NNär Tove hälsar på, då gäller det att hänga med och vara skapligt rörlig, för nu går det undan. Det är en väldig aktivitet och det snackas nästan oavbrutet, mycket galematias men även mycket begripligt, om än inte rent. Tvåordsmeningar blir det ofta nu, om det är bestämda budskap som skall fram och det finns mycket bestämda åsikter om vad som skall göras. På bilden är det spargrisen som skall utfordras med hjälp av kopparsakerna från köksväggen. De är populära och tillåtna leksaker. Nasse ser nöjd ut.

  En och en halv dag försvann i ett nafs och sen får man försöka återställa ordningen på en del ställen. En sak som vi inte är överens om är, hur böckerna skall stå i bokhyllan. Jag vill ha dom längs hyllans ytterkant medan Tove tycker att dom skall vara inskjutna. Min yngre syster gjorde likadant när hon var liten och påstod att "böckerna fryser". Därför måste dom skjutas in i hyllan.

  Jag blir också så imponerad av den företagsamhet och styrka ett barn på knappa två år kan uppvisa. Det är två låga trappsteg mellan den gamla och nya delen av huset. Uppför dessa trappsteg lyfte Tove den lilla barnstolen, som hon brukar sitta på ibland. Det är en gediget byggd äldre stol, som väger dryga två och ett halvt kilo och som hon precis nådde att greppa tvärs över sitsen. Men hon tog den med sig gående baklänges ett steg i taget och funderade och prövade andra alternativ emellan. Jag blev så full i skratt, att jag hade svårt att fortsätta med det jag höll på med. Om jag själv skulle ha lyfte en sak av motsvarande storlek, i den arbetsställningen, då skulle jag ha ådragit mig ryggskott. Nu får jag ju ont ändå, utan att synbarligen ha gjort någonting speciellt, så det har väl något med åldern att göra också. 

Efter städning av huset for jag in till Roslagsmetropolen och hämtade noter och passade på att rådfråga färghandlaren om ett ytbehandlingsproblem jag står inför. Jag sade till den unga damen bakom disken, att jag önskade tala med någon som var väl insatt i sådana frågor. Hon svarade omedelbart med en returfråga, vad själva problemet bestod i, och när jag kortfattat redogjort för detta, gav hon mig en mycket sakkunnig beskrivning av vad som hänt och vad som fanns att göra åt det. Jag hade alltså direkt träffat på rätt person, fast mina gamla fördomar hållit på att spela mig ett spratt. Det blev emellertid ett bra samtal och hon önskade mig lycka till med arbetet när jag drog vidare med några pliktskyldigast inköpta penslar i bagaget.

  På hemvägen vart  jag rysligt kaffesugen och gjorde en avstickare till gamla goda vänner, där jag sedan blev sittande en god stund i givande samtal om allt vad som rör sig i våra liv. Eftermiddagen har gått till fortsatt övande och en del TV. Nu har jag just sett favoritprogrammet med den fiktiva middagen, där Sverker Olofsson i kväll bjöd på fantastiska historier med utgångspunkt från sina tänkta gäster, där Sara Lidman var en. Det  var som att sitta vid brasan i gamla tider. Verkstaden får vänta till nästa vecka, då jag skall testa det den unga damen och jag kom fram till i butiken. I helgen har jag besök av Tove, så då är det det som gäller.

Tidigt vaken efter en märklig dröm, som var skönt att vakna ifrån. Tog itu med veckans brödbak istället och kunde sen ta igen mig en stund, när det var klart. Har sedan gått igenom visor och testat vilka texter som sitter i skallen utan stödord. En del gånger blir jag förvånad själv, när texten kommer ur munnen utan att jag har vetat innan, vad som skulle komma. Man kan helt klart mer än man tror, bara man vågar försöka.

  Vid kvällens körövning uppstod fniss, när texten i en adventssång löd: "Fridsfursten...vill sprida sitt ljus så kärleksfullt blid, där troslågan flämtar så matt." Det var lätt att höra fel där och tro, att det var en låda med trosor som fattat eld, "där troslådan flämtar så matt." Sådant roar vi oss med i vår kör. Eller som den där sommarpsalmen, där en textrad lyder: "Av rika löv är grenen full..." Den texten måste ju handla om Adam och Eva i lustgården, i min okristliga tolkning.

  I min presentation av "Var hör vi hemma - De flyendes kör" ur "Kristina från Duvemåla", som vi sjöng i söndags, tillät jag mig att vända på perspektivet och påstå, att det lika gärna kunde ha varit indianerna som sjöng den sången. Då fick den en helt annan innebörd, men det är den vite mannen som skriver historien, även i musikalen.

