Även i den mörkaste skreva kan en liten blomma finna en plats att slå ut.

Dagen har präglats av att jag har varit på begravning på eftermiddagen. Även om en del blev gjort på förmiddagen, så var tankarna i förväg och bearbetade vad jag ville säga vid minnesstunden. Den bortgångna har jag känt i nära 60 år, först som vår närmaste grannfru och mamma till min första lekkamrat när jag var sju år. Jag hade tidigare levt mycket isolerat. Senare fanns hon som trygg husmor bland en massa vuxna barn och ungdomar med kompisar som umgicks i det stora huset. Och på senare år som ständigt uppmuntrande pensionär i publiken vid våra framträdanden på olika visscener. Hon blev 92 år och hade ett fint liv och det blev många glada återseenden vid sammankomsten. Men man åker hem med många obearbetade känslor efter ett sådant möte. Den kraftiga blåsten och kylan har heller inte inbjudit till promenader, som annars är välgörande, när man vill rensa hjärnan. Men nu har jag i alla fall gått igenom morgondagens körstycken och mina Adolphssonvisor, så att det känns lugnt inför konserten i Lohärads kyrka.