Här stod förr två gamla halvruttna äppelträd alltför nära huset och skuggade och skymde utsikten. De fick skatta åt förgängelsen, även om det alltid smärtar att ta ned fruktträd. Det blev ljust och fint och när det akuta renoveringsarbetet nu är avklarat har det blivit mer tid att ge se över trädgården. Vi har börjat återställa gamla igenvuxna blomrabatter och fundera över var någon ny kan anläggas. Plats finns det gott om, så det är bara att släppa lös fantasin.

Detta är idealbilden av vatten, ett fritt strömmande flöde med naturlig syresättning, ett vatten som kan innehålla vandrande fisk och som kan användas direkt till dricksvatten och nyttjas till energiutvinning. Vid sådana här flöden växte förr brukssamhällena upp. Forsen var förutsättningen för driften av många sågar, kvarnar och smedjor. Den här bilden är från Skinnskatteberg, ett av många brukssamhällen i Västmanland, som först levde på järnet, sedan på skogen men numera "lever på luft".

I eftermiddag har jag varit på mitt tredje möte med personalkonsulent, försäkringskassa, läkare och fackrepresentant. Inte mycket hade gjorts från arbetsgivarens sida för att få mig omplacerad. Det finns inget att omplacera mig till och några nya tjänster skapas inte, även om jobb ligger och väntar på att bli utförda. Men jag fick bra stöd av min läkare och fackrepresentant att jag inte kan återgå till min forna syssla och slutligen lyckades vi komma fram till någon sorts kompromiss, så att jag skall komma ur sjukskrivningsfällan, kunna överleva fram till pensionen och samtidigt ta egna jobb, när de dyker upp. Det känns bra, för man vet aldrig vad som händer i framtiden.

Återkommen till hemmet efter två och ett halvt dygn i musikens hägn, nämligen på Körstämman i Skinnskatteberg. Jag tror jag har varit där 17 eller 18 gånger sedan 1983 och varje stämma har gett några fantastiska musikupplevelser av mycket varierande slag. Men gemensamt är, att alla har rört vocalmusik och den berör på ett särskilt sätt. Därför fick jag en nostalgisk tårreaktion när sjön Nedre Vättern och Herrgårdsängen dök upp i blickfånget vid ankomsten.

  Körstämmorna har krympt från gigantiska tillställningar på åttiotalet med över 3000 deltagare till nu några hundra. Dom kanske har tappat i mångfald och dynamik, men där finns alltid upplevelser att ta med hem i det sinnliga bagaget. Skickliga verkstadsledare och toppartister är en grund. Sen finns det alltid plats för nyupptäckter i artistfloran och för social samvaro med likasinnade mellan verkstadspass och konserter.

  Själv har jag de senaste gångerna åkt dit mycket för att få en stund i Saltkällarens visstuga med Bertil Olsson som värd. Där kan man  få hoppa in som gäst i programmet och i år blev det tillfälle till det både fredag och lördag kväll med med stort gensvar. Där är också en oerhört tacksam publik att sjunga för och ideala akustiska förhållanden under valven i Saltkällaren.

  Bertil har en jättefatabur av berättelser och skrönor från trakten samtidigt som han har en väldig repertoar av både egna och andras visor. Vi kom på, att vi båda var klockarsöner. Hans far var klockaren på Ornö och min på Väddö, så vi har båda dels en repertoar av skärgårdsvisor och dels från Dan Anderssons trakter.

  Årets höjdpunkt på konsertfronten var The Real Group i går kväll, sanslöst skickligt och roligt. Deras verkstad var också givande på ett ovanligt sätt, därför att dom delade med sig av sina erfarenheter från många års övningsslit och turnerande. Där fanns verkligen saker att ta till sig.

  Bilderna ovan är från lördagens konsert på Herrgårdsängen. En del år har hela backen varit fylld av folk.

Två program hann jag med att vara publik till och det var givande i båda fallen. Amanda Ooms har jag missat det mesta av tidigare. Nu fick jag i stället höra henne själv berätta om sina erfarenheter från en mycket brokig konstnärsbana med måleri, författande och skådespeleri och senast föräldraskap till ett par tvillingar. Där kan man snacka om "Livspussel", som Reinfeldt brukar använda för att beskriva familjetillvaron.

  Efter lunch kom Sven Bertil Taube och det var inte mindre intressant. Det handlade ju i första hand om hans roll som skådespelare men också en del om vissjungandet, som en period var det enda han kunde livnära sig på. Det engelska filmbolaget, som han hade ett fint kontrakt med, gick i konkurs och hemma på Dramaten rådde anarki, så det var inget att återvända till.

