Barbara, en mycket bra och välspelad föreställning i det lilla formatet.

  Tom scen så när som på ett par stora koffertar. Den ena med konvex front den andra med konkav, en feminin och en maskulin form. Man kunde passa ihop dem, så blev det ett scenplan. Två ensamma skådespelare, Johan Ehn och Carina Jingrot som Adam och Eva i paradiset och vidare framåt i historien med skiftande könsrollsmönster.

  Scenbytena sker med ljus- och färgförändringar på scenväggarna och med olika attribut, som förvaras i koffertarna. De samlar på sig alltmer både materiellt och som barlast av traditioner, som är svåra att bryta. Igenkänningsfaktorn är hög och lockar till många skratt. Vi sitter så nära, så tilltalet blir nästan personligt.

  Men vi var en alldeles för liten publik. Fler borde ta chansen och du som bor i stan bör absolut göra det. Smit en timme från vardagsbestyren och se dig själv i skrattspegeln. Det ger betydligt mer än två timmar framför TVn.

Nalle Puh i Tor Isedahls gestalt, Marie Isedahl som Nasse, Inga Sarri som Christoffer Robin, Lars Edström som Kanin och Nils Eklund som Ior i Nisse Skoogs dekor 1964.

Till sommarens sysslor hör läsning och själv går jag för närvarande igenom en del gamla tidskrifter, som jag sparat för "senare läsning", däribland en hög gamla VI-tidningar. I ett nummer från 2004 finner jag ett reportage om en av våra stora scenografer, Nisse Skoog, då 83 år gammal. Han var även i ungdomsåren en framstående jazztrumpetare i Lulle Ellbojs storband och hade eget band på Nalen.

  Jag får genast en flashback till 1964, det året jag började jobba på Stockholms Stadsteaters snickarverkstad. Det första jag fick ge mig i kast med var då dekoren till "Nalle Puh", en barnteaterföreställning, som just Nisse Skoog gjorde dekoren till. Allt var nytt och spännande och teaterdrömmen levde stark. Då hade jag ingen aning om Nisse Skoogs jazzbakgrund, den fick jag reda på senare, men jag gillade hans dekormodeller i skala 1:25 och fick vara med och bygga upp flera av dom i full skala, bl.a Strindbergs "Kronbruden". Bilden ovan är ur mitt gamla fotoalbum.

  Nu läste jag att alla hans gamla teckningar finns donerade till Teatermuséet, vilket naturligtvis för mig då blir ett kommande besöksobjekt, när jag har vägarna till Stockholm.