Under resan blev jag kontaktad för två provfilmningar, en i dag och en i går. Gårdagens gällde en regeringsman till en kommande Beckfilm, dagens en glad morfar till en reklamfilm. Tyckte själv att det gick bra på båda ställena, men sen vet man ju aldrig förrän dom ringer. I kväll sitter jag däremot säkert i publiken när Sven-Bertil Taube intervjuas i "Närbild", för det är redan inspelat.

  Sen har jag också fått in ett stort bord, som skall målas om, i verkstaden. Börjat slipa och grunda i eftermiddag.

Dagen gick i stort sett åt till marknadsföringsåtgärder. Hemsidan har bl.a fått lite nya bilder och femtiotalet föreningar har fått nytt info. Men lite ogräs blev också draget på eftermiddagen. 

  Lyckades sen övertala sambon att åka med till Norrtälje och se "Mamma Mia", vilket jag tror var bra. Vi tyckte båda att filmen var mycket bra och att det är uppfriskande att se människor i alla åldrar släppa loss så där hejdlöst. Meryl Streep är ju bara så suveränt bra och som gjord för den här rollen. Inte minst sjöng hon ju bra. B o B är bara att gratulera.

Två program hann jag med att vara publik till och det var givande i båda fallen. Amanda Ooms har jag missat det mesta av tidigare. Nu fick jag i stället höra henne själv berätta om sina erfarenheter från en mycket brokig konstnärsbana med måleri, författande och skådespeleri och senast föräldraskap till ett par tvillingar. Där kan man snacka om "Livspussel", som Reinfeldt brukar använda för att beskriva familjetillvaron.

  Efter lunch kom Sven Bertil Taube och det var inte mindre intressant. Det handlade ju i första hand om hans roll som skådespelare men också en del om vissjungandet, som en period var det enda han kunde livnära sig på. Det engelska filmbolaget, som han hade ett fint kontrakt med, gick i konkurs och hemma på Dramaten rådde anarki, så det var inget att återvända till.

  På senare år har han fått fler intressanta filmroller, som han kan läsa in scen för scen, dag för dag. Hans syn klarar inte längre långa teaterrepetitioner. Vid frågestunden efteråt fick jag tillfälle att fråga honom om hur hans samarbete med Ulf Björlin startade och fick en fin berättelse om det. Programmen kommer i höst och det skall bli intressant att se hur dom har redigerat.

Ewas troll sitter och väntar på sommarvärmen. Det blir kallt om baken på berget.

Jag skrev något i morse som försvann, därför att det inte finns någon "Spara utkasttangent" på den här sidan. Man får för sig att kolla något på nätet och glömmer att öppna nytt fönster och vips är det borta. Hann aldrig börja om då.

  Har varit i dubbla ärenden till Stockholm. Först casting som småländsk pastor för ev. Ericssonreklam. Det tycktes gå bra med min uppfriskade småländska, men man vet aldrig. Sedan hastade jag till biografen Zita, dit jag blivit inbjuden till premiären på dokumentärfilmen "Bomber och Granater, Knivar och Gafflar." Dottern gjorde mig sällskap och vi muggade chips, druvor och ost, för att stilla värsta hungern i väntan på filmen.

  Filmen var en mycket bra och rolig skildring av den unge konstnären Karl Persson från Skåne, som lider av en rad sjukdomar,autism, tourettes, asperger och tremor. Mycket livsbejakande och tänkvärd film. Det som har hållit igång  Karl är hans stora musik- och konstintresse, där främst Mozart är en stor inspirationskälla. Han var själv på plats tillsammans med filmens skapare och tog emot publikens långa varma applåder. Filmen kommer att visas under helgerna och några av Karls bilder finns utställda på Filmhuset.

  Sen for vi hem och gullade med lilla Tove, som tio veckor gammal väldigt gärna vill stödja på benen, när man håller henne upprätt och sen ler hon så sött. Hon är också filmstjärna, men bara för hemmabruk.

Renoveringsjobbet får anses avslutat för tillfället. Skall invänta nästa högtryck innan jag spacklar och gör klart. Vill vara bergis på att problemen inte återkommer och de visar sig just vid högtryck.

  Veden är också färdigtravad och i dag har jag klippt hela gräsytan på tomten, så jag kan se helgen an med viss tillförsikt. Skall bara in till bilprovningen med släpet först och hoppas få det godkänt efter avställning och reparation.

  Nu har jag bokat in mig för filmjobb tre dagar i slutet av månaden. Inget mer avancerat, vad jag förstår, men troligen lärorikt. Det är ett ungt filmgäng som skall göra en novellfilm för SVT bl.a och jag skall vara farbror till huvudrollsinnehavaren. Har även anmält intresse till ett par andra projekt. Vi får se om dom hör av sig.

