Vi besöker syrran mitt i flyttröran, medförande skaffning som sig bör. Vi går en promenad för att bekanta oss med omgivningen, en liten, mycket koncentrerad by på Uppsalaslätten. Byn består egentligen bara av tre gårdar, som förr fött många människor. I dag är bara en av dem i bruk, som hästgård. Jorden är för övrigt bortarrenderad. Bara fem personer är fastboende i byns stora rejäla boningshus.

   Där står nu ett dussin uthus av olika storlek och avsedda för olika ändamål, men till ingen nytta i dagsläget. Då de inte inbringar någon inkomst blir de heller inte efterhållna utan förfaller alltmer för varje år. Så länge taken är hela förändras allt långsamt. Sen kommer det att gå snabbt. Och ju längre det går, desto svårare blir det för någon yngre intressent att ta över för att sätta husen i skick. Vad är det för jordbrukspolitik vi har, som inte ens tillåter så pass sora enheter att överleva på Sveriges bördigaste åkermark?

  Gässen är också i flyttningstagen och letar sommarviste. Det gamla svinhuset står och väntar på bättre tider.

Jag förundras ofta över att det faktiskt fungerar så bra som det gör rent tekniskt med alla transporter av människor och varor hit och dit. I det lilla perspektivet är det ju egentligen otroligt, att vi efter ett telefonsamtal sätter oss i olika fortskaffningsmedel och sen faktiskt träffas på utsatt tid på en helt annan plats på jorden, det må sen vara bara en timmes resa bort.

  I går bestämdes det, att dottern skulle vara på en plats klockan nio i dag. För att hon skulle kunna vara det, fordrades inte bara att hennes fortskaffningsmedel fungerade, utan även att mitt fortskaffningsmedel fungerade, då jag måste vara på plats en och en halv timma innan hon skulle ge sig av för att ta hand om lilla Tove under tiden.

  När hon var åter, skulle hon egentligen ut igen för att skjutsa brodern till Arlanda. Men eftersom det nästan var åt mitt håll övertog jag den skjutsen och fick honom till flyget i rätt tid för vidare befordran. En timma senare landar han i Norrland och blir hämtad av någon annan. Och så där pågår det hela tiden, för miljoner människor. Nog är det konstigt att det funkar.  

Jag var hos syrran stor del av dagen för fortsatt uppackning. Satte också upp tavlor och sådant, som är lättare om man är van vid hammare och spik.

Fann då också denna bild av farsgubben på sin arbetsplats i Väddö kyrka, då han måste ha varit ungeför i den åldern som jag är nu, för efter pensionen fick han inte tillgång till orgeln. Jo det är faktiskt sant. Så kan man också behandla en trotjänare, som skött den där orgeln som ett barn i trettio års tid. Sen var han inte betrodd att ha en nyckel till läktaren längre. Han kunde ju ha fortsatt att hålla sig i trim för att rycka in som vikarie ibland. Jag tror det tog knäcken på honom.

Nå, inte egna den här gången, men jag har ägnat dagen åt att packa upp böcker och få in dem i olika bokhyllor på två plan. Dom tar en faslig plats, så länge lådorna står där, men sen blir plötsligt rummet mer möblerat och hemlikt när böckerna kommer på plats i hyllan. Finsorteringen får bli en senare fråga, men den får ägarinnan sköta själv. Jag gjorde mitt beting, fick undan det tyngsta och skapade lite mer golvyta i rummen. Det skall bli intressant att se hur syrrans nya hem fövandlas vart efter.

Väddö spelmän på Delsbostämman 1982 

Det har blåst isvindar, men solen har gjort att det ändå kännts lite vår. Något seg i dag efter gårdagens konkande, men det är ju bra motion sägs det. Ser i tidningen att en gammal spelmanskollega har avlidit. En nyckelharpa pryder annonsen. Vi upplöste spelmanslaget när vi "bara åkte omkring och spelade på varandras begravningar". Nu är en till av gänget borta. Många minnen finns från de åren.

  Från 1976 till 1994 fanns Väddö Spelmän med lite olika bemanning och under en period hade vi mycket spelningar. De pengar vi fick ihop använde vi till bussresor till mer avlägsna spelmansstämmor, till Delsbostämman, Östervåla och Älvkarleby. Vi blev också dokumenterade på en LP-skiva, när Roslagens sjöfartsminnesförening gav ut en platta med sjömansvisor och på ett kasettband med spelmän från Roslagen.

  Ett av våra roliga framträdanden ägde rum på scenen i Kungsan, den som just eldhäjats. Olof Palme skulle framträda och besvara några frågor när "Fredsbussarna" skulle göra en färd ut i Europa. Vi var förband och gjorde stor lycka med det, när jag kommenterade vaktparaden som tågade förbi med orden: "Det där är vad militärer borde ägna sig åt - spela gånglåtar"! Palme stod helt öppet och pratade med folk bakom scenen när vi klev av.

Det sista lasset är på plats. Två kalla nätter gjorde att snön blev kvar, så att det räckte till kälken. Den övre bilden är tagen innan allt är avkvistat.

Min ena lillasyster flyttar ut på landet, till en by som mycket påminde om vår barndoms by. Vi söker våra rötter. Jag var där i går och försökte bringa reda bland alla lådor och få upp hyllor och ställa vissa saker på plats. Det omedelbara intrycket var, att hon hade flyttat från ett större boende till ett mindre, för hur hade allt detta rymts i lägenheten?

  I själva verket blir den nya boytan dubbelt så stor, så det är bara hur det hela organiseras som gör, hur mycket plats det tar. När alla boklådor tömts och böckerna kommit in i hyllorna, så kommer utrymmet att kännas helt annorlunda. Klarade det beting jag föresatt mig på utsatt tid och hann hem och fixa käk före kvällens TV.begivenheter, "Det okända" och "Sommer". Den danska serien gillar jag skarpt.

Gårdagen gick i stort åt att förflytta de uppkapade tall stammarna till vedbacken med hjälp av kälken. Samtidigt smälte snön undan i snabb takt där jag skulle dra kälken, så jag gjorde mer än jag tänkt. Ändå är jag inte klar och hoppas nu på kalla nätter, så att det blir lite glidunderlag kvar ett par dagar till. Sen får våren gärna komma med full kraft, så vedbacken blir torr och man kan börja kapa. Men i dag blir det en utflykt till Alsike för att hjälpa min där nyinflyttade syster att komma i ordning på ny adressen. Så veden får vänta.