Solen har lockat mig ut, fast ena benet tjurar. Fruktträden har länge stått och ropat på att bli beskurna, men det har varit så mycket snö att dra omkring med stegen i, så det har fått vänta. Men nu är det grövsta gjort. Jag skall finputsa lite nästa vecka, då det nog har torkat upp lite. I alla fall blev dom mycket mer genomskådliga uppe ifrån mitt fönster.

  Tranorna ropade nere vid sjön i morse och det är full fart även på småfåglarna så snart solen tittar fram. Läste någonstans, att näktergalen har minskat i antal med en tedjedel på några år. Det är illavarslande. Få se om vi får höra den i år nere vid Gisen.

Jag behövde ut i skogen för att rensa hjärnan och röra på muskulaturen. Jag gick den invanda stigen, korsade stora vägen och lät mig omslutas av granarna. Så rundar jag berget och plötsligt öppnar sig en ny vy. Här har man nyligen gjort en avverkning och den gamla skogen har fått ge vika. Det är väl tidens gång. Det gamla skall bort för att ge plats åt yngre plantor. Jag känner inte längre igen mig. Den invanda stigen får ta en ny riktning, för att jag skall komma ut på andra sidan. Jag börjar själv alltmer känna mig som en gammal stormvriden kroktall, vresig men seg i virket. Jag klamrar mig kvar på klippan så länge det går.