Oktoberlandskap i dimma, artificiell akvarell

Vaknade tämligen utsövd och hade som enda förutbestämd aktivitet, att något skulle bli uträttat i verkstaden, där två objekt väntar på att bli åtgärdade. Så har det också blivit, men då är det ju så, att det blir väntetider medan limningar sitter i spänn och då får man göra annat. En del datapyssel har det blivit men också tvättade fönster i bottenvåningen, helt oplanerat, bara för att andan föll på och vädret lämpade sig. Veckostädningen är också påbörjad, då det lär komma gäster i slutet av veckan. Fiolen har fått en duvning, körstämmor har lyssnats till och övats via mp3-filer i mejl-boxen. En tur till affären per cykel gav lite extra frisk luft och sen har jag plockat ihop trähantverksalster för en kommande hantverksdag, som jag fått erbjudande att ställa ut på. Det brukar inte bli någon stor kommers, men det kan vara bra att synas så också.

Eftermiddagen i går blev kortare än jag tänkt i trädgården. Jag hade lovat att vara barnvakt över natten och behövde följa med och hämta på dagis, så fröknarna känner igen mig, om jag skall hämta själv någon gång. Det var en liten busunge som kom springande, när hon såg mamma och sen lyste okynnet i ögonen hela vägen hem. Full av energi knallade hon på från parkeringen konkande på sin stora cykelhjälm. Sen blev det mat och ny energi till lek och sagostund. När en bok var klar så sa hon: "Mera!" och sprang och bytte bok i lådan. När det var sovdags fick jag natta och förklara att jag skulle sova där sen. Då la hon sig direkt till rätta och somnade utan ett pip.

  Jag hade en lugn kväll med lite fiolövning, "Dobidoo" och "Skavland". Han är verkligen proffs på det han gör. Det blir en oerhört givande timme med vitt skiftande ämnen ihopmixade till en helhet. Nu fick jag också se ett filmklipp, som tydligen miljoner tittare sett före mig, med lejonet som återsåg sina gamla hussar och gav dom ett riktigt varmt mottagande. En fantastisk filmsnutt om samspelat mellan djur och människor.

  Tove vaknade ungefär samtidigt med mig i morse och låg och lekte i sängen tills jag tog på mig glasögonen. Då satte hon fart på sin speldosa och signalerade att det var morgon. Vi gick ned och satte oss i soffan med respektive nappflaska och temugg och hann avverka några sagoböcker innan föräldrarna vaknade. En riktig mysestund.

  På hemväg ett kort besök hos sonen, sedan hem till trädgårdsarbete. Jag hann precis klippa ned de höga skotten i hallonhäcken innan det började regna. Rensningen av torrstammar får bli en annan dag men nu ser den i alla fall vettig ut och den skymmer inte längre utsikten för grannarna. Nu är det bara att elda i spisar och kaminer, så det blir varmt inomhus till kvällen.

Nu klarnar luften, nätterna blir kalla och vi ser fram mot färgsprak i naturen. Morgonsysslorna börjar med att sätta eld i spisen för att få upp temperaturen inomhus. Sen går jag ut i verkstaden och påbörjar dagens renoveringsjobb, två olika bord med diverse skavanker i lack och faner. Jag får göra en del grundjobb på båda innan jag lackar, för sen kan jag inte fortsätta därute. När lacken torkar kan jag i stället ägna mig åt musiken här inne. Det får även bli någon utflykt under dagen, då vädret ser ut att bli fint. Till kvällen skall jag få träffa lilla Tove och höra vilka nya ord hon har lärt sig sedan sist. Sen är det veckoslut igen.

Hade en nattvaka även den gångna natten efter en dröm att min andra bil hade gått sönder och skulle bli dyr att laga. Som tur är har jag íngen andra bil, så det får räcka att hålla igång den jag har. Men jag kände mig stressad och fick lästa några kapitel Bingsjöhistoria för att kunna somna om.

