En helg i folkmusikens och snölekens tecken. Det har färskats upp fiollåtar och lärts in nytt och det har invigts pulkabacke och åkts sparkstötting. Lilla Tove föredrog det senare, som tydligen kändes lite tryggare. Och sen ha vi hejat på Sverige i skidspåren, där det var trevliga framgångar både i går och i dag.

  Gårkvällen blev en mångsidig TV-upplevelse, med fasansfulla rapporter från Tahiti, stjärnor på slottet och en väldigt fin konsert med Sting och en stor och mycket blandad ensemble. Det var säregna arrangemang av medeltida musik, framfört i en oerhört vackert ljussatt gammal katedral. För mig var han en helt ny upplevelse, trots att jag hört namnet förut. Mycket inspirerande.

Har under de senaste två dagarna stiftat bekantskap med webbsidan:http://sverige.just.nu/hem/ , där man kan klicka sig vidare till 1800 orter med mer infomation och bilder och även placera egna bilder från intressanta platser. Naturligtvis har jag heller inte kunnat låta bli att lägga in några av mina bilder från Roslagen på lämplig ort.

Infann mig vid Husby Sjuhundra kyrka strax efter åtta för att ikläda mig rollen som biskop i ett filmprojekt för Mediainstitutets avgångsklass. Det är tänkt som en dramadokumentär i några avsnitt, varav det här i så fall blir det första. Det blev heldag med tre olika scener ur olika vinklar. Förvånansvärt lite omtagningar, vilket kan tolkas som att vi skötte oss bra, vi som agerade, och hade fått bra instruktioner om vad som förväntades av oss.

  Jag skulle bland annat få tyst på en orgel som inte hördes, vilket kändes lite märkligt. Orgelljudet, som jag skulle överrösta, skulle läggas på efteråt, men jag skulle med full kraft skrika åt organisten att sluta spela. Det blir en märklig tystnad efter ett sådant utbrott, när den redan tysta orgeln tystnat och alla undrar vad som skall hända härnäst. Själv står man mest och undrar var den rösten kom ifrån. Det är ju inte så ofta man behöver ta till dom resurserna med fullt magstöd.

Dagens motionsstund gick åt till att preparera en pulkabacke på tomten för eventuella besökare av yngre årgång. I förrådet hittade jag både pulkor och den gamla snowracern, så det är bara att sätta ner rumpan och åka. Dagen har i övrigt ägnats åt brödbak och förberedelser för kommande engagemang av olika slag. 

Just nu ligger byvägen vit av tillpackad snö och det är perfekt sparkföre. Jag tog mig en tur i går och påminde mig då följande gamla dagsvers från året 2005.

Vår jul blev så vit som vi tänkte

och byvägens snöiga ban

blev tillkörd och låg där och blänkte, 

som kälkbacken när vi var barn.

Nu kom den till heders som fordom

och bar oss så hisnande lätt

längs vägen, ett genialt fordon,

som kallas för spark rätt och slätt.

Vi luras att öka vår runda,

när benen får vila ibland.

Vi känner oss friska och sunda

i sparkens förlovade land.

 Snön kanade ner medan det var tö före nyår, sen frös det och på den vägen är det. Det blir lite mörkt i rummen, men samtidigt tror jag det isolerar en del och hjälper till att hålla värmen inomhus, så det får vara tills det ger sig av på egen hand. Kylan håller i sig och jag håller mig till största delen inomhus men måste ju ut och börja med veden lite till nästa vinter. Det får bli någon pinne om dan, men det känner på i kylan.

  Jag börjar få fatt på min mormors far- och morföräldrar i Småland och på Öland och finner en del gripande historier bara genom att läsa av årtalen, när de och deras närmaste föddes och dog. Det var inte alltid det gick i rätt ordning, kan man uttrycka det lite milt. Jag skall återkomma till det, men bara som exempel kan jag ta min mormors mor Johanna Kristina. Hon bodde kvar hos sina föräldrar tills de dog, med fyra månaders mellanrum. Hon var då trettiotvå år gammal. Modern dog sist, på själva julafton.