I går blev det mycket film. Jag for in till Filmhuset för att ta del av sista dagens program i "Drömfabriken", den årliga mässan för filmskapare. Statistföreningen hade egen monter och castingfirman "Filmcafé", där jag fick en längre pratstund med en av grabbarna. Det tycks finnas ett oerhört stort intresse bland de yngre att syssla med sådana här kreativa yrken. Åtminstone under gårdagen var medelåldern bland besökarna påtagligt låg.

  Det hindrar ju inte att även en äldre herre som jag kan få ut en del av att besöka de programpunkter som erbjuds och jag hann i går bevista ett sådant där skådespelarna Jonas Karlsson, Jakob Eklund och Helena af Sandberg samtalade om skådespeleri och hur olika det kan gestalta sig inom teatern och filmen. En första reflektion var, att det nästan var två olika yrken, som kräver helt olika förhållningssätt för att lyckas. Det är inte säkert att en teaterutbildad skådespelare gör sig bra på film, medan en ren amatör kan göra det bara genom att vara sig själv.

  På kvällen såg jag just en sådan, då Janne Karlsson dök upp på rutan i "Göta kanal 2", som jag inte sett tidigare. Han är ju en genuin figur i sig själv. Filmen som sådan fick väl oförtjänt dålig press, tycker jag. Om man tänker bort den första filmen, eller som jag inte ha sett den heller på länge, då var den riktigt underhållande. Bara gissningsleken för att identifiera de välmaskerade birollsinnehavarna var ju rolig. Grävmaskinist Peter Haber, slussvakt Kjell Bergqvist, för att inte tala om fiskargummorna Regina Lund i dubbel upplaga.

  Fortsatte sen med att slå över till oscarbelönade "Lost in translation", som var en mycket mer finstämd historia. Jag var med ända till slutet, då filmen fick en mycket konstig avslutning, som verkade helt orealistisk i tid och rum. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren dök upp på en plats där hon omöjligt kunde vara just då.

  Har för mig att jag läst någonstans, att filmen haft ett annat slut från början, som inte godtogs av testpubliken, så att man gjorde en ny version. Det vore intressant att veta, om den ursprungliga versionen var mer realistisk.

Bandade gårdagens visning av den gamla filmen "Sjösalavår" från 1949, där Evert Taube med familj spelar sig själva och en rad gamla stjärnor dyker upp i mer eller mindre osannolika roller. Elof Ahrle som Fritiof Andersson, John Elfströn som Ernst George Johansson, Doglas Håge som fartygskock och Stig Järrel som sydländsk krögare.

  Det hela är en härlig skröna, där Taube får blåsa under den romantiserade bilden av sig själv som det stora diktaroriginalet och en hel drös av hans visor får fungera som filmmusik. En sorts dåtidens rockvideo i långfilmsformat, stundtals riktigt roande p.g.a tidsperspektivet. Filmen bjuder också på bilder av sedan länge försvunna miljöer.

  Som vissångare kan man ju också sitta och inregistrera små förändringar i texterna, som Evert Taube själv måste ha gjort under årens lopp. Det här måste väl också ha varit tonåringen Sven Bertils debut som filmskådespelare. Den tydliga diktionen fanns redan då.

Brännkyrkagatan på Söder, med riktig kullerstensbeläggning, är besjungen av Olle Adolphsson i "Gustav Lindströms visa".

  I går gjorde jag ytterligare en tur till Stockholm med skiftande ärenden. Första etappmålet var en audision på Stockholms filmskola, där några elever ville testa mig för en roll till sin examensfilm. Trevliga, entusiastiska ungdomar tog emot och gav mig regi till en liten provscen. Det blev en lite mer dramatisk teatervariant och en mer nedtonad filmvariant. Sen får vi se om jag klarar mig i konkurrensen.

  Nästa mål var Ordfronts förlag på Bellmansgatan, där jag lämnade in mitt manuskript till påseende. Nu ligger det hos tre olika förläggare, så får vi se om någon visar intresse för det. Det lär ta ett par månader innan man får något besked.

  Under bussfärden läser jag en bok med liknande innehåll, där en mormor berättar för sitt barnbarn hur det har varit. Jag hittar märkliga paralleller, bl.a en skildring av händelserna kring 1968, som jag också skildrat. Och sen slår jag upp andra kapitlet, som har mitt fördelsedatum som rubrik. Jag tog den boken ur hyllan för att det var en lätt pocket att ha i väskan, men det var tydligen ingen slump. "Slumpen är ingen tillfällighet".

  När jag ändå tar en promenad på Söder passar jag på att, trots duggregnet, ta några bilder till min bildsida. Stockholmsmappen växer och börjar se representativ ut. Jag har också fått sälja min första bild därifrån, så det rör på sig om än så sakta.