För egen del var det tolv år sedan jag flög, av olika anledningar. Nu skulle det firas jul i Umeå detta året med barn och barnbarn och dess övriga släkt och då var det flyget som gällde. Med tanke på det snöoväder som drog in över Norrlands kusttrakter under helgen, så var det säkerligen ett klokt beslut och ett äventyr i sig. Den som tycktes ta det hela lugnast var lilla Tove, som vid det här laget är en van flygresenär och rörde sig hemtamt i de olika vänthallarna och inte sade pip under själva flygresan. Hon var mest bekymrad över att det var andra barn som var ledsna. Vi hade ju fått vänta fyrtio minuter extra p.g.a allt handbagage med julklappar som skulle med.

  Helgen har sedan förflutit med god familjesamvaro på "Pensionat Paradiset", med god julmat, tomtebesök, julklappar med verser, sällskapsspel, läsning och litet promenerande för att hålla magen igång. Men snömängden och kylan gjorde att vi blev mest inomhus. Själv hann jag plöja igenom en släktkrönika och få nya inblickar i vad den ena släktgrenen har sysslat med. Där blir att, om inte forska så, läsa vidare, då där fanns ett helt författarskap att stifta bekantskap med.  

  När hemfärden skulle anträdas i morse, hade det kommit en dryg halvmeter snö under helgen och termometern stod på - 7 grader. Vid landningen på Arlanda var det blidväder och låga moln och inte alls lika vackert. Men jag tyckte mig under nedstigningen skymta Väddö i en lucka i molntäcket. Kanalen gick som ett streck genom landskapet, så det kan knappt ha varit något annat.

Full aktivitet på plattan, där SAS får vingarna avisade inför start, medan vi väntar på vårt norska plan.

Solen sken ovan molnen, som såg ut som ett snölandskap.  

   Det blev en call back efter senaste provfilmningen, så jag fick sätta mig på bussen till stan även denna dag och träffa lite nya männsikor. Strålande vinterväder med minus femton grader och snö på alla trän gjorde landskapet vackert, så det var som en trevlig utflykt. Resultatet får jag väl reda på i morgon, men det var i alla fall ett steg på vägen.

   Nattens ymniga snöfall har skapat nya intressanta former i min trädgård.

Nu har jag vart ute och gjort en storröjning med snöslungan, så den skall orka med, om det kommer mera snö i julhelgen. En oerhörd tillfredställelse när den brummade igång och sen jobbar sig genom det 20 cm tjocka snölagret och plogvallarna i grindhålen inte minst.

Sonen kom och lyckades med lite mekande, lite telefonsupport och ett antal svordomar få fart på min strejkande snöslunga, lagom till snön kom och bäddade in hela tomten i ett mjukt, fluffigt snötäcke.

  Två dygn har passerat med omväxlande släktforskning, ätande, promenerande och samspel på två fioler. Den gemensamma repertoaren växer väldigt snabbt, i förhållande till den tid som gott sedan han satte igång. Men en anledning är hjärnans fantastiska förmåga att lagra tidiga minnen. Låtarna finns redan i skallen, det är bara att sätta fingrarna på dom. Det är ju inte så bara i och för sig men till mycket stor hjälp.

  En gammal skeppare som jag intervjuade på sjuttiotalet sa så här om musiken i hans ungdom. Då spelade väldigt många sjömän en- eller tvåradigt dragspel, som dom fått tag i utomlands under sina färder. "Jo då, kunde man sjunga så kunde man väl spela. Men man måste kunna låten först se, innan man kunde spela'n." Svårare är det inte. sen är det bara att öva tills det låter bra.