  På senare år har han fått fler intressanta filmroller, som han kan läsa in scen för scen, dag för dag. Hans syn klarar inte längre långa teaterrepetitioner. Vid frågestunden efteråt fick jag tillfälle att fråga honom om hur hans samarbete med Ulf Björlin startade och fick en fin berättelse om det. Programmen kommer i höst och det skall bli intressant att se hur dom har redigerat.

Sambon hade lämnat huset i svinottan utan att jag hört ett knäpp, och jag vaknade ändå tidigt. Hon har en långresa framför sig, så det var nog bra att komma iväg. Jag har själv vissa planerade utflykter framför mig, däribland till Körstämman i Skinnskatteberg den kommande helgen. Men i dag gör jag en snabbt bestämd visit i Stockholm för att vara publik vid inspelningen av ett par TV-intervjuer i serien "Närbild". Fick inbjudan i går, då de saknade folk till programmen. Amanda Ooms och Sven-Bertil Taube skall intervjuas. Vädret ser ut att bli bättre än väntat men tämligen svalt. Till Skinnsberg får man rusta sig för alla eventualiteter. Det blir kvällens syssla. Nu skall jag hinna måla ett par sidor på skåpet innan jag far iväg.

Oftast är det katterna, speciellt Tyson, som hittar på saker, så att man undrar vad som pågår. Men ibland händer det saker även när han inte är närvarande och ibland hittar man ingen riktig förklaring. Detta är inget som oroar mig speciellt, jag tycker mest det är ett intressant huvudbry. Sambon är mindre trakterad av sällskapet.

  Men i går kväll trodde vi plötsligt båda, att vi hade sällskap av någon mer talför individ, då vi båda tydligt hörde en damröst som yttrade något ohörbart ute i köket. Vi kollade, men ingen där. Åter i TV-soffan hörde vi åter damrösten, nu uttala en lite längre mening. Men nu kunde jag lokalisera rösten till sambons handväska. Där låg hennes nyinköpta GPS, som hon köpt för att hitta till sina kunder ute i buschen.

  Problemet med den är, att den inte kan hitta hemorten och man måste ju ha en utgångspunkt om man skall orientera sig. Vi bor alltså i "Ingenstans" och möjligen var det det GPS-rösten plötsligt fick för sig att meddela oss, mitt under pågående TV-deckare. 

Två intensiva dagar har förflutit i musikens värld. I går, tre konsereter på rad för fullsatta salonger i Edsbro bygdegård med Anne Sofie von Otter och hennes vänner pianisten Bengt Forsberg och nyckelharpspelmannen Torbjörn Näsbom. Dagen innan långt genrep med kör och solister.

  Det verkade som ett nästan oöverstigligt projekt först, att ro detta i hamn, men resultatet blev mycket bra och uppenbart givande för alla parter. Vi sångaramatörer lyfter oss själva i håret vid sådana här tillfällen och solisterna får möta ett gäng entusiastiska körsångare och en, till stora delar, konsertovan publik, som gav ett fantastiskt gensvar.

  Själv har jag ju inte så mycket hår att lyfta i, men fick glädjen att fungera som konferencié och fick mycket lovord för detta efteråt. Mitt noggrant repeterade manus funkade som jag tänkt, till alla tre konserterna, och fick publiken på gott humör från start. Känner mig hemma i den rollen och skulle inte ha något emot att få fler sådana uppdrag även på proffessionell bas.

  Jag hade också lurat till mig att vara banjoist på ett nummer, "Ain´t she sweet", och fick på så sätt även tillfälle att samspela med en av solisterna, Bengt Forsberg, vilket jag tror även han tyckte var kul.

  En mycket trevlig fest efteråt avrundade hela arrangemanget med mycket glädje och flera spontana musikframträdanen. Då hade vi däremellan med gemensamma krafter hunnit röja ur och städa hela lokalen. Jag råkade vid festen bli placerad brevid "Årets svensk i världen", och det kändes inte heller helt fel. En mycket lättsam och trevlig dam. Vi förde ett givande samtal om våra olika arbetssituationer.

  Hon och Bengt skulle flyga vidare till Finland för en konsert där i dag. Jag skulle i dag infinna mig på möte med försäkringskassa, läkare, personalkonsulent, arbetsledare och fackrepresentant, för att finna en möjlig omplacering åt mig. Fick dock meddelande för en stund sedan att mötet skjutits upp en vecka. Som tur är, har jag jobb i verkstaden som väntar.