För 200 år sedan, den 17 mars, lämnade genaral von Döbeln Åland och tågade med 5000 svenska soldater de fem milen över isen till Grisslehamn med ryssen i hälarna. Ungefär 3500 kom fram. De övriga dog endera i strid eller av umbäranden under marschen. Det rådde vidriga förhållanden på alla sätt med snöstorm och öppna råkar i isen. I Grisslehamn utkämpades den sista striden mot ryska trupperna, som sedan efter övernattning drog sig tillbaka till Åland, medan isen ännu bar. Detta blev slutet på det svenska herraväldet över Finland och början till en ny tid, även om det tog tid att bygga upp det nya. Sverige hade lika väl kunnat blivit delat just då mellan Ryssland och Danmark och upphört som egen nation. Detta är något att minnas.

  Därför har Roslagens sjöfartsminnesförening och dess ordförande Lars Nylén tagit initiativet till att uppföra ett minnesmärke i Grisslehamn och detta avtäcktes under stora högtidligheter i går den 20 mars. Där var flottbesök, hemvärnsmusikkår, tre olika militärförband, varav ett i den tidens uniformer, salut och sirener från fartygen i hamnen och en rad talare som berättade om denna ödesdag i den svenska historien, däribland överstelöjtnant Carl von Döbeln som initierat berättade om sin farfars farfars bror generalen Karl Georg von Döbeln. Vi minns honom som mannen med det svarta pannbandet i Fänrik Ståls sägner.

  Minnesmärket, som kallas Lidströmms kummel efter fänriken Hans Lidström som ledde försvaret av Grisslehamn, är ett stenkummel med en smidd uniformshatt smidd av konstsmeden Jan Mattson från Tierp. Den högtidliga invignigen hade samlat stora  skaror av historieintresserade denna första vårdag. I Rospiggen 2009 skildras detta skeende i en artikel av Bertil Wååg, "När Sverige förlorade Finland". Den är värd ett studium.   Bilderna är Grisslehamn med korvetten Sundsvall, intågande soldater i 1809 års mundering och det avtäckta minnesmärket.

När jag stod vid fönstret och betraktade den nya trädsiluetten började det plötsligt röra sig i dunklet och där var dom, våra nattgäster. Jag tryckte kameran mot rutan och chansade att det skulle bli något och det var så här jag såg dom, som gråa skuggor. 

Efter flera dagars envetet gråväder tittade solen fram en minut just när den var på väg ned. Det kändes ändå befriande.

I dessa melodifestivaltider kan jag inte undanhålla er denna bild. Kontrasten i klädedräkt blir så påtaglig.

Arbetet pågår med att göra en ny bildsida, där det även går att se bilderna som ett bildspel, om man har rätt mottagningsförhållanden. Där blir nog också flera kategorier att välja bland. Det går bra att tjuvtitta på: http://www.pixbox.se/usr_show_id158400_page0_order1.html

Fredag, gråväder och lätt snöfall, -1 grad. Inget uppgjort program för dagen, men skall fortsätta att försöka lösa problemet med bildsidan.

  Mitt fotointresse började tidigt, med fars lådkamera för 6 x 9 cm negativ av märket "Popular portrait brownie". Jag tog bilder av mina lekkamrater sommaren 1956, 12 år gammal, och hade sen med mig den kameran på skolresan. Sen upptäckte jag att även mor hade en kamera, med bälg och mer avancerad. Man kunde ta på en hundradels sekund, som gav mindre skakningsoskärpa, men den hade en usel sökare.

  För pengar jag fått vid konfirmationen köpte jag sen en egen kamera av märket Agfa Brovira för 6 x 6 neg., så jag fick ut fler bilder på samma rulle. Den hängde med ett tag, tills jag hittade en begagnad småbildskamera av märket Kodak Retina, som jag köpte för 40 kr. Den var alltså inte modern ens då, men gav mig i alla fall möjlighet till ett mer flitigt fotograferande. Speciellt som jag även kunde använda den öppnad och upp- och nedvänd som objektiv till min hembyggda förstoringsapparat. I den kunde jag göra 9 x 12-kopior från småbildsfilmen.

  1968, när jag började på Konstfack, köpte jag min "Nikormat", en riktig systemkamera som jag tagit tusentals bider med, tills slutaren plötsligt lade av för några år sedan och inte gick att få reparerad. Tyvärr sålde jag den som reservdelsobjekt till kameradoktorn. Den som syns på bilden är sonens. Min var helsvart. Den gamla Agfan har jag heller inte kvar. Jag tror jag lämnade den i byte när jag köpte småbildskameran. Det var hårda tider.

  Sen blev jag digital 2006, på gott och ont, med en Fuji Fine Pix S 5600. Men jag står i begrepp att uppdatera mig även där. Den motsvarar inte riktigt det jag vill kunna göra och systemväljaren har lossnat och sitter fasttejpad. Den är alltså min fjärde egna kamera men troligen inte den sista.

  Men jag har mörkrumsutrustningen och alla dom gamla negativen kvar, om andan skulle falla på. När jag såg filmen "Maria Larsson eviga ögonblick", då återupplevde jag också magin, när bilden träder fram på papperet i framkallningsskålen. Den känslan kan man aldrig framkalla på en dataskärm.

  I ungdomsåren var min önskan att bli yrkesfotograf. Men det ansågs av min fader vara "alltför osäkert". Jag tror, att om jag hade fått utbilda mig på riktigt inom foto, då hade jag i dag varit dokumentärfilmare. Det är något jag känner, att det skulle ha knutit ihop många av mina intressen. 

I går fick jag ett mejl att bildsidan Qlick.se lägger ner den 31 mars. Det betyder att jag skall radera drygt 500 bilder, som jag med viss möda och tidsspillan lagt in där, till allas beskådande. Det känns trist och jag letar efter ett annat alternativ att både visa och saluföra mina bilder. Återkommer om detta, om jag hittar en ny adress.

Ett par bilder till från gårdagens isutflykt. I natt och även i dag har det snöat och varit riktigt grått, så isfesten prickades in på exakt rätt dag.

  Den här dagen har jag istället ägnat åt auktionsbesök i Lohärad utan några inköp, då det jag ville åt gick min plånbok förbi. Men det är alltid intressant att titta på gamla saker och studera folklivet.