Mitt filmintresse började egentligen med den första riktiga filmen jag såg på biograf som barn. Den hette "Djungelskatten" och jag minns fortfarande vissa scener ur den filmen. Vi såg den på den gamla biografen i Älmsta på Väddö. Den var inrymnd i en ladliknande byggnad med café på gaveln mot vägen och den låg ungefär där den nyligen nedlagda Hydromacken har varit.

  Sen förstärktes intresset under åren på internatskolan, där vi hade regelbundna filmkvällar, och sedan under lumpartiden i Uppsala. Dels såg vi filmer på flottiljen och dels hade man tillgång till Uppsalas biografer. Jag plöjde också under den tiden igenom två tjocka luntor filmhistoria, som jag fann i biblioteket. Det var trevlig läsning under långa vaktkvällar, då man hade mycket väntetid mellan patrulleringarna.

  De åren jag bodde ensam i Stockholm kunde jag ibland se två filmer samma kväll, både sjuan och nian. Sen glesnade det ur och under de kommande åren på Väddö, när vi bildat familj, då blev det alltmer sällsynt med biobesöken. Vi valde också att inte ha någon TV under de åren, så det blev en rejäl filmlucka där andra intressen fick ta över. Det går i vågor.

  På senare år har intesset återkommit, i takt med att jag själv också har fått möjlighet att medverka som statist i många produktioner och fått nya inblickar i filmarbetet. Ändå blir det alltför sällan vi tar oss iväg, då utbudet är begränsat på nära håll. Det är aldrig detsamma att se film på TV som på biograf och i en del kanaler blir ju dessutom filmerna sönderhackade till bildpölsa.

Fredag, gråväder och lätt snöfall, -1 grad. Inget uppgjort program för dagen, men skall fortsätta att försöka lösa problemet med bildsidan.

  Mitt fotointresse började tidigt, med fars lådkamera för 6 x 9 cm negativ av märket "Popular portrait brownie". Jag tog bilder av mina lekkamrater sommaren 1956, 12 år gammal, och hade sen med mig den kameran på skolresan. Sen upptäckte jag att även mor hade en kamera, med bälg och mer avancerad. Man kunde ta på en hundradels sekund, som gav mindre skakningsoskärpa, men den hade en usel sökare.

  För pengar jag fått vid konfirmationen köpte jag sen en egen kamera av märket Agfa Brovira för 6 x 6 neg., så jag fick ut fler bilder på samma rulle. Den hängde med ett tag, tills jag hittade en begagnad småbildskamera av märket Kodak Retina, som jag köpte för 40 kr. Den var alltså inte modern ens då, men gav mig i alla fall möjlighet till ett mer flitigt fotograferande. Speciellt som jag även kunde använda den öppnad och upp- och nedvänd som objektiv till min hembyggda förstoringsapparat. I den kunde jag göra 9 x 12-kopior från småbildsfilmen.

  1968, när jag började på Konstfack, köpte jag min "Nikormat", en riktig systemkamera som jag tagit tusentals bider med, tills slutaren plötsligt lade av för några år sedan och inte gick att få reparerad. Tyvärr sålde jag den som reservdelsobjekt till kameradoktorn. Den som syns på bilden är sonens. Min var helsvart. Den gamla Agfan har jag heller inte kvar. Jag tror jag lämnade den i byte när jag köpte småbildskameran. Det var hårda tider.

  Sen blev jag digital 2006, på gott och ont, med en Fuji Fine Pix S 5600. Men jag står i begrepp att uppdatera mig även där. Den motsvarar inte riktigt det jag vill kunna göra och systemväljaren har lossnat och sitter fasttejpad. Den är alltså min fjärde egna kamera men troligen inte den sista.

  Men jag har mörkrumsutrustningen och alla dom gamla negativen kvar, om andan skulle falla på. När jag såg filmen "Maria Larsson eviga ögonblick", då återupplevde jag också magin, när bilden träder fram på papperet i framkallningsskålen. Den känslan kan man aldrig framkalla på en dataskärm.

  I ungdomsåren var min önskan att bli yrkesfotograf. Men det ansågs av min fader vara "alltför osäkert". Jag tror, att om jag hade fått utbilda mig på riktigt inom foto, då hade jag i dag varit dokumentärfilmare. Det är något jag känner, att det skulle ha knutit ihop många av mina intressen. 