  Morgonen gick till bakning av matbröd och sockerkaka, då lagren börjar tryta. Ett nytt renoveringsobjekt anlände och ger mig en ny utmaning. Grannen kom in med ett litet djurfynd i en pillerburk. Ett litet orangefärgat kryp som är ca 5 mm långt och bär en börda av småpartiklar på ryggen. Det såg ut som en kornig dammtuss i miniatyr. I min insektsbok finns en bild av en lysmaskhona som är lika i form och färg, men där står inget om att dom bär med sig sitt bagage så där. Om någon har ett tips vad det kan vara mottages det med tacksamhet.  

Skulle till Rimbo för månatlig sänkekontroll och kom på att det var marknadsdag. Dagens promenad skedde alltså bland de lockande stånden och jag kom hem med en del nyttigheter både till köket och den övriga verksamheten. Speciellt en japansk grensåg att röja ur träden med fick mig att investera. Ett klädesplagg till mig själv och ett till barnbarnet blev det också. Förvånansvärt få bekanta ansikten i folkmängden.

  Eftermiddagen har ägnats åt fiolövning och omsortering av mina folkmusikskivor, så att de nu står landskapsvis. En del kategorier från förr, t.ex "Yngre spelmän" kändes inte längre aktuella, då dom har blivit vitskäggiga gubbar och "halvgamla kärringar" allihopa. Letar efter en speciell tolkning av "Gråtlåten", men den kanske finns på ett kasettband och då har jag något hundratal att leta igenom. Dock vet jag var jag har dom.

  Nu är det dags att dra iväg till körövning, så vi avslutar här.

Gårdagen blev en umgängesdag med barn och barnbarn och då är det den minsta som styr. Således börjar dagen med dammsugning och undanröjande av riskfaktorer såsom lösa knivar, pillerburkar, trappor (grinden sätts för) etc. Sedan bestäms mattiderna efter när lillan kan tänkas vara hungrig och sedan är det bara hänga på hennes önskemål. Nej, riktigt så är det inte. Hon hänger gärna på också. Vill jag räfsa gräs, så försöker hon också räfsa gräs, fastän räfsan är alldeles för stor. Nu får morfar fixa en mindre räfsa. Hon vattnar gärna blommorna också med lilla kannan och skorna på en gång. Hon går med på skogspromenad och plockar blåbär, trots att myggorna är besvärande. Och när vi kommer hem och det är dags för middagslur kryper hon upp och lägger sig på min arm och somnar på några minuter. Det är en outsäglig lycka.

  Dagen gick utan större åthävor, det fick ge sig vartefter. Det blev en liten spelstund också med dottern, jag på nyckelharpa och hon på piano, medan lilla Tove tittade och lyssnade förundrat. Det är sådant hon kommer att minnas. Hon är just bliven ett och ett halvt år och begriper massor och börjar sätta namn på saker. Det roligaste just nu är, att hon lärt sig bocka när hon säger "ja" och ruska på huvudet till "nej", men inte förstår när hon skall använda det ena eller andra utan kör båda varianterna på varandra. Snacka om dubbla budskap.

  Detta har jag nu skrivit tre gånger i stort sett lika dant, därför att när jag skulle publicera i morse så fanns ingen anslutning till servern och så försvann alltihopa. Återkommer om dagens begivenheter, om allt fungerar. I kväll kan jag finnas med som statist i "Mannen under trappan".

Onsdagen ägnades åt brödbak, vedjobb och gräsklippning samt att bringa en gammal stolpe upp ur jordens grepp. Den har varit avkapad men för högt för gräsklipparen och i lagom snubbelhöjd i gräset. Nu fick jag idén, att istället för att kapa i markhöjd, försöka få upp eländet ur marken. Och si, det lyckades, med viss möda naturligtvis. Jag fick spätta loss stenarna den varit stadgad med. Sen körde jag in en gammal järnmejsel så långt ned som möjligt. Under denna kunde jag sedan sätta in spettet och mot en tvärslå få hävstångseffekt, så att stolpen bit för bit kröp upp ur jorden, vartefter jag höjde underlägget för spettet.

   Det här är sådana där företag, som precis lika gärna kunde ha förblivit ogjorda och jag kunde ha ägnat tiden åt något annat mindre krävande. Men samtidigt känns det väldigt tillfredställande när man har gjort det, dels för att det kommer att underlätta framfarten just där naturligtvis, men mest för att man med egna kroppskrafter och lite teknik lyckades överlista naturkrafterna och utföra något, som vid första påseendet verkade omöjligt. Det blev en skön eftermiddagsvila efteråt.

