Jag gjorde en paus i mitt eget släktforskande för att titta på Lotta Ramels första steg i släktforsknings ädla konst. Då är det inte bara skillnaden, att hon har full uppbackning av de mest kunniga personerna på området. Det är henne väl unt och jag är en stor beundrare av hennes fader och jag förstår att det väcker känslor när hon får fatt på mer fakta om bilolyckan, som tog hennes fars föräldrars liv. Det var en mänsklig tragedi i sig, även om Povel på något sätt lät det rinna av sig. "Det kunde inte bli djävligare, så det kunde bara gå uppåt" var hans enkla filosofi. Den andra skillnaden är, att hennes forskning leder till slott och herresäten med gyllene salar nere i Skåne, där hennes forntida ättlingar byggt och att deras efterkommande i en del fall ännu brukar godsen.

  Min enkla foskning via datorn leder också till ett slott, Stora Sundby i Sörmland, men jag hamnar i de, till godset hörande, dragiga torpstugorna bland stalldrängar, pigor, skjutsbönder och postkuskar, som dog i lungsoten innan de fyllt fyrtiofem och vars barn också strök med. Min morfars farfar dog fyrtiotre år gammal när hans fru väntade deras andra barn. Så min morfars far föddes faderlös och fick sedan en styvfar och ett par halvsyskon, av vilka det ena dog vid fyra års ålder. En dags letande i kyrkböckerna har gett väldiga perspektiv på tillvaron.

Jag är inne. Efter mycket stirrande på det nya sökprogrammets instruktioner är jag nu äntligen igång och har gjort mitt första fynd. Här ovan finns hela min morfars fars familj i en husförhörslängd. Han var stalldräng på Stora Sundby i Sörmland och blev sedan postkusk mellan Örsundbro och Eskilstuna. Karl Emil är min morfar, född 1889. Hans äldste bror var en nyhet, som ingen har berättat något om. Han kanske dog ung. Det får jag forska vidare på.

  Deras far tycks ha flyttat till Öja 1886 från en plats som ser ut som Bjurstorp. Det finns två platser med det namnet i Sörmland, men från ingen av dom finns några utflyttningsböcker bevarade, så jag vet inte ännu om jag kommer längre. Medan jag klurar vidare på det skall jag se om jag hittar morfars mor på något mer ställe. I dag blev en stugsittardag. I kväll skall jag se nästa del av "Vem tror du att du är?"

Små snöflingor börjar dala utanför fönstren och jag bygger släktträd. Detta är en verksamhet som sätter många hjärnceller i arbete och följaktligen får mig att vakna i otid och finna för gott att läsa något eller stiga upp och sätta igång verksamheten mer på allvar. Eftersom jag varit borta två kvällar i rad har jag också missat intressanta TV-program, som jag sent på kvällen kan se repriser på. Så kvällen blir sen och morgonen tidig. Sen slocknar jag på soffan efter några timmar i stället, men vem skall klandra mig för det?

  Gådagen besöktes jag av tvenne systrar och fick därmed ytterligare saker att titta på, däribland ett gammalt fotoalbum från mormors sida. Det gav mig ansikten på flera personer, som jag redan hade uppgifter på men som nu även har fått ett personligt utseende. Det roliga är att se, hur släktdrag går igen generation efter generation.

Vägen var glashal när jag startade färden mot Stockholm. Halvvägs till Rimbo var det stopp. Något hade hänt. Blåljus  och utryckningsfordon spärrade vägen. På GPS-en syntes en liten väg parallellt med stora vägen. Så vi vågade oss in på den och tog oss förbi olycksplatsen. Efter oss följde en stor lastbil med släp. Hade det kommit en likadan från andra hållet hade dom stått där. Jag skulle ju in till stan och spela polis, men det var ju inget jag hade någon nytta av just här. Man bara hoppas att ingen var allvarligt skadad där ute.

  Som tur var hade jag åkt i god tid, så jag var framme med ett par minuter till godo. Det blev ändå en hel del väntan innan min scen skulle tas. Min "kollega" var den hetsige, Gunvaldtypen, som skötte förhöret, medan jag var den lugne lite sävlige sekundanten. Vi löste det till ungdomarnas belåtenhet. "Det här blir skitbra!" Roligt att jobba med unga besjälade människor, som har ett verkligt intresse för det dom håller på med. Det kan man gott stödja. Roligt också att se hur man med små medel kan skapa dramatik.

