Dagens första motionsrunda blev en tur genom skogen, för att se åt vilket håll vargen dragit iväg. Jag följde spåret i en kilometerslinga genom oländig terräng och var sen tillbaka vid utgångspunkten. Den måste alltså ha dragit vidare åt ett annat håll efter den där rundan. En mycket speciell känsla att följa dessa stora tassavtryck och veta, att för ett par dar sedan gick gråbror här. Skall försöka finna fortsättningen, men har nu mejlat över nya bilder till Viltspanarn, få se om han vaknar.

På väg hem från dagens promenad ser jag dem plötsligt längs vägkanten, de stora spårstämplarna i jättelånga språng med närmare två meter emellan. Avståndet från främsta foten i ett nedslag till främsta foten i nästa är 4.25 m. Vilken hund fixar det?

  Det är inte första gången. För ett par år sedan fanns det ett likadant spår tvärs över tomten och sambon såg någon dag senare en varg korsa Kristineholmsvägen.

  Nu har jag skickat bilder till länsstyrelsens viltspårare, som naturligtvis var lite skeptisk först. Det fanns inga aktuella rapporter om varg i Uppland. Men det fanns det inte förra gången heller, för 15 år sedan, då jag stötte på en mitt i natten i Söderbykarl. Jag kunde då iaktta den en lång stund i strålkastarljuset. Den blev sen en följetång i tidningen, tills den blev ihjälkörd i Spånga. Nu står den på Naturhistoriska uppstoppad.

  Vi får se om jag lyckas övertyga viltspåraren, så han kommer hit och tittar. Om det skulle vara en hund av den storleken som springer lös här, så vore det lika förfärligt med tanke på rådjuren, alla ridande flickor och andra promenörer. Är det en varg, så drar den förhopningsvis vidare. Dom kan klara 8-10 mil på ett dygn.

Nu ligger isen tjock över vår lilla sjö. Den är så klar att man ser vid sprickorna att tjockleken är runt 15 cm. Håller sig nu snön borta, så har vi perfekta förhållanden för att ta en skridskotur runt sjön. Det var minus tio grader i natt och kylan ser ut att fortsätta.

På eftermiddagen for jag ett ärende in till Norrtälje och tog vägen över Kristineholm och Lohärad. Just nu är inget sig likt. Sjön Erken är uppe och nosar i dikesrenarna, så man kör bitvis som på en bro i höjd med vattenytan. Och lite högre upp, håller man på att fälla skogen på ett stort skifte och blottar ny terräng. Den kommer emellertid inte att bli möjlig att beträda på länge, ty marken är så vattensjuk efter snösmältningen, att hela området blir en samling djupa, vattenfyllda spår efter skördaren. En sorglig syn för skogsvandrare, men skogen var säkert mogen att föryngras.

  Annars håller det ju på att frysa tjäle nu, när den fuktiga marken ligger bar och det är många minusgrader dygnet runt, och på sjön är det lockande skridskois.

Promenaderna bjuder på ständigt nya vyer efter detta alltför tidiga vårflöde. Den annars tämligen djupt liggande bäcken mellan Sottern och Kyrksjön står nu över alla bräddar och ser till att kyrksjön förblir sjö ett tag till. Skulle det nu komma mer snö och bli ett riktigt vårflöde undrar man vart det tar vägen, när allt redan är mättat. Även grusgroparna runt vår bostad har blivit små sjöar, så grundvattnet måtte ha fått en rejäl höjning, vilket i och för sig var välkommet, då vi har grävd brunn.

Nu har vi vatten i överflöd i östra Uppland. Körde till Uppsala i går genom ett nytt landskap. Sjöarna har stigit kanske bortåt metern över sin vanliga nivå och brett ut sig över åkermarken. Almunge såg nästan helt kringflutet ut och Sottern har lagt vägen mot Smara under vatten.

  Förmiddagen har nästan helt ägnats åt administration, för att få ordning på tele- och E-postförbindelserna och få slutdetaljerna till nya hemsidan på plats. Väntar fortfarande på det förlösande samtalet från Eniro. Tog en promenad kilometern ner till affären för att rensa huvudet och få frisk luft. Med lilla ryggsäcken fylld uppför bruksbacken på tillbakavägen blir det bra motion. Jag är åter på matchvikten från förr efter sommarens cykelturer. Inga överflödiga kilon i ala fall.

Efter det fantastiska snöfallet för ett par veckor sedan och det påföljande blidvädret, har det nu blivit rena vårflödena i alla vattendrag.  I Edsbro har Kyrksjön återuppstått, så att man nu förstår, varför de gamla "hamnmagasinen" står där de står. Och Erken har stigit nästan i nivå med vägen söder om Kristineholm och man förstår hur det såg ut före sjösänkningen. Jag fick ett ärende till Lohärad och for precis när solen försvann bakom trädtopparna. Dimman steg över fälten och skapade vackra siluetter i landskapet.

Dom kom lugnt promenerande längs vägen och vek in på vår upplogade infart. Jag såg spåren efter dom i går, men nu har det ju fallit så mycket mer snö. Dom gick länge och kollade var dom skulle kunna ta sig över plogvallen, för när den lilla försökte försvann hon nästan i snön. Det var en rådjursget med ett årskid.

  Efter en stund tog dom mod till sig och hoppade över vallen och vadade sen med snö upp till buken fram till päronträdet. Där grävde dom fram den lämnade fallfrukten och lät sig väl smaka. Men efter ett tag drog dom vidare till vinteräpplena alldeles intill huset. Jag smög ned i trappan och tjyvknäppte dom genom fönstret.

  Det vilda har det inte heller lätt när det kommer sådana snömängder på en gång. Men det är fantastiskt hur dom kan vädra sig till var frukten ligger. Dom är kvar där ute nu efter en halvtimme och jag får väl vänta att gå ned och lägga i spisen tills dom ätit klart.