Efter den fantastisk filmupplevelsen letade vi oss åter hem genom dimman och bänkade oss så småningom framför TVn och Melodifestivalen. Rätt låtar vann och Caroline af Ugglas bidrag utsågs av den internationella juryn att ha den största internationella chansen. Jag skulle vilja se henne tolka Edith Piaf. Petra Mede klarade sig med glans tycker jag och skämtet med snabbreprisen på hennes klänningsbyten fick mig att storskratta, trots att det tydligen blev tekniskt strul, så att man missade hälften. Mycket kul idé.

Vi tog oss genom dimman in till Norrtälje och fick äntligen se Jan Troells fantastiska film "Maria Larssons eviga ögonblick". Vi satt fängslade av bilderna och historien i dryga två timmar. Redan i vinjettbilderna såg man det Troellska anslaget och sen var det bara att följa med. Den filmen var sannerligen värd alla de guldbaggar den fick och hade också varit värd en Oscar. Jag känner redan att jag vill se om den.

  Inte bara bildspråket imponerar i denna film utan även rollprestationerna. Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt gör suveräna porträtt av det äkta paret. Det var märkligt att plötsligt se Persbrandt nästan anta Allan Edwalls äkthet i rolltolkningen. Jag säger nästan, det var bara kärvheten i rösten som saknades. Men den kommer med åren.

  Det var också imponerande, hur man har kunnat återskapa de arbetsmiljöer som skildrades och tidsandan både i kostym och rekvisita.