Årets Vasalopp blev en rafflande historia som jag följde från start tills både den manliga och den kvinnliga segraren gått i mål. Daniel Tynell återbördade segern till Sverige efter en mäktig styrkeuppvisning. Sen drog vi själva ut i solen och tog en rejäl promenad runt Skarnbro och över sjön tillbaka hemåt. Där är nu så rejäl is att man plogat upp snöskoterbana utanför badplatsen och ut mot ön.

  Har sen tittat på två bandade program och skall nu se reprisen  av Melodifestivalen, bara för att höra låtarna. Resultatet har jag sett i bladet. Det var tydligen lite oväntat och det är ju alltid roligt.

Ibland är det lustigt hur man på TV-rutan ser likheter mellan helt ovidkommande personer, som Ingrid Elam och Nils Petter Sundgren eller Pernilla Wiberg och Christer Sjögren. I gårkvällens "Adaktusson" intervjuades en politisk redaktör vid namn Karin Pettersson om Mona Sahlins senaste bakslag, att den tilltänkte partisekreteraren har hoppat av. Plötsligt ser och hör jag, att hon pratar precis som filrecensenten Fredrik Sahlin, så där långt fram i munnen och lite sluddrigt. Sen satt jag bara och väntade på hur många klappor hon tänkte dela ut till Mona på slutet.

Vi har börjat följa den nya danska serien "Sommer", som går kl. 21 på onsdagkvällarna i SVT 1. Dom kan det där danskarna, att skildra vardagsdramatiken i olika familjerelationer. Det blir engagerande och trovärdigt och man vill veta mer hur det skall gå för de här personerna.

  Jag har funderat över vad det är som gör skillnaden. "Matador" såg jag aldrig, det var före min TV-tid, men "Mordkommissionen" och "Krönikan" öppnade ögonen för danskarnas filmkunnande och språket känns numera bekant och väldigt trevligt.

  Kanske är det en tempofråga, att man vilar lite längre i bilderna, så att man hinner känna in vad som sker hos de olika personerna. Jag tror svenska regissörer ofta har en stressigare klipprytm. Men det bygger också på noggrann casting, så att varje person känns trovärdig i sin roll. Vill i varje fall gärna rekommendera den här serien.

Vi tillbringade tre dagar i Norrmalmskyrkan, för att fylla upp kyrbänkarna vid två olika gudstjänster i Gardells dramaserie "De halvt dolda". Mörk kostym gällde och kostymflickorna försåg mig med en stilig fluga, som fick mig att känna mig som en "församlingsäldste". Vid två tillfällen ledde detta istället till, att jag blev plockad ur bild, därför att min utomordentliga personlighet stal intresset från huvudaktörerna. Vid andra tillfällen fick jag flytta på mig, för att min flint lyste som en fullmåne i bilden, när dom plåtade bakifrån.

  När jag nu sett resultatet finner jag att mitt ansikte skymtar halvsuddigt en sekund i bakgrunden vid två tillfällen och att min flint finns med i ett hörn, plåtat uppifrån. Det var allt som blev kvar av mig efter de tre dagarna. Bortsett från det är serien otäckt bra på något infernaliskt sätt.

  Apropå flinten kom jag att tänka på mitt hyss på femtioårskalaset, då dottern fick måla ett ansikte uppepå min flint, så det log mot gästerna när jag tackade för uppvaktningen. Kanske borde pröva det vid nästa statering, få se om det slår an?

Nu har katten väckt mig igen och jag måste göra något en stund innan jag kan somna om. Jag satt och såg andra avsnittet av "De halvt dolda" i går kväll. Jag sitter med en krypande olustkänsla hela tiden när jag ser den, för den skildrar så infama miljöer och relationer och är väldigt bra gjord.

  Speciellt scenerna med frikyrkoförsamlingens människor har en sån tonträff, som jag känner igen från barndomen. Det jag inte riktigt förstår är tidaspekten, då det mesta tycks utspela sig på sjuttiotalet, medan skinheadsen rimligen är från senare datum och även åker modern buss. Och sen fanns det en detalj som störde mig i andra avsnittet. Det var missionären, som kom hem från Afrika utan att ha blivit det minsta solbränd. För övrigt var han trovärdig i sin roll som vilsen troende, som gör allt för att hålla skenet uppe.