I går fick jag ett mejl att bildsidan Qlick.se lägger ner den 31 mars. Det betyder att jag skall radera drygt 500 bilder, som jag med viss möda och tidsspillan lagt in där, till allas beskådande. Det känns trist och jag letar efter ett annat alternativ att både visa och saluföra mina bilder. Återkommer om detta, om jag hittar en ny adress.

Två av systrarna sammanstrålade i Uppsala denna dag, varför även jag anslöt till en fika med semla på Ofvandahls och ett besök på närliggande bokrea. Mycket trevligt båda dera. Uppsala har jag ett personligt förhållande till ända sedan barnsben, då farfar och farmor bodde där i en jättevåning på Torsgatan. Tyvärr är det huset nu ersatt av en trist affärslåda i mexitegel. Men jag minns promenaderna till leksaksaffären, då vi hälsade på, och jag minns speciellt St Eriks gränd för det speciella huset på hörnet. Sen låg jag även i lumpen på F 16 utanför Uppsala, så det blev en hel del kvällsbesök inne i staden. Jag tror jag skall återkomma till det.

Apropå Oscarsgalan så skrev jag ju en vers om den för några år sedan.

I praktfulla blåsor och läcker jackett

skall stjärnorna bänkas på första parkett.

Att bli nominerad är blott det en bragd

som ingen förunnas, som är för försagd.

 

Vid galornas gala skall skådisar hyllas

som konstfullt har visat hur roller kan fyllas

med action och svärta och komisk jargong,

ja, allt vi vill se i en biosalong.

 

Mest är det väl mer seriösa bravader

som prisas, fast även burleska charader.

De bästa får hämta sin guldstatyett

och sen skall dom tacka och gråta en skvätt.

Stockholm är vackert även i gråväder. Här en vy över Ladugårdslandsviken sett från Skeppsholmsbron i förrgår.

  Gårdagen bjöd på lite sol och ägnades mest åt umgänge med dottern och barnbarnet. Det blev bland annat promenad med Tove i bärstolen på ryggen, där hon tycker om att sitta och ha god överblick, tills hon somnar.

  I dag är det mer jämngrått och jag ägnar mig åt manusförfattande till kommande guldtackegala. Hittade mycket passligt en repris av Oscarsgalan sent i går kväll och blev sittande med den, som inspirationskälla, alla liknelser i övrigt kan vi glömma. Dom hade gjort en trevlig förändring i år, där de nominerade skådespelarna fick en personlig hyllning av någon framstående aktör, istället för att man förr bara fick se en snutt ur filmen.

  Annars var ju gårdagens huvudaktörer Victoria och Daniel och det var ju en glad nyhet, för ovanlighetens skull.

Gårdagen fixade jag tre saker på samma resa, vilket känns bra i dessa tider. Besök vid läkarstationen, för månatlig provtagning. En liten filminspelning mitt på dagen och sen beök hos barnbarnet, där jag satt barnvakt på kvällen.

  Filminspelningen var ett jobb inför Roslagens Sparbanks 150-årsjubileum. Jag gjorde en gammal skeppare, som bygger flaskskepp tillsammans med ett barnbarn. Vi spelade in på skeppsbyggarsskolan på Skeppsholmen, vad kunde väl vara lämpligare, en fascinerande miljö där tjärlukten slog emot en, när man kom innanför verkstadsdörren. Inför denna inspelning har jag låtit skägget växa en månad extra för att få den rätta looken, men i dag skall det ansas. Scenen tog ett par timmar att spela in, med lite olika kameravinklar och närbildstagningar, men allt gick väl, så nu är det bara att vänta på resultatet.

  Promenerade genom ett vintrigt Stockholm tillbaka till Östra station och intog en delikat "Strömmingsburgare" på vägen genom Kungsträdgåden. Där var det skridskoskola för invandrare från orienten.

Ett par bilder till från gårdagens isutflykt. I natt och även i dag har det snöat och varit riktigt grått, så isfesten prickades in på exakt rätt dag.

  Den här dagen har jag istället ägnat åt auktionsbesök i Lohärad utan några inköp, då det jag ville åt gick min plånbok förbi. Men det är alltid intressant att titta på gamla saker och studera folklivet.