En dryg mil blev det i dag. Bestämde mig för att utforska möjligheterna att lägga i kanadensaren uppe vid Sonöbron. Det visade sig svårare än väntat. Den gamla vägbanken på västra sidan är tydligen i privat ägo, så där gick inte att komma ut alls, och på östra sidan är det ganska brant och blir troligen svårt att kliva i, även om man nog får i båten. Får forska vidare i detta via dom som säljer fiskekorten. Dom måste ju kunna hänvisa en väg till sjön, inte mycket idé att sälja kort annars.

  Tog några bilder efter vägen. Otroligt med svamp i skogen efter allt regnet. Både kroppen och själen känns mycket bättre efter utflykten.

Det har alltså gått för fort med nedtrappningen av kortisonet. Värken har smugit sig tillbaka gradvis. Till att börja med lurar man sig själv med värktabletter, men till slut hjälper inte dom heller. Man lurar också läkaren, därför att vi båda vill få ett slut på den här kuren så fort som möjligt, för att undvika andra komplikationer.

  Nu gick det inte längre. Sänkan har gått upp. Nattsömnen blir störd och humöret dalar i takt med orken och arbetet blir lidande, även om man lär sig leva med värk och anpassar sysslorna därefter. Just nu har jag alltså tre olika värkdiagnoser att hantera, varav två skall gå att få bukt med på sikt. Det gäller hela tiden att ändå ha siktet dit för att orka med det man vill. 

  Kortisonbehandlingen skulle enligt ordinationen ta två till tre år. Om en månad är det tre år och det lär dra ut en bra bit efter det. Så länge den är i balans med kroppens egen förmåga, så går det bra och jag känner mig vital och full av energi. Men när det tar emot vad man än skall göra, då ligger depressionen på lur. Nu höjer vi dosen igen och satsar på en långsammare nedtrappning. Då vet jag att muskelvärken släpper inom några dagar. Det andra är mer hanterbart.

  En lisa för själen är att träffa lilla barnbarnet och att se dom festliga bilderna på hennes förehavanden. För övrigt övar jag inför ett eget gig för PRO inom kort och i går skickade jag iväg mitt manus till ytterligare ett förlag. Mer jobb står också och väntar ute i verkstaden och två nygräddade sockerkakor står och doftar i köket, en till kören och en till oss själva.

  För att lätta på sinnelaget har jag även friserat skägget på morgonen. Det får mig alltid att känna mig en smula yngre. Molnen lättar också på himlen efter två dagars envetet regnande, så det får säkert bli en cykeltur under dagen.