Ny casting på gång i morgon. Den här gången är det min röst dom vill åt för någon sångdubbning. Det skall bli intressant att se hur det går (till).

Gårdagen blev en verklig heldag med reklamfilmsinspelning, där jag var enda skådespelaren. Vad för övrigt hände är hemligt, men för min del gällde det att vara på plats tidigt för några helbilder med fast kamera. Sen skulle halv- och närbilder tas på eftermiddagen och däremellan hade jag ledig tid. Den blev också längre än beräknat p.g.a tekniska detaljer, men jag hade en god bok och hann dessutom sova igen lite från morgonen och även ta en rejäl promenad och titta ut en bra kamera, som jag varit på jakt efter.

  En sådan här inspelning är en märklig arbetsplats med en massa folk, som bara sitter och väntar för korta arbetsinsatser på sina specialområden, Några har sina laptops med och får något gjort  på dem under tiden, ovisst vad. Lite nu och då hörs rop på: "Tystnad, tagning!" inne ifrån rummet bredvid. Där pågår magiken, och plötsligt skall man in och delta i skapandet några intensiva minuter.

  En lustig detalj i går var, att fem eller sex man i teamet jobbade hela dagen med stickad mössa på skallen inomhus i värmen. Ovanligt frusna eller för att samla tankarna eller håret, eller var det Bergmansyndromet? Han hade ju ofta nåt stickat på huvet när han jobbade.

  Under promenaden upptäckte jag att vi var alldeles vid Greta Garbos torg, vilket ju var passande.

Det händer inget på tre veckor. Sen ringer dom med fyra minuters mellanrum från två filmbolag och är intresserade av mitt statistansikte eller min person. Det ena krävde provfilmning, sen får man se, det andra krävde innehav av frack. Det ordnar sig med det. Vad värre är, är det att jag egentligen bör och hade tänkt närvara på ett ställe till just denna dag och nu blir tvungen att välja. Varför är det alltid så?

Mitt filmintresse började egentligen med den första riktiga filmen jag såg på biograf som barn. Den hette "Djungelskatten" och jag minns fortfarande vissa scener ur den filmen. Vi såg den på den gamla biografen i Älmsta på Väddö. Den var inrymnd i en ladliknande byggnad med café på gaveln mot vägen och den låg ungefär där den nyligen nedlagda Hydromacken har varit.

  Sen förstärktes intresset under åren på internatskolan, där vi hade regelbundna filmkvällar, och sedan under lumpartiden i Uppsala. Dels såg vi filmer på flottiljen och dels hade man tillgång till Uppsalas biografer. Jag plöjde också under den tiden igenom två tjocka luntor filmhistoria, som jag fann i biblioteket. Det var trevlig läsning under långa vaktkvällar, då man hade mycket väntetid mellan patrulleringarna.

  De åren jag bodde ensam i Stockholm kunde jag ibland se två filmer samma kväll, både sjuan och nian. Sen glesnade det ur och under de kommande åren på Väddö, när vi bildat familj, då blev det alltmer sällsynt med biobesöken. Vi valde också att inte ha någon TV under de åren, så det blev en rejäl filmlucka där andra intressen fick ta över. Det går i vågor.

  På senare år har intesset återkommit, i takt med att jag själv också har fått möjlighet att medverka som statist i många produktioner och fått nya inblickar i filmarbetet. Ändå blir det alltför sällan vi tar oss iväg, då utbudet är begränsat på nära håll. Det är aldrig detsamma att se film på TV som på biograf och i en del kanaler blir ju dessutom filmerna sönderhackade till bildpölsa.

Apropå Oscarsgalan så skrev jag ju en vers om den för några år sedan.

I praktfulla blåsor och läcker jackett

skall stjärnorna bänkas på första parkett.

Att bli nominerad är blott det en bragd

som ingen förunnas, som är för försagd.

 

Vid galornas gala skall skådisar hyllas

som konstfullt har visat hur roller kan fyllas

med action och svärta och komisk jargong,

ja, allt vi vill se i en biosalong.

 

Mest är det väl mer seriösa bravader

som prisas, fast även burleska charader.

De bästa får hämta sin guldstatyett

och sen skall dom tacka och gråta en skvätt.

Gårdagen fixade jag tre saker på samma resa, vilket känns bra i dessa tider. Besök vid läkarstationen, för månatlig provtagning. En liten filminspelning mitt på dagen och sen beök hos barnbarnet, där jag satt barnvakt på kvällen.

  Filminspelningen var ett jobb inför Roslagens Sparbanks 150-årsjubileum. Jag gjorde en gammal skeppare, som bygger flaskskepp tillsammans med ett barnbarn. Vi spelade in på skeppsbyggarsskolan på Skeppsholmen, vad kunde väl vara lämpligare, en fascinerande miljö där tjärlukten slog emot en, när man kom innanför verkstadsdörren. Inför denna inspelning har jag låtit skägget växa en månad extra för att få den rätta looken, men i dag skall det ansas. Scenen tog ett par timmar att spela in, med lite olika kameravinklar och närbildstagningar, men allt gick väl, så nu är det bara att vänta på resultatet.

  Promenerade genom ett vintrigt Stockholm tillbaka till Östra station och intog en delikat "Strömmingsburgare" på vägen genom Kungsträdgåden. Där var det skridskoskola för invandrare från orienten.

Trevligt E-postmeddelande: Du fick rollen som skeppargubben! Det var den senaste provfilmningen som gav resultat, även om det är en mycket liten historia, en reklamgrej för Roslagens sparbank. Så det är bara att odla skägg nu, så att jag blir lite igenvuxen. Månne det var roslagsmålet som tog skruv?

Vi tog oss genom dimman in till Norrtälje och fick äntligen se Jan Troells fantastiska film "Maria Larssons eviga ögonblick". Vi satt fängslade av bilderna och historien i dryga två timmar. Redan i vinjettbilderna såg man det Troellska anslaget och sen var det bara att följa med. Den filmen var sannerligen värd alla de guldbaggar den fick och hade också varit värd en Oscar. Jag känner redan att jag vill se om den.

  Inte bara bildspråket imponerar i denna film utan även rollprestationerna. Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt gör suveräna porträtt av det äkta paret. Det var märkligt att plötsligt se Persbrandt nästan anta Allan Edwalls äkthet i rolltolkningen. Jag säger nästan, det var bara kärvheten i rösten som saknades. Men den kommer med åren.

  Det var också imponerande, hur man har kunnat återskapa de arbetsmiljöer som skildrades och tidsandan både i kostym och rekvisita.