  Jag landade sedan på Söder för att övervara Statistföreningens glöggfest, där jag skulle underhålla lite grann med min luta. Mycket god anslutning och glad stämning. Jag vann andra priset för min julklappsvers, när tomten hade delat ut klapparna. Tidigt vaken i dag trots den sena hemfärden och har matbröd i ugnen. Skall hinna med en hel del i dag men får nog ta mig en middagsvila för att orka med kvällens begivenheter.

 Apropå att jag i går lekte biskop och i morgon skall leka polis visar jag denna bild av den gamle skämttecknaren OA. Den kunde vara en vinjettbild för Statistföreningen.

Det var förutskickat, så jag var beredd, men ändå. När strömmen försvinner den här årstiden och molntäcket döljer solljuset, då blir det rätt skumt inne. Värmen håller jag med mina eldstäder, men sen får man hitta på något att göra, som inte kräver för mycket ljus. Lyckligtvis spelar jag mest på gehör, så det har blivit en hel del övat, under de fyra timmar strömmen var borta. Men mitt släktprojekt var släckt, kan man säga, trots att det kliar i fingrarna att forska vidare. Nu har jag ändå hunnit en del på eftermiddagen och trädet har fått några fler rötter. Det är ju där dom intressanta trådarna skall samlas ihop, men ännu skriver jag bara in redan utforskade rottrådar. När dom är på plats skall jag söka vidare på morssidan, där vi vet väldigt lite.

Jag, ogudaktige, har ju av någon anledning fått gestalta ett antal prelater under årens lopp. En kyrkoherde figurerar i dataspelet "Polis", där det var en del filmade inslag. En vigselförrättare finns med i inledningen av Lennart Nilssons film "The miracle of love", där jag sammanvigde en då rätt okänd Lia Boysen med någon lika okänd fästman. Pastor Gråberg i Krönikespelet "Anno 1719" var näst i tur, en elak djävel, och sen kom den begravningsförrättande prästen i "Sanningen bakom" med Charlotte Perelli i huvudrollen. Jag har också blivit liknad vid en missionspastor efter ett visframträdande på Stacken. Barndomens upplevelser har satt sina spår.

  Nu är jag eventuellt på väg att bli befordrad, då jag i dag har varit in till storstaden och provfilmat för en roll som biskop. Vi får väl se om jag får det förtroendet, men det var ju kul i alla fall att bli lite myndig för ett ögonblick.

  Intog lunch i TV-husets servering och letade sedan rätt på en låssmed på Sibyllegatan, för att få till en ny nyckel till en gammal sekretär. Färdades till och från staden med samma busselände, som hade något fel i ljuddämpningen underifrån, så att man blev helt lomhörd av motorljudet.

  Kvällen har efter middag ägnats åt låtspel tillsammans med sonen på två fioler. Sämre kan man ha det.

Jag blev ombedd att ta med mig något instrument och sjunga något då "Måndagsklubben" skulle samlas och träffa NT-s chefredaktör. Jag borde ha låtit bli det. Kvällen blev inte alls som jag trott. Dels trodde jag, att jag skulle kunna beställa mat direkt, då jag var hungrig redan när jag kom. Dels hade jag fått uppfattningen att jag skulle få sjunga något inledningsvis, för att ge en vink om att vi var ett kulturbärande sällskap.

  Istället fick jag vänta två timmar på maten, under en bitvis rätt intetsägande diskussion om kulturbevakningen. Sen fick jag vänta tills efter allt detta var avklarat och jag själv var helt utmattad, innan jag fick ta ton, först av hunger, sedan av hetsätning. Det blev inte helt lyckat, som jag ser det. Men dom kan heller inte begära mer för det gaget. Inga mer sådana kvällar!

  Dessutom fick vi ju bekräftat, det vi redan visste, att tidningen inte har resurser att bevaka det som händer på kvällar och helger inom kulturen, och det är ju då det händer, åtminstone när det gäller musik. Istället får man rekommendationen att skriva själv, men man skriver ju inte gärna på kultursidan om arrangemang, där man själv är delaktig. Det blir ju lite som att kacka i eget bo.