Gårdagens spelning blev en riktig långkörare, som startade med två sånger vid vigseln i Ingarö kyrka och därefter båtfärd med Taxibåten Madame ut till Bullerö. Vi mingelspelade och ledde allsånger och framförde önskevisor och en del annat, som vi valt själva, lite nu och då under färden och under uppehållet på ön. Regnet strilade fint under större delen av dagen, så det blev inte så mycket av själva besöket på ön. Några badade men vi höll oss ombord och underhöll resten av sällskapet. Det var ett mycket okonventionellt, okrystat och trevligt bröllop. Alla nöjda och glada trots regnet.

  Återfärden gick förbi Sandhamn medan mörkret föll och vi var i hamn klockan tjugotvå. Åter hemma vid midnatt efter fjorton timmar. Då stod båda radioapparaterna på och pratade för fullt med varandra. Vem hade satt på dom? Dom var tysta när vi for.

Människan måste ha ett outsinligt behov av musik och att få upphäva sin röst i sång. Hur står dom annars ut med dylikt? Allsång till en tillfälligt hopkommen orkester av glada amatörer utan ledare och som inte har en aning repertoar eller harmonier. På detta programpunkten "Alla roar alla", där vem som hels kan ställa sig vid miken och framföra något, oftast i musikalisk väg.

  En del kunde sina saker men det mesta lät förfärligt, inklusive mig själv, som glömde både versrader och hela verser. Allt sker dock oarvoderat och i en mycket generös atmosfär med årförsäljning och medhavd fikakorg.   En förmildrande omständighet är ju, att det hela äger rum nere i fiskehamnen i Gamla Grisslehamn, och det finns ju sämre platser att tillbringa en vacker sommarkväll på.

  Eftersom det är IOGT-NTO som står för arrangemanget blir repertoarvalet friserat därefter. Inga supvisor alltså eller visor som förhärligar dryckenskap. Annars skulle "Öppna landskap" sitta som en smeck just där.

Dagen då vi skulle ha haft vårt program på hembygdsgården. Våra gäster for på morgonen och vi tog först en cykeltur innan vi for in och uträttade ärenden i Norrtälje. Den nya cykeln är mycket bra. Ägnade sedan eftermiddagen åt läsning och hallonplockning. Perfekt sommarväder.

  Jag fann Kalle Anderssons gamla bok om Arholma på antikvariatsbordet på beckbyxans dag och tycker den är väldigt intressant. Dessutom har den en omslagsteckning av Harald Lindberg, vilket gör det hela ännu bättre.

  I kväll tog vi så en ny cykeltur och passerade vår avsedda spelplats, där andra fick ta hand om programmet istället för oss. Det skulle vara allsångskväll sas det men hördes inte ett ljud, och där stod bara fyra bilar på parkeringen. Eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen, så fann vi det tillfredställande att se detta. Annars hade kvällen varit perfekt för vårt program. Vinden har mojnat och det är ännu shortsvarmt ute klockan åtta. Funderar nu på var vi skall placera det i stället.

Tre dagar med "Våra skärgårdars kör" på Ålands sydligaste ökommun Kökar, en märklig plats med karg natur, där tretusenåriga boplatslämningar finns, där sjömän haft en viktig knutpunkt och där franciskanermunkar byggde ett kloster på 1400-talet. Grundresterna kan ännu beskådas.

  Vi var där för en årlig körträff med konsert i S:ta Anna kyrka på lördagskvällen. Men i år sammanföll det med den trettionde Franciskusfesten, som samlar många besökare. "Här möts skärgårdsbor och turister, biskopar, miljökämpar,fredsvänner, ekumener, musiker och poeter." Så det blev lite extra inslag i år.

  För egen del deltog vi i körsamkvämet på fredagkvällen med mycket sång och musik, på den plats där munkarna en gång hade sin trädgård för läkeörter. Vi följde med på en guidad vandring på Hamnö, där Philip Hällund berättade initierat om öns historia. Vi repeterade på eftermiddagen och hade sedan vår körkonsert, som blandades upp med Ellingtonlåtar på klarinett och piano.

  Söndagen ägnade vi åt egna strövtåg längs utprickade vandringsleder och besökte bland annat den tretusenåriga boplatsen "Otterböte", där säljägare slog sig ned under bronsåldern. Platsen var mycket väl vald av många anledningar. Den var vindskyddad, den hade en god hamn och där fanns en källa.

  Mitt första besök på Kökar var 1977, på en målarkolloni arrangerad av Ålands konstförening och Roslagens Konstnärsgille. Jag har sedan besökt ön två gånger senare, åren 1997 och 2000, som musiker och har alltid blivit oerhört väl bemött, så även denna gång. Vi hade dessutom en sagolik tur med vädret med lugna, soliga sjöresor genom den fantastiska skärgården.

Dörrstoppen

Mitt övande fick plötsligt en annan inriktning. ett färdigt program fick läggas åt sidan, för att kanske plockas fram i något annat sammanhang. Då är i alla fall endel av arbetet gjort. Nu  har jag istället nött på en egen komposition, som legat länge i väntan på att bli spelad. Jag trodde det var en fiollåt, men nu lär jag in den på nyckelharpan. Sen har jag gett mig i kast med Taubes "Eldare på värmen", som en gammal roslagsbekanting frågat efter sedan länge.

