Arbetet i verkstaden har framskridit väl och när det blev regnväder på eftermiddagen kändes det trevligt att få fara iväg till en improviserad spelstund med mat där före. Många gamla låtar hann färskas upp ur dolda hjärnvindlingar. Till hemfärden hade det åter blivit fint väder med låga dimstråk överfälten.

Klockan är halv tio. Jag har bakat en sockerkaka med choklad i, limmat ihop en stol och tagit en cykeltur till affären. Jag är värd en kopp kaffe och sätter mig och lyssnar på gårdagens sommarprogram via datorn. Upptakten är bra, så det lyssnar jag nog vidare på stundtals under dagen, men mer jobb väntar i verkstan, så det får bli småportioner mellan limningarna.

  Min verkstad är så liten, att när jag gjort en limning med knektar stickande ut åt alla håll, då är det bäst att göra något annat medan limmet torkar. Annars är det bara risk att jag snubblar och allting rasar. Erfarenheten har lärt mig detta, ändå gör jag ibland avsteg med risk både för dom egna tårna och arbeten som står och väntar på sin tur. Stolar hänger jag därför helst upp på väggen före och efter ingreppen.

  I går kväll såg jag en fantastisk naturfilm av Kurt Skoog, "Vattnets själ" på TV 2. En liten fjällbäck var utgångspunkten och en strömstare huvudpersonen. Man fick följa den och vattnets liv genom årstiderna med utblickar mot den stora världen.

  Helt fascinerande var det att se den lilla fågelns jakt på föda ovan och under vattnet och det oåterkalleliga, när ungarna var stora nog att lämna boet, som låg på en grundbjälke under sjöboden. Dom kröp ut och klängde fast en stund vid bjälken innan dom släppte taget och föll ned mot vattnet, som fallskärmshoppare som klättrar ur planet och släpper sig ned, utan möjlighet att återvända. Vilket mod, dom har ju aldrig varit i vattnet tidigare. Samtidigt skildrar filmen vattnets betydelse för allt levande och vår egen framtid på jorden. Filmen går i repris i morgon och jag kan varmt rekommendera den.

  Anders Lundin sommarprogram från i går är förresten också mycket rekommendabelt.

Äntligen har jag fått avsluta en nära fyra år lång medicinering mot min Polymyalgia reumatica. Den påstås nu vara utläkt, så vad som i övrigt besvärar mig är av annat slag. Nu skall vi, min husläkare och jag, göra ett försök att få bukt även med det, eller åtminstone minska symptomen. Men vissa saker är det bara att gå till den alternativa vården med, sådant som behöver mer drastisk handpåläggning än vad vårdcentralen kan erbjuda. Jag hoppas även på en sådan omgång senare i veckan. Om kroppen jävlas med mig skall jag jävlas med kroppen.

  För övrigt fullt upp i verkstaden och mer spelning på gång mot månadsslutet. Nu skall jag ut och rafsa ihop lite kvällsmat från trädgården.

I dag instiftades Taubedagen på Skansen med ett mycket rikt program, arrangerat av Taubesällskapet och Skansen. Samfundet Visans vänner och Taubekören fick också vara med på ett hörn och i det hörnet, på scenen vid Bollnästorget, bidrog duon Vispeppar med några visor. På så sätt fick jag både vara med och sjunga Taube och även ta del av hela festkonserten med många av de bästa Taubetolkarna landet har. Där fanns fantastiske Axel Falk och gruppen "Qualander" från västkusten. Där fanns suveräne Pär Sörman och där fanns Lill Lindfors och Sven-Bertil Taube i ett lekfullt samarbete, uppbackade av Anders Ekdahls ensemble.