Det har gått ett år sedan jag gick i pension, men blomman jag fick från kollegiet blommar ännu på salsbordet, så det känns som att det inte var länge sen. Mycket har dock hänt. Jag har fått fart på den egna rörelsen, som jag har för avsikt att fortsätta med så länge det går. Jag har startat om som enastående och återknutit en massa gamla kontakter både mänskliga och med mina gamla intressen, folkmusiken och teatern och jag har fått möjlighet att musicera mera på flera olika sätt. Jag har öppnat B & B med gott resultat och mestadels trevliga kontakter. Och det finns evenemang inbokade för det kommande året, så jag ser framtiden an med gott mod.

  I dag har jag haft en spelning för ett gäng åldringar i Danderyds församling på ett äldreboende i Mörby Centrum och sen blivit bjuden på god mat och trevligt umgänge med barn och barnbarn. Morgondagen skall inledas med brödbak och sen får jag se. Det finns flera saker som väntar. Eget matbröd har jag nu hållit mig med i ett halvår och har fått in en rutin för detta, så det är bara att köra på.

Hade svårt att somna i går kväll, då jag tagit mig en sen midddagslur, så det blev läsning till sena timmen, Sven Schollanders memoarer "Visan, lutan och jag". Jag har ännu bara kommit till barn- och ungdomsåren, men det är en fantastisk tidsbild av det sena 1800-talets högreståndsliv. Fadern hade en proffessur med tillhörande lägenhet vid Konstakademien och det är i den sfären det hela utspelar sig. Med ålderdomlig språkdräkt skildras t.ex julfirandet på ett sätt som kunde ha varit förebild för Bergmans "Fanny och Alexander".

  Som ett smakprov kan jag citera hans skildring av männens respektive kvinnornas sammakomst vid vårsupén: "Den imponerande kretsen av fruntimber, sittande kring det runda salongsbodet, var värd att se. De vida klädningarna pöste långt ut över stolsidorna och blandade sig med närmaste grannens till en mångskiftande ring av underdelar, ur vilka getingsnörda och djupt exponerade, i toppen ofta kanonlockprydda överdelar sköto upp.

  Herrana samlades kring punch- och toddybordet i kanslirummet, varifrån snart skallade skrattsalvor vittnande om att de roliga historierna, säkerligen föga lämpade för damernas öron, voro i full gång.

  Fruarna vid sina thekoppar bildade snart den sedvanliga skvallerkonseljen, där allt inom räckhåll dryftades, kalfatrades och dissekerade så, som väl ännu idag sker och som väl kommer att ske, så länge rörliga kvinnotungor finnas."  Det är kul med gamla böcker.

 Akvarellerad gråvädersbild, sådant landskapet ter sig just nu.

Jag har varit en tur ut till Vätö och hämtat ett bord till renovering. Det är allt. För övrigt övning i hemmets spelvrå. En specialitet till mogondagen är, att jag skall försöka mig på att kompa ett par psalmer på pianot.  Det går hyfsat här hemma, men det är en sak. När det kommer åhörare till brukar det vara något annat. Men det är väl bara att intala sig, att de andra inte lär göra det bättre.

   Påbörjad läsning: Sven Schollanders memoarer. han var lutsångare och det är han som har tonsatt "Helgdagskväll i timmerkojan" m.fl av Dan Anderssons dikter.

Den här dagen skulle i stort sett användas för egen övning. Men så går jag här hemma och plockar med olika saker som behöver göras och när jag sen sätter mig vid notstället och det är alldeles tyst, så känns det nästan som om jag skulle störa, om jag öppnade munnen och bröt tystnaden.

Hur skall man sammanfatta denna dagen? Efter en del administrativt på morgonen vidtog egen genomgång inför kvällen och hopsamlinga av de grejor som skulle med. När allt var under kontroll unnade jag mig en stunds sömn innan jag drog iväg till bygdegården. Alla kom laddade och vi hann öva igenom det mesta. Man borde hinna med alla numren, för det är alltid det man inte gått igenom som något händer med och så blev det även i kväll. Men det får vi bjuda på. Vi var ju inte betalda artister i det här fallet och det mesta lät nog riktigt skapligt ändå. Men vår medarrangör, bygdegårdsföreningen, unnade oss inte ens en blomma till dirigenten och de duktiga musikerna.

  Men folket kom och fyllde de flesta platserna och tycktes ha uppskattat programmet, för det var bara glada miner efteråt och vi fick göra extranummer. Själv är jag glad att jag kom ihåg det mesta jag skulle säga, så programmet höll ihop. Ska bli intressant att se sen, om lokalbladet unnar oss en rad. Hemkommen lagade jag mig sedan en god men sen middag, som jag förberett lite innan jag for, och har avnjutit denna till "Heartbreak Hotel" på fyran. Det var en väldigt lagom nedvarvning.