  Det har störtregnat och åskat, så att mitt utearbete har fått anstå. Istället uppstod ett nytt problem, då det började droppa vatten från taklampan i trappen till källaren. Upp på vinden var det genomblött i isoleringen ovanför det stället och droppade ymnigt från takbrädorna. Jag fick rigga upp ett par hinkar där så länge och en i trappen. Den delen av huset har plåttak, som aldrig tidigare har visat tecken på läckage, men vatten kan ta sig underliga vägar.

  När regnet dragit undan fick jag besök i hantverksboden av ett yngre par. De köpte bara en smörkniv, men jag såg plötsligt hur de svarta hyllorna såg ut. De var helt täckta av pollen och det såg inte alls fräscht ut, som för några veckor sedan, då jag dammsög och ställde i ordning. Det blev att hämta vatten och trasa och göra en raid när de farit. Den unga frun uppmärksammade min dörrsnopp, förlåt, dörrstopp.

Den som händelsevis har läst min blogg över ett år kommer ihåg turerna kring vår spelning för Hembygdsföreningen. Vi räddade dom, då de fått återbud från de engagerade musikerna. Anledningen var att de inte skulle få något betalt. Vi åtog oss jobbet mot betalning och programmet blev väldigt uppskattat, så att vi bokades även för denna sommar.

  Viskvällen finns med i tidningens sommarbilaga och vi har haft den på vår hemsida och även muntligen raggat en del publik och planerat programmet. I kväll ringde dom och ställde in det hela, därför att det skulle bli för dyrt. Det råder en mycket märklig, förlegad filosofi i denna förenings styrelse.

  Det hela känns mycket försmädligt, då vi just tagit fram nya bilder som skulle pryda affischen till detta evenemang och kanske locka dit lite ny publik. Nu återstår allternativen, att låta det hela bero eller att göra ett eget arrangemang här hemma i trädgården, så som vi gjorde för två år sedan. Vi får se.

Vigde dagen för spelmansstämman på Väddö, som jag inte besökt på många år. Det blev mycket lyckat trots att regnet hängde i luften och mestadels tvingade oss inomhus. Träffade en massa gamla bekanta, fick buskspela med kunniga spelkamrater och gjorde ett litet eget framträdande på scenen med tre låtar på nyckelharpa. Genrepade för vår kväll på Åsavallen. Det blev mycket uppskattat. Dessutom läste man upp min gamla skröna om "Gåsvikarn", som jag skrev 1987 till 100-årsminnet av storspelmannen. Det har tydligen blivit tradition och inte mig emot.

  I kväll tog vi oss sedan in till Norrtälje, där "Jazzdagarna" pågår. Vi intog vår middag på Pub Hörnet och lyssnade till "Gustens svänggäng" där och sedan till "Mississippi seven" på Stora torget. Vid middagen fick vi sällskap vid bordet av ett äldre par med dotter. Mannen visade sig ha gått i Norrtälje läroverk femton år före mig, men vi hade några gemensamma lärare att minnas. Det blev ett levande samtal, som gav kvällen extra krydda.

  Det regnade under första delen av kvällen men sken upp och på hemvägen steg vattenångan från vägbanan och över vattendragen och gav vackra bilder i motljuset.

Återkommen till hemmet efter två och ett halvt dygn i musikens hägn, nämligen på Körstämman i Skinnskatteberg. Jag tror jag har varit där 17 eller 18 gånger sedan 1983 och varje stämma har gett några fantastiska musikupplevelser av mycket varierande slag. Men gemensamt är, att alla har rört vocalmusik och den berör på ett särskilt sätt. Därför fick jag en nostalgisk tårreaktion när sjön Nedre Vättern och Herrgårdsängen dök upp i blickfånget vid ankomsten.

  Körstämmorna har krympt från gigantiska tillställningar på åttiotalet med över 3000 deltagare till nu några hundra. Dom kanske har tappat i mångfald och dynamik, men där finns alltid upplevelser att ta med hem i det sinnliga bagaget. Skickliga verkstadsledare och toppartister är en grund. Sen finns det alltid plats för nyupptäckter i artistfloran och för social samvaro med likasinnade mellan verkstadspass och konserter.

  Själv har jag de senaste gångerna åkt dit mycket för att få en stund i Saltkällarens visstuga med Bertil Olsson som värd. Där kan man  få hoppa in som gäst i programmet och i år blev det tillfälle till det både fredag och lördag kväll med med stort gensvar. Där är också en oerhört tacksam publik att sjunga för och ideala akustiska förhållanden under valven i Saltkällaren.

  Bertil har en jättefatabur av berättelser och skrönor från trakten samtidigt som han har en väldig repertoar av både egna och andras visor. Vi kom på, att vi båda var klockarsöner. Hans far var klockaren på Ornö och min på Väddö, så vi har båda dels en repertoar av skärgårdsvisor och dels från Dan Anderssons trakter.

  Årets höjdpunkt på konsertfronten var The Real Group i går kväll, sanslöst skickligt och roligt. Deras verkstad var också givande på ett ovanligt sätt, därför att dom delade med sig av sina erfarenheter från många års övningsslit och turnerande. Där fanns verkligen saker att ta till sig.

  Bilderna ovan är från lördagens konsert på Herrgårdsängen. En del år har hela backen varit fylld av folk.