Jag inställde huvudet på tre timmar sömn och vaknade tio i två, lagom för att sätta på TVn och få se årets Oscarsgala i direktsändning. Detta är ju ett makalöst evenemang, med alla dessa finklädda människor och en fantastisk scenografi som inramning till prisutdelningen.

  Speciellt roligt i år var alla gamla klipp som visades från tidigare galor, det var ju 80-årsjubileum. Stiligast av damerna var Helen Mirren, som den manlige huvudrollpristagaren Daniel Day-Lewis gjorde hovbugning inför. Vackrast i sin sjöjungfruklänning var den kvinliga huvudrollsvinnaren Marion Cotillard, som vann priset för sin fantastiska roll som Edit Piaf. En märklig detalj var, att alla de stora priserna i år gick till ickeamerikaner, så det var många tacktal på bruten engelska.

Tänk att det är sådan skillnad på hur saker och ting skildras på film. Jag följer ju med spänning den danska serien "Brottet", som har en sådan intensitet och närhet i människoskildringen att man inte kan släppa den. Nu såg jag första delen av "Kungamordet" i går och finner att den har samma kvalitet. Det hade också föregångaren "Kronprinsessan".

  Under de gångna två veckorna har jag också tittat på ett par av dom snabbinspelade Walanderfilmerna med Christer Henriksson och finner att dom känns amatörmässiga vid jämförelse, oavsett om skådespelarna gör bra insatser. Det är klart att reklampauserna på TV4 förstör det mesta, men det är ändå ingen nerv i bildberättandet. Det blir ytligt och oengagerande.

  Det som engagerar en mest när man ser de där filmerna är det sorgliga faktumet, att en av huvudrollsinnehavarna, Johanna Sällström, inte blev äldre än hon är på filmen.

  Film kräver tid för att finna de rätta uttrycken. Det är därför vi som är med så ofta får höra repliken: "Tack! Det var bra. Vi skall ta den en gång till!"