  Kvällen ägnades sedan åt körövning med Skärgårdskören, vars närmaste framträdande blir på en större födelsedagsuppvaktning i Stockholm. Där skall bli både spelmansmusik och körsång med blandad repertoar, men mycket Taube blir det.

Två återkopplingar på samma plats. Jag for in til Stockholm, för att tillsammans med andra medlemmar i Statistföreningen få en guidad visning av den gamla ärevördiga Skandiabiografen på Drottninggatan. Biografen är från tjugotalet, ritad av Gunnar Asplund och fint dekorerad med broderier och målningar Einar Forset och Leander Engström. Den är numera K-märkt och används som biograf fred. lörd. söndag och gärna premiärbiograf, med sin gentila miljö, väl värd ett besök. Den har t.o.m en kunglig loge. När jag kom in i salongen såg jag att jag varit där tidigare, men det måste ha varit på sextiotalet, när jag jobbade på Stadsteatern i kvarteret bredvid och sprang mycket på Bio. Då tänkte man inte speciellt på den säregna och mycket genomtänkta arkitekturen, så det här blev en annan upplevelse.

  Det var det ena. Men medan jag stod och väntade utanför på gatan före visningen, då står plötsligt en liten rödhårig dam några meter ifrån mig och pratar i mobiltelefon och jag känner ögonblickligen igen henne. Vi har inte setts på mer än trettio år, men då spelade vi låtar tillsammans i den första studiecirkeln vi startade i Väddö musiksällskap 1976 och sjöng tillsammans i Måndagskören. Sen försvann hon ut i världen på långa resor till Indien och jag vet inte allt. Nu stod hon där på gatan och så fort jag tittade på henne avslutade hon samtalet och sa, att hon måste hälsa på en gammal bekant. Det blev stora kramen och en god pratstund mitt i vimlet. Hon var just i färd att planera en ny resa och letade efter en försvunnen resebyrå, därför hade hon gått runt kvarteret. Annars hade vi inte setts. Jag bestämde mig också väldigt sent för att ta mig iväg till den här visningen, så nog är det märkligt.

  Jag turistpromenerade genom staden både från och tillbaka till Tekniska högskolan, så jag fick dagens motion på köpet. I bussen på vägen hem råkade jag hamna framför en kille, som pratade oavbrutet i mobiltetefon med olika personer, långa utläggningar med mycket nervöst skrattande emellan, helt ogenerat som om han vore ensam i rummet. Damen bredvid mig försökte läsa. Jag bara lyssnade. Strax innan jag steg av vände jag mig till damen och sa: Nu har vi blivit grundligt informerade om mycket som vi inte hade ett dugg med att göra. Hon instämde och sa, att hon  inte fått någon behållning av läsningen heller och inte förstod att folk ville lämna ut sig på det sättet. Vi sa hej i samförstånd och jag steg av bussen.

De tre tornen, fångade från Solliden på Skansen, representerar tre olika delar av livet, tron, hoppet och kärleken.

Plötsligt såg allt annorlunda ut på bloggsidan och man blev tvungen att ta ställning till en del utseendefrågor igen, men det blir nog bra. Och nu har det tillkommit en bra sak som jag efterlyst, att man kan spara en text som utkast, om man blir tvungen att gå ifrån medan man skriver. Tidigare riskerade man att allt försvann för att man blivit utloggad. Återstår att utröna om det går bättre att varva bilder och text dessutom. Blir en senare fråga.

  Dagen har annars startat med besök hos L L, som gav mig en ny tryckare i ryggen, med påföljd att jag känner mig en dm längre och betydligt rörligare i vitala delar av kroppen. Vi diskuterade också den höga sänkan, som tydligen skall göra att jag känner mig trött. Då undrar jag hur jag skall känna mig den dagen den blir normal igen. Då blir det väl rent av svårt att hinna med sig själv. Man lär sig ju leva med den här typen av åkommor och tappar uppfattningen om vad som är normalt. Saker måste ändå göras och nu är det bara att se framåt mot ljusare tider, även om dagarna blir kortare. Ser i dag fram emot ett kort Stockholmsbesök och därefter körövning till kvällen.