I kväll har kören sjungit vårsånger vid brasan. För mig blev det den femte gången på den här platsen. Första gången smög jag in i tenorstämman ett par veckor innan vi flyttade hit. Där stod en ensam tenor och tog tacksamt emot sällskapet, speciellt som han hörde att jag kunde stämman. De vanligaste vårsångerna bär jag med mig som en lätt packning i minnesbagen och kan plocka fram där det behövs. Men i kväll var det lite magert program, då vi inte haft tid att öva in något nytt och en del av de gamla sångerna lagts åt sidan. Det blev i alla fall en perfekt kväll utan blåst, så elden gick att hålla under kontroll.

.

I söndags var jag uppe tidigt för att ansluta till ett filmteam inne på Kulturama redan klockan sju på morgonen. Jag har ju en bit att åka, så det var bara att ge sig iväg. GPSen har lärt mig vägen tvärs genom staden, Sveavägen och Klaratunneln ned till Söderleden. Det roliga är, när rösten i dosan kallar Tegebacken för ett "vägskäl". "Håll till vänster vid vägskälet"!

  Nu tog jag alltså den vägen och befann mig plötsligen helt ensam på Sveavägen klockan halv sju en söndagsmorgon. En något märklig känsla. Jag lyfte kameran och tryckte en bild i farten genom bilrutan.

För ungefär trettio år sedan tog någon sig för med att linda en ståltråd ett par varv runt en tall. Kanske skulle den hålla upp ett stängsel för betande djur, eller så var det i något annat syfte. Alltnog blev den sittande där, medan trädet strävade uppåt och lade årsring till årsring. Då det inte kunde spränga tråden, valde det att med mycken möda söka sig en väg utanför strypsnaran. Det kostade på, det syns på kådsättningen runt tråden, men efter några år var tråden gömd och glömd och de senaste tjugo åren har tillväxningen pågått, som om ingenting har hänt, tills nu.

  Tallen hade flera stammar, som lutade åt alla håll och hotade elledningen. Därtill stal den eftermiddagssolen från tomten, så nu fick den vika för sågen och nu står jag här och klyver upp alltihopa till spintved. Då visar det sig plötsligt, att en tjock kluns är svår att få isär. Något svart håller den samman mitt inne i stammen. Men efter lite bearbetning i klyven så kan jag dra isär den och ut kommer en lång ståltråd, som inte sett dagens ljus på cirka trettio år. Ty så många årsringar fanns utanför tråden. Det som göms i snö kommer fram i tö, brukar man säga. Det som göms i ved kommer också fram förr eller senare, om inte i klyven så när trädet en gång multnat, om naturen hade fått ha sin gång.

I vintras blåste en stor gren av en oxel ned på tomten och blev småningom liggande på vedhögen. När jag satte sågen i den i morse uppenbarade sig detta vackra mönster. jag har skurit till några skivor, så får vi se om det går att få dom torra utan att dom spricker för mycket.

Ungefär en vecka försenad landade hon i dag på gräsmattan, sädesärlan. Ovanför seglade ormvråken, men han var ute efter annat byte.

I dag är det vedhögen som gäller. Jag har kapat klart med den nya klingan, som skar dom tjocka bitarna utan minsta besvär. Alltid en fröjd att jobba med vassa verktyg. Nu är det klyvning, ett till synes oändligt jobb, men det är bara att nöta på så minskar det på ena sidan och ökar på den andra. Sen kan man plötsligt stanna upp och filosofera över naturens märkliga detaljer.

  När jag spräckte bitarna av den gamla sälgen, som snön tog omkull i vintras, då hittar jag mitt inne i stammen håligheter och gångar, där någon larv huserat i bästa välmåga. Hur kom den dit och vart tog den vägen sen?

I går var jag alltså in till Drömfabriken, filmbranchens årliga mässa i Filmhustet och Dramatiska institutet. Många intressanta hearings att välja på, filmer att titta på och träff med gamla bekanta vid statistföreningens monter. Där spelades för övrigt non stop filmen från Guldtackegalan, där undertecknad var mycket i bild både som konferencier och musikunderhållare.

  Men en speciellt lustig sak var, att jag under dagen vid upprepade tillfällen blev tagen för någon annan och och glatt och bekant hejad på av för mig helt obekanta personer. Lustigast blev det vid Harald Stiernes föreläsning om manusskrivande. Han är professor i dramaturgi vid Dramatiska institutet och öppnade med att uttrycka sitt bryderi över att: "Det sitter en person i salongen som är till förvillelse lik vår rektor."

  Eftersom några unga damer redan tidigare tagit mig för honom så förstod, jag att det var mig han åsyftade. Jag kanske borde ha gått till receptionen och bett att få ut ett förskott på lönen.

Överallt dräller vi omkring oss sopor, d.v.s inte jag men andra. Jag var in till storstaden i går och steg på busssen vid Söderhalls trafikplats. Där vid hållplaten söderut ser det närmast ut som om väntkuren har placerats upp på en soptipp. Vem som bär ansvaret vet jag inte, SL, som inte sätter upp papperskorgar, vägverket som inte städar eller de som slänger soprorna. Trevligt är det i varje fall inte att betrakta.