Det upptrampade stigarna är bara is. Man får hålla sig bredvid eller gå vägen, där det smällt undan. På tomten är mycket snö och is kvar, men solen, den friska vinden och flera plusgrader i dag skall väl skynda på smältningen. Det kommer också ned betydligt mer sol på tomten i vår, sedan flera träd har försvunnit.

Nu har det börjat bli ordning i bildalbumen på min fotosida. Välkommen in.

http://www.pixbox.se/usr_show_id158400_page0_order1.html

Om man klickar på den gröna pilen till höger får man se bilderna som bildspel. Hakar det upp sig klickar man på Esc på tangentbordet.

Upp tidigt för avfärd mot Stockholm och sen vidare mot Nynäshamn, där dagens filmning skulle ske i en gammal öde fabrikslokal. Dramatiska scener och inblickar i hur sådant genomförs men kallt som fan i draget genom dom otäta väggarna. Jag var dock väl utrustad och led inte av det, som en del andra. vad som utspelades skall vara höljt i dunkel till hösten, då det kommer på TV. Återkommer kanske då med mer detaljer.

  På väg in till staden i gryningen fångade jag bilden ovan strax söder om Rimbo. Sommartiden gör ju att man är uppe med tuppen när det är spännande ljusförhållanden.

Vi besöker syrran mitt i flyttröran, medförande skaffning som sig bör. Vi går en promenad för att bekanta oss med omgivningen, en liten, mycket koncentrerad by på Uppsalaslätten. Byn består egentligen bara av tre gårdar, som förr fött många människor. I dag är bara en av dem i bruk, som hästgård. Jorden är för övrigt bortarrenderad. Bara fem personer är fastboende i byns stora rejäla boningshus.

   Där står nu ett dussin uthus av olika storlek och avsedda för olika ändamål, men till ingen nytta i dagsläget. Då de inte inbringar någon inkomst blir de heller inte efterhållna utan förfaller alltmer för varje år. Så länge taken är hela förändras allt långsamt. Sen kommer det att gå snabbt. Och ju längre det går, desto svårare blir det för någon yngre intressent att ta över för att sätta husen i skick. Vad är det för jordbrukspolitik vi har, som inte ens tillåter så pass sora enheter att överleva på Sveriges bördigaste åkermark?

  Gässen är också i flyttningstagen och letar sommarviste. Det gamla svinhuset står och väntar på bättre tider.

Börjar dagen med att läsa DNs recension av "I vätan på Godot". Den föreställningen skulle jag ju vilja se, oavsett vad som skrivs om den. Jag såg för cirka fyrtio år sedan den klassiska uppsättningen med Ernst Hugo Järegård och Jan-Olov Strandberg, som satt som etsad i skallen och som jag fortfarande kan framkalla scener ur på näthinnan.

  Precis i det taget hade jag börjat på Konstfackskolan och skulle studera scenografi och vi gjorde studiebesök till scenskolan ute i Solna. Vi träffade elevgruppen som gick då och deras lärare, legendariska Siv Ruud. Det var då, när vi satt på en ring i någon foajé, som det uppstod en rolig situation, där jag och hon plötsligt hade ett hemligt samförstånd bara genom en blick.

  Vår lärare satt och bredde ut sig lite om olika scenografimodeller och tog dekoren till "I väntan på Godot" som exempel på det enkla, en nästan tom scen med ett ensamt träd. Just då flög fan i mig och jag snodde Estragons replik ur föreställningen: "Men är det inte snarare en buske?" Därpå utbröt en lång diskusion mellan mig och läraren, om det verkligen var ett träd eller en buske. Jag använde replikerna ur föreställningen, som jag just sett, och plötsligt satt vi, min lärare helt ovetande, och spelade upp en lång scen ur pjäsen. Det var det Siv Ruud insåg, när vi bytte ett ögonkast efter första repliken, och blev mycket road av. För mig blev det ett litet ögonblick av lycka.

Vid mitt senaste besök i Stockholm råkade jag passera denna port på Svartmangatan 6. Då är jag genast förflyttad fyrtio år tillbaka i tiden. Fyra trappor upp bakom denna port hade Stockholms studentteater på den tiden sina lokaler i två vindsrum. Där satt vi och smidde teaterplaner, där hade vi mimkurs och andra teaterövningar och där tog vi emot gästföreläsare av olika dignitet. Jag minns bland annat att Anette Kullenberg var där en kväll, som ung arg journalist. Det var långt innan hon blev ett imitationsobjekt. "Det handlar inte om det!"  Sen upphörde verksamheten på den här adressen, när Studentteatern ombildades till "Teater 9" i en gammal butikslokal på Regeringsgatan 9, som senare fick ge plats för Gallerian. Tiden går.

Jag förundras ofta över att det faktiskt fungerar så bra som det gör rent tekniskt med alla transporter av människor och varor hit och dit. I det lilla perspektivet är det ju egentligen otroligt, att vi efter ett telefonsamtal sätter oss i olika fortskaffningsmedel och sen faktiskt träffas på utsatt tid på en helt annan plats på jorden, det må sen vara bara en timmes resa bort.

  I går bestämdes det, att dottern skulle vara på en plats klockan nio i dag. För att hon skulle kunna vara det, fordrades inte bara att hennes fortskaffningsmedel fungerade, utan även att mitt fortskaffningsmedel fungerade, då jag måste vara på plats en och en halv timma innan hon skulle ge sig av för att ta hand om lilla Tove under tiden.

  När hon var åter, skulle hon egentligen ut igen för att skjutsa brodern till Arlanda. Men eftersom det nästan var åt mitt håll övertog jag den skjutsen och fick honom till flyget i rätt tid för vidare befordran. En timma senare landar han i Norrland och blir hämtad av någon annan. Och så där pågår det hela tiden, för miljoner människor. Nog är det konstigt att det funkar.  

Efter en tripp till Häverödahl, med glatt återseende av gamla vänner, såg jag att fler gamla vänner är på väg. På fälten norr om byn fanns små kollonier av gäss och tranor och ett svanpar for fram och åter för att sondera terrängen. Det känns som att våren är på väg trots de kalla nätterna