  En vecka senare, dagen före nyårsafton, gifter sig Johanna Kristina med en trettiosjuårig hemmansägare i Dödevi och lyckas sen på femton år klämma ur sig sex barn, för att sedan dö själv vid femtio års ålder, då momor bara var tre år gammal. Äldsta systern var tolv år och fick ta hand om bondhushållet och småsyskonen. Det var på "den gamla goda tiden". "Varför är där ingen is till punchen?"

  Byn Dödevi på Öland lär ha fått sitt namn efter pestepedemien i början av 1700-talet, då hela byns befolkning strök med. Den siste levande hade skrivit ett meddelande på en lapp: "Döde äro vi", och sen fick byn heta så. Den blev sen återbefolkad bland annat av min släkt på mormors sida. Men de äldsta kyrkoböckerna är brända, kanske i saneringen efteråt, så man kommer inte så långt där.

  Det roliga i sammanhanget är, att jag funnit att jag faktiskt har ett släktband till Småland, där jag själv är född av ditflyttade föräldrar. Men min mormors morfar och mormor kom båda från Småland, han ifrån Mobergs utvandrarsocken Ljuder och hon från grannsocknen Tjureda. Varför dom sen hamnade på Öland kan man ju undra över, men där behövdes tydligen ny befolkning och han står i inflyttningsboken som: "Arbetskarl med dito hustru". Dom blev torpare i byn Horn i Högby socken, där jag fortfarande har avlägsna släktingar. Man hittar nya semestermål på det här sättet och börjar längta till våren.

 Kylan håller i sig. Det var minus arton gader när jag vaknade och satte fyr i spisen. Jag var uppe i vargtimmen också och lade in ett par omgångar. Då fanns det fortfarande glöd från den sista brasan före midnatt. Då hade jag avbrutit mitt letande efter anfäder mitt i en bok. Ögonen ville inte mer. Jag letar nu efter årtalet 99. Det är ett knep jag kommit på och gärna förmedlar. Om man letar efter en person, som man vet födelseåret på, då är det mycket lättare att leta efter årtalet än namnet. 

   Handskrifterna är ibland nästan oläsliga, men siffrorna är tämligen tydliga. Så man följer födelseårsspalten sida upp och sida ned och ögat stannar, så fort det ser det årtal du tänker på. Då kan man kolla om det är rätt person det har stannat inför. Det här är lämplig sysselsättning inomhus, när termometern står som den gör.

   Mitt sovrum värms av spismuren från köksspisen inunder, om jag håller den igång, så jag har fortfarande inte behövt sätta på det elelementet. Sen får rullgardinen förbli neddragen när jag inte är där, så hjälper den också till att bevara värmen inomhus.

  Under nattvakan läser jag f.n en bok med gamla landskapsskildringar ur den svenska litteraturen. Det är påfallande vilket vackert språk som använts i dessa lyriska beskrivningar och att det kan sägas på så många sätt. Det ger också en extra dimension åt forskningsarbetet, att få de här bilderna av hur det äldre landskapet såg ut, som människorna levde i. Vilhelm Mogerg beskriver ju t.ex. mitt barndomslandskap på ett fantastiskt levande sätt.

 De två julkonserterna är avverkade. Även till gårkvällens kom det folk, trots kylan. De fick bland annat lyssna till Lohärads ungdomskörs välljudande stämmor. Dom bara står där och ser glada ut, utan störande papper i händerna, och sjunger så man blir berörd. Där har vi äldre körsångare mycket att lära, även om det är svårare att få texter att sätta sig i skallen nu än förr. 

  Kölden har avtagit och är nu bara en tredjedel från nollstrecket mot i förrgårnatt, men nu kommer det mer snö istället att ta hand om.

  Jag har ägnat dagen åt att ladda om mina musikmappar. Julnoterna har åkt in i pärmen igen och jag har plockat fram det jag har av Olle Adolphsson. Till i mars skall jag fila på en del av hans visor lite extra, då jag skall göra ett program "I Olle Adolphssons sällskap". Det kan både syfta på visor och visdiktare i hans sällskap och på det faktum, att jag har haft hans visor som sällskap i femtio år.    

  Den första av hans visor jag sjöng inför publik var "Mitt eget land", som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Det var på en lördagsunderhållning på Sunnerdahls internatskola, där fick mycket erfarenhet av att skapa egna program. Det var nog 1961, tror jag. Nu ser jag fram mot att få färska upp en del som inte varit aktuellt på ett tag.