  I nästa avsnitt lär vi väl hamna i kyrkan igen, där jag var med och staterade.

Det blev en promenad i alla fall, medan mörkret föll och den gamla banvallen alltmer blev som en smal tunnel att gå i. Efter två timmar framför TVn, med idel musikfilmer och bensprattel på högsta nivå, var det bara att inse, att kroppen ropade efter att få röra på sig. Eftersom jag gick ensam fick stödbenen följa med. Då har man i alla fall sällskap av dom och dom manar på att vi skall gå i takt.

  Jag såg ett dansnummer innan, där Fred Astaire dansade ensam med en klädhängare, en sån där stolpe med krokar upptill. Helt suveränt, inte en miss, om han inte möjligen kallade stolpen för miss någonting. Han var ett geni. Och Gene Kelly var inte dålig heller. Vilka stunts han gjorde till musik. Sen blir man ju så tagen av en del scenografiska och koreografiska lösningar, där det är sånt samspel mellan musiken, massor av dansare och sagolika dekorer. Får något vara så påkostat i dag, om det inte gäller krigsscenerier?

  I kväll blir det Fredriksdalsteatern med Ewa Rydberg. Dokumentären i går kändes lite trög och ospontan. En annan intervjuare hade nog fått den att ge mer. Men klippen är ju alltid roliga.

Kvällens avsnitt av "Stjärnorna på slottet" var Janne "Loffe" Karlssons och det blev en stark upplevelse för alla parter, inklusive oss tittare. Vi fick ju dessutom se bildillustrationer till det han berättade om, vilket inte hans gäster hade tillgång till då vid inspelningstillfället. Jag hyser en väldig respekt för den här mannen i all sin bullrighet, både med och utan instrument, och jag tror hans medstjärnor kommer att få en ytterligare dimension till bekantskapen när de ser programmet.

  Min egen första bekantskap med Janne Karlsson som aktör härrör från tiden före "Loffe", då han medverkade som trummis i ett par uppsättningar på Stockholms stadsteater någon gång 1966 -67. Det var i "Conection", som utspelades i en knarkarkvart, och i "Stora smällen", där han satt bakom ett batteri av plåtburkar och kommenterade händelserna på scenen med sina trumstockar.

  Annars har det varit mycket Helena Bergström i dag, först i "Änglagård, andra sommaren", som jag på något sätt har missat tidigare, men som var bra, och sen i "Selma", där jag tyckte att man ändå lyckades knyta ihop historien till slut, även om det verkar helt osannolikt, att allt detta hanns med under ett dygn. Helena Bergströms förvandling från showbruttan i Änglagård till medelålders författarinna i selma är ganska enastående och miljöskildringarna var också välgjorda med hästdroskor och alla kostymer. Jag undra bara hur jag har kunnat missa att komma med som statist i den produktionen.

Första avsnittet av Selma hade en del märkliga turer, som blev löst hängande i luften, men rymde även en del fintstämt skådespeleri, främst mellan Helena Bergström och Alexandra Rapaport. För övrigt gav väl det här första avsnittet inte så mycket om Selma Lagerlöfs viktiga arbete som författare. Man har koncentrerat sig på den pikanta historien om hennes homosexualitet. Om den hade tagit så stor plats i förhållande till arbetet, hade inga böcker blivit skrivna. Det gör historien alltför lättviktig.  Och nog hade man väl kunnat hitta en mer trovärdig och porträttlik Carl Larsson.

  Satt sen och sappade mellan Countrygalan i Nashville och filmen "Tillbaka till Could Mountain". Det blev en märklig kontrast. Kunde det verkligen handla om samma land. De obehagliga stridscenerna mellan nord- och sydstaterna i filmens början ger i alla fall en förklaring till, varför USA har ett sådant behov av att starta krig på annat håll.

  För att överbrygga sådana spänningar, som har funnits och kanske finns, inom det egna territoriet, är man tvungen att ständigt finna en ny yttre fiende som man kan förenas och slåss emot. Sen kan den sentimentala countrymusiken ligga som en mjuk filt och trösta alla dem som saknar sina pojkar, som är ute på slagfältet eller redan har blivit dödade.