Morgonen har ängnats åt en cykeltur på ca en och en halv mil, delvis längs vägar jag aldrig tidigare befarit. Vägen förbi Brändtorpet över skogen till Smara och på sydsidan av Sottern hem. De vägar jag mutat in markerar jag med gul överstrykningspenna på min karta, så den börjar få ett gult spindelnätsmönster. I Smara passade jag på att titta in hos gamla vänner och få ett glas vatten och en pratstund. De var knappt uppstigna men gjorde sig tid på altanen.

Eftersom dagen artar sig till högsommarväder med gassande sol tog jag en motionsrunda på cykeln redan på morgonen. Landskapet är också mycket vackrare då i morgonljuset. Såg räv och ormvråk jaga och utforskade en gammal skogskörväg, som jag inte sett förr. Den förlorade sig så småning om i snårskog, så jag vet inte vart den ledde. Skall studera kartan i efterhand.

Vi har skånegäster och en liten Sigrid på besök och passar på att åka till Norrtälje och se Ostindiefararen Göteborg anlöpa hamnen med salut och blåsorkestermottagande. Ett verkligt publikevenemang blev det med massor av folk på båda sidorna av hamnen. Vi såg bäst från societetsparken och det var mäktigt när hon kom ute på Norrtäljeviken. Sandkilen Helmi eskorterade tillsammans med en mängd fritidsbåtar.

Syster och svåger från Västergötland hälsar på och vi far på utflykt till gamla hemtrakter på Väddö, där mycket förändras just nu. Även de gamla sevärdheterna har utvecklats och är värda ett återbesök. Sjöfartsmuseet vid Kaplansbacken är mycket sevärt för den som vill lära sig något om Roslagen. En mycket imponerande samling föremål och mycket pedagogiskt arrangerat i många små rum. För några år sedan fick muséet en tillbyggnad för att kunna visa de gamla bruksbåtana i full skala. Utvändigt ser det mest ut som en lada, meninuti är det nästan som en kyrksal med takstolar som påminner om fartygsspant. Rekommenderar ett besök.

Jag skrev prologen till invigningsfesten. Den finns numera i tonsatt skick på en CD som säljs på muséet.

Beckbyxans lov

I denna bygd, där skutor haft sin hamn

finns minnen värda att bevara.

För den, som endast vet en sjömans namn,

finns många frågor att besvara.

Hur gick det till, att skutans gång förbättra,

att sätta segel på ett ståtligt skepp,

med dödsförakt högst upp i riggen klättra,

att reva mitt i stormens djävulsgrepp?

Från seklers sjöfart finns här sparat

en skatt av minnen från en stolt epok,

de ting, som visar hur man klarat

att segla frakter hem, på sjömansspråk.

Vid denna strand har sjömän gått iland,

efter en resa över oceanen.

En del blev skördade av stormens hand,

när skutan inte klarade orkanen.

Men de skall hedras för sitt jobb och slit,

som samlingarna här vill visa.

Vi hyllar våra sjömäns flit

och sjunger våran sjömansvisa.

Jag fyndade ju några Albert Engströmböcker på auktion häromsistens. Däri fanns denna framsynta historia.

Votivskeppet i S:ta Annas kyrka på kökar föreställer ett turkiskt sjörövarfartyg. Modellen är byggd av en sjöman från Kökar, som blev fånge hos det skeppets pirater. Han lovade då sig själv, att bygga denna modell om han lyckades ta sig hem med livet i behåll. Skeppet har den egenheten, att det spår vindförhållandena på ön och vrider sig för att få förlig vind.

Vi var på hemväg från jazzkvällen i Norrtälje när solen precis var på väg ned och gav speciella ljuseffekter. I skuggan stod råbocken knappt synlig mot ljuset bakom.

Här är en svartvit variant av ett tidigare motiv. Genast mer ålderdomlig prägel.