Så här års kryper spelmännen inomhus och just den här helgen i Januari inträffar sedan decennier Midvinterstämman i kallhäll. Då fylls Folket hus från källare till tredjevåningen av spelmän, dansare och publik under ett halvt dygn. På scenen avlöser olika grupper varandra i ett ständigt pågående program med dropp in och dropp utpublik. I våningarna ovanför grupperar sig spelmän av olika kategorier i tillfälliga grupper och "buskspelar" i en kakafoni av toner. I år hade man försökt koncentrera dragspelarna till andra våningen och de mer ljudsvaga instrumenten till översta våningen, men det höll bara till en viss del.  Det finns ju dragspelare och dragspelare. En del följer ju med stor finess och dämpade register även de snirkliga fiollåtarna.

  Jag har missat denna stämman under några år och ett påfallande intryck var, att medelåldern på spelmännen här var mycket högre än t.ex på Oktoberstämman i Uppsala, där det var många fler ungdomar som spelade med stor entusiasm.

  Av scenprogrammet avnjöt jag Eva Tjörnebo och Viskompaniet, som stog för ett finstämt, roligt och vackert arrangerat program med fina variationer i instrumentsättningen. Det är dem man ser på bilden ovan.

 Skärgårdskören samlades mitt på dagen i "Baracken" i Räfsnäs för att på eftermiddagen göra julkonsert för ortsbor och fritidsboende. Det blev i stort sett fullt hus och en mycket varm atmosfär, där vårt väl blandade program mottogs med stående ovationer. Det vi bjöd på var traditionella julsånger i körsättning varvade med folkmusik och stämsång på duo, trio elle kvartett, nytt svängigt och medeltida högtidligt i en salig blandning utan närmare presentation. Och mitt i alltihopa sjöng jag själv Taubes "Knalle juls vals" till luta. Så man får nog säga att det var en rejäl julmix med något för alla smakriktningar. Publiken fick kaffe i pausen och efteråt hade vi eget knytkalas med mera sång och gamla danslekar. Känner mig tämligen utpumpad efter denna dag i kulturens tjänst, men på ett mycket positivt sätt. Minus 20 grader ute vid hemkomsten i kväll, så det blev en ny brasa i spisen.

Jag blev ombedd att ta med mig något instrument och sjunga något då "Måndagsklubben" skulle samlas och träffa NT-s chefredaktör. Jag borde ha låtit bli det. Kvällen blev inte alls som jag trott. Dels trodde jag, att jag skulle kunna beställa mat direkt, då jag var hungrig redan när jag kom. Dels hade jag fått uppfattningen att jag skulle få sjunga något inledningsvis, för att ge en vink om att vi var ett kulturbärande sällskap.

  Istället fick jag vänta två timmar på maten, under en bitvis rätt intetsägande diskussion om kulturbevakningen. Sen fick jag vänta tills efter allt detta var avklarat och jag själv var helt utmattad, innan jag fick ta ton, först av hunger, sedan av hetsätning. Det blev inte helt lyckat, som jag ser det. Men dom kan heller inte begära mer för det gaget. Inga mer sådana kvällar!

  Dessutom fick vi ju bekräftat, det vi redan visste, att tidningen inte har resurser att bevaka det som händer på kvällar och helger inom kulturen, och det är ju då det händer, åtminstone när det gäller musik. Istället får man rekommendationen att skriva själv, men man skriver ju inte gärna på kultursidan om arrangemang, där man själv är delaktig. Det blir ju lite som att kacka i eget bo.

"The Blue trio" lirar jazz vid ett gästspel i Vällingby skola, troligen 1962. Av "Flaxen" vid trummorna syns bara ett öra och en bit av bongotrumman. Ove lirade trumpet och jag hade en sprillans ny orkestergitarr. Notställen i vitt och bått hade jag tillverkat i yrkesskolans verkstad med snyggt textat orkesternamn. Jag var här 19 år gammal och hade musikaliska ambitioner, som sedan försinkades i decennier.