   Jag tänker nu inte på bibeln, som man ju kan tolka lite hur man vill, utan de andra handskrivna böcker som funnits i kyrkans hägn, där präster med olika handstil har plitat ned födslar och dödslar och andra viktiga fakta. En del är verkligen inte lättlästa. Plötsligt hittade jag en nyinflyttad "Leg. Dr", som hade gjort en av pigorna på Stora Sundby med barn. Äntligen någon som kom sig upp lite, tänkte jag, som först tolkade det där som, att han var en leg. läkare. En sådan ungkarl kunde väl också ha fallit för någon vacker piga vid ett besök på slottet. Men när jag sen skulle återfinna dem i en senare husförhörslängd, hade han förvandlats till tegelslagare. Den första noteringen betydde i själva verket "Tegelslagardräng", fast bokstäverna var svårtydda. Så var det med den uppkomsten och han blev sedan en i raden av torpare i min morfars släkt bakåt i tiden.

Vaknade i vargtimmen och hade en klar bild i huvudet av en sida i "Vigselboken", där jag hittat noteringen "Spelman" efter ett namn. Det är ju det jag letar efter, var morfar fick sin musikalitet ifrån. Bilden var så tydlig, att jag måste gå upp och kolla om noteringen fanns på den sidan jag hade uppe innan jag stängde ned i går kväll. Jag hittade ju tre nya namn där, men inte fanns det någon spelmansnotering. Möjligen finns den någonstans, men jag har alltså inte hittat den än. Det var rent önsketänkande i drömmen. Men morfars morbror Axel var i alla fall möbelsnickare, så där finns det ett samband bakåt. Honom skall jag spana lite extra efter nu, för jag har bara namnet och en bild. Kanske något mer finns noterat.

  Morgonen har annars gått till eldning och brödbak och lite pyssel med hemsidan, som behöver uppdateras regelbundet. Det är minus sju grader ute men har inte kommit någon mer snö, vilket är perfekt för min del, då snöslungan fortfarande strejkar. Mitt mekande hade ingen effekt. Det var också rent önsketänkande.

Jag har väntat på den här dagen, då det kommit lite snö och solen tittar fram, i alla fall en stund. Två vedhögar har legat och väntat på grannens tomt, sedan de fällde ett par träd på eftersommaren. I dag var dagen, då de skulle fraktas på kälken till min vedbacke. Efter ett besök i Rimbo tog jag meg verket an och det är en sådan skön känsla både för själen och kroppen, när jag kommer igång med detta den här tiden på året. Mörkret och regnet har minskat promenaderna och kroppen har börjat längta efter någon annan ansträngning. Just det här jobbet är så tillfredställande, för att det har så många effekter. Man snyggar till, man får motion, man får bränsle och man får vara ute i friska luften. När högen väl har börjat växa är det mycket lättare att ta nästa steg. Sen kan man med gott samvete sitta inne och plita verser eller rota vidare i läggen resten av dagen och kvällen.

Jag kom just på att det ordet kan få en helt ny innebörd i vår genmanipulerade tid. Vi strävar ju efter att hitta våra gener bakåt i tiden och det grävs naturligtvis en hel del envishet och strävsamhet för att hitta något.

  Man blir så lycklig när man plötsligt finner en vacker lättläst handstil, där alla uppgifter är lätta att tyda. Så fann jag i går i en husförhörslängd hela morfars fars familj med alla födelsedata. Sen fann jag senare ytterligare ett barn i den familjen, ett barn som ingen hört talas om. Men det föddes när modern var 35 år och de större barnen redan var ute på jobb, och det blev bara två veckor gammalt, så det hann aldrig sätta några spår. Jag hittade det slumpmässigt i dödeboken, när jag skulle kolla en annan detalj. Det som blir väldigt påtagligt är, hur många som dog unga, innan de fyllt fyrtio år.

  Nu kände jag, att det var dags att göra en namnlista med födelseår och dödsår på dem som jag hittills fört in i familjeträdet, innan det växer mig över huvudet. Då kan man sortera den kronologiskt på födelseåren och se vilka som var samtida i de olika grenarna av trädet. Till min förvåning finns redan drygt hundra namn på listan. Det är onekligen lite intressant att äntligen få lite koll på släkten, även om man inte hinner umgås med alla.