  När Taubstipendiet skulle delas ut hade Pär Sörman just lämnat scenen efter en mycket lång och mycket varm applåd. Det fanns inte tid för något extranummer just då, men det löste sig på så sätt, att det var just Pär Sörman, som påtagligt rörd strax därpå fick motta Taubestipendiet 2009. Efter ytterligare ovationer från publiken bjöd han sedan på sin version av "Kärleken och vinden", denna tårframkallande ballad om ett kärleksöde på västkusten. Intet öga var torrt.

  Att tillbringa en heldag på Skansen och därtill få ta del av så mycket fin musik är verkligen inte det sämsta. Det är också intressant att höra, på hur många olika sätt Taube kan tolkas. Han tål mycket, även Bosse Larsson som allsångsledare.

På den övre bilden delar Taubesällskapets ordförande Lars-Göran Karlsson ut Taubestipendiet till Pär Sörman. På den undre är Lill och Sven-Bertil i duetttagen.

Solen strålade från en klarblå himmel och folket var någon annanstans, de som skulle fylla publikplatserna. Men vad gör väl det? Spelmännen kom och bjöd på musik både från den scenliknande spelplatsen och ute i buskarna kring den gamla gården och en lite skara åhörare blev det också vartefter. Personligen fick jag plötsligt se, att jag hade både barn och barnbarn i publiken. Det kändes extra roligt. Jag bidrog till programmet med tre låtar efter Mosse-Fridolf, min gamla spelkamrat från Singö. Dom är det just inga andra som spelar.

  När själva stämman ebbade ut förflyttades både spelmän och publik till kyrkan för en improviserad konsert. Kyrkan blev i det närmaste fullsatt. Spelmanslaget "Gladpack" från Täby stod för huvuddelen av programmet men sen var vi flera som gjorde korta framträdanden. Där spelade jag "Frisells storpolska" och berättade om släktskapen mellan den låten och Oskar Lindbergs psalmmelodi "Jag lyfter ögat mot himmelen". Den kändes rätt i sammanhanget och gick riktigt bra. Det kändes riktigt högtidligt, när vi alla tågade ut och spelade färdigt utgångslåten utanför, medan folket lämnade kyrkan.

Huset är städat och jag tänker ägna dagen åt musik, något förvånande kanske. Kanonväder och spelmansstämma på Loskälvagården i Lohärad med efterföljande avslutning i kyrkan. Det blir en improviserad konsert med spelmän som deltagit på stämman. Brukar bli en intressant blandning och jag tänker bidra med något lämpligt.

  Skall bli intressant att se reaktionerna på min nya look. I går fick jag två mycket postiva reaktioner, en av en man som gjort detsamma, en av en kvinna som inte alls ville tro på min pensionsålder. Sådant känns ju bra, bara kroppen sa detsamma. I dag blir det värktabletter och buskspel som gäller. Det gör inget om jag snubblar över en naprapat i buskarna, en med snälla händer.

Efter en dag med verkstadsjobb blandat med radiolyssnande och lite strödda kontakter med omvärlden, tog jag mig i kväll ut på en milrunda på cykel i den ljumma kvällen. Grusvägen söder om kyrksjön bort till gamla viadukten. Sen blev det samma väg tillbaka, då stora vägen är livsfarlig för cyklister på det stället. Tänk om gamla banvallen hade hållits i stånd, vilken perfekt runda det hade blivit att ta den tillbaka in till samhället. I en åkerlycka stod råbocken och poserade för kvällens bild.

Efter den upplevelsefylla gårdagen har det i dag kännts som en mellandag. Även om jag har varit ute i verkstan ett par omgångar och påbörjat arbetet med den gamla skänken, så har mycket tid gått till radiolyssnade och kontemplation. Till kvällen kom sonen på besök, så då fick jag i alla fall både en pratstund, en spelstund och en skogspromenad med blåbärsplockning till kvällsmaten. Han betraktade också mitt lilla förvandlingsnummer med ett godkännande leende. "Hellre tuff än tufsig", är det nya valspråket. Kvällen skall ägnas åt läsning, då det inte är något av intresse på burken.