Många fina gamla hantverk riskerar att dö ut, trots att det finns behov av kunskapen. Något lärlingssystem fungerar inte längre och inga riktga kurser finns på några skolor. Möjligen kan man få grundläggande kunskaper i studiecirkelform, men det fördjupade kunnandet går i graven med de gamla hantverkarna.

  Jag har i dag varit och tittat på en komplett bokbindarutrustning, som en avliden bokbindare i bekantskapskretsen lämnat efter sig. Jag har inga egna akuta behov att ta hand om den, men känner att den borde tas om hand, helst av någon yngre förmåga, så att inte grejorna skingras. Dom är säkert svåra att få tag på, för den som har det rätta intresset.

  Själv skulle jag gärna ha lärt mig detta i yngre år och det vore i och för sig roligt att kunna binda in t.ex årgångar av fina tidskrifter, istället för att ha dem stående i mappar. Men frågan är om tiden räcker till att lära sig det nu, om man skall få något annat gjort. Det är frågan jag brottas med just nu. Kanske någon som läser detta precis har funderat över, var man kan få tag i en sådan utrustning. Jag kan förmedla kontakten

Vid en tur ut till Väddö zoomade jag in den lilla flocken på bete

Såg i går kväll det litterära magasinet "Babel", eller "Babbel", som det kallas av en som inte gillar pratshower. Kristina Lugn var gäst och det blev ett intressant program. Bl.a hade hon synpunkter på det offentliga bloggandet, som ofta blir alltför privat.

  Som artist brukar man ju försöka skilja på "privat" och "personligt" när man t.ex gör en presentation. Och det är något att hålla i minnet även när man bloggar, om man inte gör det i syfte att lämna ut sig. Kände mig delvis träffad, eftersom jag inte bloggar anonymt. De som gör det kan ju tillåta sig en större öppenhet och det är även där floran av hånfulla garv och annat grasserar. Den typen av texter ledsnar man snart på.

  Kristina Lugns tes var, att en text blir inte intressant förrän den är "gestaltad". Det behöver inte vara i versform, det kan bara vara att den ges ett innehåll, som kan tillföra något substansiellt för den som läser den. Skall försöka tänka extra på det i fortsättningen.

Eftersom jag bloggar på en ny plats tar jag mig orådet att åter dela med mig av en dagsvers jag skrev en gång om vedhanteringen.

Vilket energislag är bäst?
Jo veden, ty den värmer tre gånger.

När sol´n tittar fram och det stiger mot noll
då tar jag mig ut till mitt hygge
och fäller de trän som gömt tomtar och troll
till bränsle att värma mitt bygge.
Då värmer det gott i min kropp och min själ.

När solvärmen tinar den packade snön
på vedbacken yxan jag svingar
och ser hur ett svanpar drar fram över sjön
och hör deras sjungande vingar.
Då värmer det gott i min kropp och min själ.

 

När sommarn har gått och det åter blir höst
och snålblåsten viner i träden
och vintern slår till, ja då är det en tröst
att köksspisen sprakar av veden.
Då värmer det gott i min kropp och min själ.

Jag går mot utgången i affären och har bilnycklarna i handen. När jag närmar mig dörren trycker jag på bilnyckelns centrallåsknapp och vips öppnar sig affärsdörren. Det är teknik det.