Efter två dagars envist skvättregnande sken det upp och i morse vaknade vi på tågvandrarhemmet vid Nora museijärnväg med härligt solljus över omgivningen. Återkommer troligen med fler detaljer och bilder från resan.

Just nu är denna bild mitt skrivbordsunderlag och får mig att återuppleva den storslagna känslan i ensamheten där uppe på kalfjället.

Så tog sig bloggförfattaren ut och fram

Andra dagen beslöts att ta oss längre upp och söka fiskevatten på kalfjället i närheten av Stekenjokk, där det en tid var gruvdrift. Ny vandring uppåt men i en natur, som verkligen får en att känna sig liten. Alla avstånd förvrängs och man fattar inte hur långt det kan vara till en punkt, fast man ser den tydligt. Efter ca. tre kilometer var vi framme vid första anhalten, där en svajig bro gick över ån.

  Där verkade avfiskat, så  kamraterna drog vidare mot fjärran tjärnar. Jag hade emellertid dröjt mig kvar, delvis för att jag hade fått problem med fötterna. Skall inte gå in på detaljer om detta, men jag insåg att jag inte skulle skena vidare utan snarare i sakta mak ta mig åter mot utgångspunkten. Det kunde ta timmar innan de andra återkom till vårt basläger, så jag skulle bli sittande där utan speciell förströelse mer än att samla ved till eldstaden.

  Beslöt att meddela mig via mobilen, att jag avvek, men hade ingen täckning. Ett stort minus för Comvics abbonnemang plötsligt. Letade penna utan resultat, men hade papper och tände några tändstickor, så jag fick kol att skriva med. Lade lappen under locket i den ryggsäck där kaffepannan fanns, så att den säkert skulle hittas.

  Sen vandrade jag ensam i sakta mak över fjällryggen utan att se en människa. Däremot gjorde ett par fjällpipare mig sällsakp och en ren visade sig en kort stund. I ensamheten var det en stor upplevelse av landskapet i alla dess fantastiska färgskiftningar. Vartefter dagen led blev det också vackrare, när solen kom lägre och satte släpljus över fjällsidorna.

  När jag närmade mig bron, där vi parkerat bilen, gick jag ned till ån och ställde mig att kasta i väntan på att de övriga skulle återvända. Där var mycket vackert och spännande att försöka få betet till rätt plats mellan stenarna, så jag hade förströelse tills de andra kom. Någon fisk fick jag dock inte denna dag men en ny erfarenhet och en fantastisk naturupplevelse. De andra hade fått fisk och jag var nöjd med att inte ha sinkat dem på vandringen hemåt.

Det skall komma mer bilder och lite mer från fjällresan när tiden medger.

C o K. Detta är en rätt fantastisk kombination, nämligen cykel och kamera. Efter en tids användande av cykeln, propsar kroppen nästan på att komma ut på en daglig runda. Kameran blir sen en extra sporre för att dokumentera någonting efter vägen. Om man då, som jag, är ute och utforskar vägnätet i min närmaste omgivning, finns det alltid någon detalj som man stannar inför, en gammal husgrund, ett vackert blombestånd, en husdetalj eller något djur som dyker upp i blickfånget.

  Dagens tur gjorde jag ensam och besökte småvägarna runt Kristineholms gods. Där fanns en liten väg ned till en brygga vid Erkens västligaste strand med en vacker vy över sjön, med öarna Södergarn och  Yxlan som svarta siluetter. Det finns alltså två öar med namnet Yxlan i Roslagen, en innanför Blidö och en i Erken.

  En dryg mil blev det i dag, men jag höll på att hamna utanför kartbladet, så jag tog av hemåt där vägen fortsatte mot okänt mål. Det får bli en annan gång med nya kartan, som har annan utsträckning.

Efter ett intensivt jobbande på golvet, med att lära sig krypa framåt och flera timmars underhållande av alla medmänniskor, är det skönt att ta sig en riktig tupplur i soffan.

Brukar ni titta på SMHIs radarbilder?  Där kan man göra sin egen prognos eller plötsligt upptäcka att Danmark ser ut som Tin Tin som har fått snuva!