 Artistfoto av Sven Scholander i sin krafts dagar 

Jag håller ju på och läser Sven Scholanders självbiografi och då blir man ju lite nyfiken på om hans självbild motsvaras av omvärldens mottagande, när det begav sig. Det visar sig, att hans framgångar som lutsångare, med Bellman som huvudnummer, kunde jämföras med storheter Jenny Lind, Kristina Nilssons och Carusos. Han gjorde turnéer över hela Europa och hade enorma framgångar, trots att hans röstresurser bedöms som mycket måttliga både av honom själv och andra. Goda kontakter från barnsben hjälpte naturligtvis till med lanseringen, men han måste också ha haft ett sätt att framföra visorna, som slog an hos publiken. Det lär finnas gamla inspelningar, som borde plockas fram och återutges åtminstone som musikhistoriska dokument. Som innehavare av en likadan luta blir man ju verkligt nyfiken att höra hur han bar sig åt.

Själv har jag kostat på mig glögg och pepparkakor till eftermiddagskaffet och sen var det körmedverkan i kyrkan i kväll med efterföljande fika och lotteri i Röda korsets regi och sen ett par sämre repeterade körsånger som tack för kaffet. Jag vet inte vad vitsen är med det, men så är det varje år.

  För övrigt haver jag iordningställt rummen för nya gäster och ägnat mig åt lite övning med lutan.

  Såg i arkivet, att för ett år sedan hade vi haft det stora snöfallet och vadade i mådd den här tiden. I dag har istället varit helt dimmigt och totalgrått väder. För övrigt höll jag på med samma saker då som nu, marknadsföring och diskussioner med olika telekatalogföretag om annonseringen. Kan också konstatera, att ingenting har synts av de saker vi tog upp som förslag på opinionsmötet med politikerna för ett år sedan, t.ex vägbelysning ute vid busshållplatsen. Något måste väl hända först.

.

Jag drog ned till Sumpan, därför att jag sett att där skulle bli "Musik, Skrönor och Dumheter" med Friteatern. Det blev en lågmäld höjdarkväll i mitt tycke. Tre män och ett antal instrument på scenen, fantastiska historier på hälsingemål, fantastiska låtar på gitarr o banjo och finstämd, trestämd vissång och allt utan någon ljudförstärkning. Öronen liksom växer en sådan kväll, för att man inte skall missa något. De tre männen hette Mats Nolemo, Peter Danielsson och Colbjörn Lindberg. Mats stod för det mesa berättandet, Peter för det virituosa gitarrspelet och Colbjörn för den mest personliga viskonsten. Har ni möjlighet att besöka deras föreställning under deras turné, så gör det.

Tidigt vaken efter en märklig dröm, som var skönt att vakna ifrån. Tog itu med veckans brödbak istället och kunde sen ta igen mig en stund, när det var klart. Har sedan gått igenom visor och testat vilka texter som sitter i skallen utan stödord. En del gånger blir jag förvånad själv, när texten kommer ur munnen utan att jag har vetat innan, vad som skulle komma. Man kan helt klart mer än man tror, bara man vågar försöka.

  Vid kvällens körövning uppstod fniss, när texten i en adventssång löd: "Fridsfursten...vill sprida sitt ljus så kärleksfullt blid, där troslågan flämtar så matt." Det var lätt att höra fel där och tro, att det var en låda med trosor som fattat eld, "där troslådan flämtar så matt." Sådant roar vi oss med i vår kör. Eller som den där sommarpsalmen, där en textrad lyder: "Av rika löv är grenen full..." Den texten måste ju handla om Adam och Eva i lustgården, i min okristliga tolkning.

  I min presentation av "Var hör vi hemma - De flyendes kör" ur "Kristina från Duvemåla", som vi sjöng i söndags, tillät jag mig att vända på perspektivet och påstå, att det lika gärna kunde ha varit indianerna som sjöng den sången. Då fick den en helt annan innebörd, men det är den vite mannen som skriver historien, även i musikalen.