Är detta början till något nytt, när demokraterna utser sin förste färgade presidentkandidat och kan han slå den åldrade MaCain och vinna valet? Mycket talar för det. Och vi kan bara hoppas att där inträder ett annat, mer diplomatiskt styre för att balansera upp den nu tilltagande polariseringen och konfrontationspolitiken mot Ryssland. Annars kan utvecklingen raskt föra oss vart som helst, med negativa förtecken. USA bör städa framför egen dörr och avsluta sina egna krigsuppdrag på främmande mark innan de talar om för andra vad som är rätt.

Får inte nämndemän lära sig i förväg vilka regler som gäller? Det sensta klavertrampet med den lösmynta nämndemannen i Arboga är ju bedrövligt, om saken skulle drivas till sin spets, så att allt måste göras om. Vilken fruktansvärd press på de som drabbats av detta illdåd. Låt nu den psykiska undersökningen ha sin gång och fastställ sedan domen med de ledamöter som finns kvar. Domen kommer ju ändå att överklagas och på så sätt prövas än en gång.

Dagens motionsrunda blev en kombination av cykling och skogsluffande. Ville kolla en stig jag sett och tog med svampkorg. Stigen förlorade sig i tassemarkerna men en del svampar hamnade i korgen. Taggsvamp, Karl-Johan, Kantareller, en Aspsopp och en fin Stolt fjällskivling. Dom är nu rensade och förvällda för vidare användning.

  Förmiddagen har jag ägnat åt att tillverka bildskivor till deltagarna på fiskefärden. Men nu manar solen till mer utejobb, vedkörning eller gräsklippning. Torrast vinner. Det har regnat ordentligt i natt, men veden ligger under plast.

Gammalt och rejält men inte antikt. Lacket på skivan var fördärvat av fukt. Lika bra att göra en rejäl ansiktslyftning.

I lördags fick jag ingivelsen att fara till Dan Anderssons Luossastuga och på hemvägen passerade vi även Brunnsviks folkhögskola. Jag berättade då om mitt förra besök där och om den kärlekshistoria vi fick oss berättad av en lärare på skolan. Detaljerna mindes jag inte och jag insåg, att jag hade en hel del frågetecken att räta ut när jag kom hem.

  Vi hann bara till Ludvika, där det var en stor loppmarknad och vi fann en fin bok; "I Dan Anderssons fotspår - Strövtåg i Grangärde finnmark". I dag kommer så nya numret av tidningen VI, där Tjia Torpe berättar hela historien om sin farmor Märtas passionerade förhållande med Dan Andersson på Brunnsviks folkhögskola. Flera av hans dikter, både publicerade och opublicerade, kan härledas till den här historien och Dans glödande kärleksbrev till Märta finns bevarade med strikta restriktioner i Uppsala universitetsbibliotek.

  All sådan här sidokunskap känns ytterst värdefull när man sysslar med att sjunga visor. Någonting av Dan Andersson finns ju alltid med i mappen. 

Jag såg henne försvinna som en grå skugga, när jag gick ut och hämtade tidningen klockan fyra en morgon, då jag inte kunde sova. Nu kom hon mitt på ljusa dagen in genom grindhålet och fram till äppelträdet. Grannen råkade smälla igen dörren precis när jag skulle ta bilden av äppetjuven, så det blev i språnget.

Sambon skaffade för en tid sedan en sån där Guide På Semestern (GPS). Vi skulle naturligtvis testa den nu när vi for till Nora. Ibland var den till hjälp, som när vi skulle leta oss ut från något samhälle och inte hittade någon vettig skyltning. Ibland stal den bara vår tid, då vi sökte förgäves på många ortsnamn och den ideligen föreslog andra. Inte ens vår hemort fanns med från början, så man lär lägga in en del kartkoordinat på önskvärda mål, innan man ger sig iväg.

  Men ibland var hon ju riktigt underhållande, damen i dosan, som snart blev döpt till "Lilla moster". När jag plötsligt fick blodsockerfall och tvärt körde in på en parkering vid ett matställe, då tjatade hon enträget: "Kör vidare 19 km!" "Kör vidare 19 km!" Jag försökte förklara för henne, att jag var hungrig och tänkte stanna där, men det tog hon ingen hänsyn till. Vid minsta avvikelse från spåret, t.ex vid något vägarbete, var hon på en igen: "Lägg om rutt!" och så såg man bilen på skärmen vara ute och jazza i tomma intet.

  Eftersom vi inte hade någon tid att passa, gjorde vi vid ett par tillfällen så, att vi ställde in henne på ett mål lite längre fram och sen fick vi se vilken väg hon valde åt oss. På så sätt fick vi se helt oväntade platser och hamnade bland annat i Jularbo, där det finns ett Kalle Jularbomuseum. När vi vid hemkomsten tog vägen över affären, för att få med oss lite färsk mjölk hem, då var det dags igen: "Lägg om rutt!"

Den gamla dressinen står vid Sveriges äldsta järnvägsstationsbyggnad i Järle.