Återkommen till hemmet efter två och ett halvt dygn i musikens hägn, nämligen på Körstämman i Skinnskatteberg. Jag tror jag har varit där 17 eller 18 gånger sedan 1983 och varje stämma har gett några fantastiska musikupplevelser av mycket varierande slag. Men gemensamt är, att alla har rört vocalmusik och den berör på ett särskilt sätt. Därför fick jag en nostalgisk tårreaktion när sjön Nedre Vättern och Herrgårdsängen dök upp i blickfånget vid ankomsten.

  Körstämmorna har krympt från gigantiska tillställningar på åttiotalet med över 3000 deltagare till nu några hundra. Dom kanske har tappat i mångfald och dynamik, men där finns alltid upplevelser att ta med hem i det sinnliga bagaget. Skickliga verkstadsledare och toppartister är en grund. Sen finns det alltid plats för nyupptäckter i artistfloran och för social samvaro med likasinnade mellan verkstadspass och konserter.

  Själv har jag de senaste gångerna åkt dit mycket för att få en stund i Saltkällarens visstuga med Bertil Olsson som värd. Där kan man  få hoppa in som gäst i programmet och i år blev det tillfälle till det både fredag och lördag kväll med med stort gensvar. Där är också en oerhört tacksam publik att sjunga för och ideala akustiska förhållanden under valven i Saltkällaren.

  Bertil har en jättefatabur av berättelser och skrönor från trakten samtidigt som han har en väldig repertoar av både egna och andras visor. Vi kom på, att vi båda var klockarsöner. Hans far var klockaren på Ornö och min på Väddö, så vi har båda dels en repertoar av skärgårdsvisor och dels från Dan Anderssons trakter.

  Årets höjdpunkt på konsertfronten var The Real Group i går kväll, sanslöst skickligt och roligt. Deras verkstad var också givande på ett ovanligt sätt, därför att dom delade med sig av sina erfarenheter från många års övningsslit och turnerande. Där fanns verkligen saker att ta till sig.

  Bilderna ovan är från lördagens konsert på Herrgårdsängen. En del år har hela backen varit fylld av folk.