Gårdagen blev en umgängesdag med barn och barnbarn och då är det den minsta som styr. Således börjar dagen med dammsugning och undanröjande av riskfaktorer såsom lösa knivar, pillerburkar, trappor (grinden sätts för) etc. Sedan bestäms mattiderna efter när lillan kan tänkas vara hungrig och sedan är det bara hänga på hennes önskemål. Nej, riktigt så är det inte. Hon hänger gärna på också. Vill jag räfsa gräs, så försöker hon också räfsa gräs, fastän räfsan är alldeles för stor. Nu får morfar fixa en mindre räfsa. Hon vattnar gärna blommorna också med lilla kannan och skorna på en gång. Hon går med på skogspromenad och plockar blåbär, trots att myggorna är besvärande. Och när vi kommer hem och det är dags för middagslur kryper hon upp och lägger sig på min arm och somnar på några minuter. Det är en outsäglig lycka.

  Dagen gick utan större åthävor, det fick ge sig vartefter. Det blev en liten spelstund också med dottern, jag på nyckelharpa och hon på piano, medan lilla Tove tittade och lyssnade förundrat. Det är sådant hon kommer att minnas. Hon är just bliven ett och ett halvt år och begriper massor och börjar sätta namn på saker. Det roligaste just nu är, att hon lärt sig bocka när hon säger "ja" och ruska på huvudet till "nej", men inte förstår när hon skall använda det ena eller andra utan kör båda varianterna på varandra. Snacka om dubbla budskap.

  Detta har jag nu skrivit tre gånger i stort sett lika dant, därför att när jag skulle publicera i morse så fanns ingen anslutning till servern och så försvann alltihopa. Återkommer om dagens begivenheter, om allt fungerar. I kväll kan jag finnas med som statist i "Mannen under trappan".

om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården, skrevs en gång utav Hans Alfredsson. Den bör finnas i varje landsortsboendes bokhylla. Detta är precis vad jag har ägnat mig åt i dag och det är så befriande. Gammal bråte bara försvinner och det blir prydligt där det förr såg ut som skräp.

  Det blev en bra fredag flera sätt. Jag tog bättre vara på det vackra vädret och hann mycket i trädgården. Jag tog min cykeltur till affären och resten av motionen med gräsklipparen. Jag fick en ny spelning inbokad efter diverse program-diskussioner. Efter att ha hört önskemålen föreslog jag duovarianten med Vispeppar, som har just den repertoar som efterfrågades och så blev det. Norrteljebåten den 17 oktober, "Ombord med Taube och Vreeswijk". 

  Medan jag vaktade brasan upptäckte jag plötsligt att jag trampade omkring bland kantareller, förädiskt maskerade till gula björklöv. Jag fick ihop så det räckte till kvällskotletten. Har sedan unnat mig god mat och dryck till God kvällprogrammets middagsbjudning, som blev mycket intressant i kväll med Claes Elfsberg som värd. Hela programmet var för övrigt sevärt. Sen har jag även avnjutit Dobidoo, som också var ovanligt trivsamt i kväll med folk som bjöd på sig själva. Det är väl där det sitter, om man skall nå fram till publiken.

En lite underlig dag. Vad vädret beträffar kunde jag ha varit ute hela dagen, men kom mig inte ut förrän på eftermidagen. Tyckte att jag hade massor jag behövde gå igenom, notsortering, övning för kommande "sopplunch", genomgång av nya noter mm. Fick hem ett häfte med Benny Anderssons musik, där det är en speciell fiollåt som jag vill tillägna mig. På inspelningen är det så mycket stämspel, så det är svårt att avgöra riktigt vad som är melodin.

  Jag tog mig småningom en förlängd cykeltur till affären och kom sedan igång i trädgården med lite uppsnyggning runt huset. Det får det bli fortsättning på i morgon, för när man börjar ser man det ena efter det andra som bör åtgärdas. Kvällens körövning kändes lite trög, men det berodde inte på mig, då jag hunnit sova middag och var tämligen klar i knoppen. Vi jobbar med Björn och Bennys låtar men det är flera olika arrangörer som tagit sig an körsatserna och de är inte helt lätta. Vid ett tillfälle lät mansstämmorna som larmsignalen dom kör i stan första måndagen i månaden. Det var skrivet så av någon anledning.

Gav mig ut i trädgården på eftermiddagen för att snygga till några ställen. Då anföll dom.

Jag satt och bläddrade i ett gammalt fotoalbum i ett annat ärende och hittade då denna bild från ett mycket lyckligt tillfälle 1978. Upplands spelmansförbund hade ordnat en "dialektkurs" ute på Väddö folkhögskola med koncentrationen på Roslagslåtar. Till kvällen hade jag föreslagit "Mosse-Fridolf" som kvällsattraktion med mig som ackompanjatör. Jag hade då hunnit bekanta mig med hans äldre repertoar och kunde föreslå låtar och få honom att berätta och sjunga och det blev väldigt uppskattat. Som extranummer fick han sedan spela sin fiolversion av "Vals i lekstugan", som egentligen är ett bravurnummer för dragspelare med mycket kromatiska gångar. Det fixade han till stort jubel. Det är sådana musikaliska ögonblick man lever på.

  Det slår mig att gubben till vänster, när bilden togs, var yngre än vad jag är nu och han var borta tre år senare. Det ger perspektiv på tillvaron.

http://www.vispeppar.se/mosse.html

Onsdagen ägnades åt brödbak, vedjobb och gräsklippning samt att bringa en gammal stolpe upp ur jordens grepp. Den har varit avkapad men för högt för gräsklipparen och i lagom snubbelhöjd i gräset. Nu fick jag idén, att istället för att kapa i markhöjd, försöka få upp eländet ur marken. Och si, det lyckades, med viss möda naturligtvis. Jag fick spätta loss stenarna den varit stadgad med. Sen körde jag in en gammal järnmejsel så långt ned som möjligt. Under denna kunde jag sedan sätta in spettet och mot en tvärslå få hävstångseffekt, så att stolpen bit för bit kröp upp ur jorden, vartefter jag höjde underlägget för spettet.

   Det här är sådana där företag, som precis lika gärna kunde ha förblivit ogjorda och jag kunde ha ägnat tiden åt något annat mindre krävande. Men samtidigt känns det väldigt tillfredställande när man har gjort det, dels för att det kommer att underlätta framfarten just där naturligtvis, men mest för att man med egna kroppskrafter och lite teknik lyckades överlista naturkrafterna och utföra något, som vid första påseendet verkade omöjligt. Det blev en skön eftermiddagsvila efteråt.

  Kvällen ägnades sedan åt körövning med Skärgårdskören, vars närmaste framträdande blir på en större födelsedagsuppvaktning i Stockholm. Där skall bli både spelmansmusik och körsång med blandad repertoar, men mycket Taube blir det.

Två återkopplingar på samma plats. Jag for in til Stockholm, för att tillsammans med andra medlemmar i Statistföreningen få en guidad visning av den gamla ärevördiga Skandiabiografen på Drottninggatan. Biografen är från tjugotalet, ritad av Gunnar Asplund och fint dekorerad med broderier och målningar Einar Forset och Leander Engström. Den är numera K-märkt och används som biograf fred. lörd. söndag och gärna premiärbiograf, med sin gentila miljö, väl värd ett besök. Den har t.o.m en kunglig loge. När jag kom in i salongen såg jag att jag varit där tidigare, men det måste ha varit på sextiotalet, när jag jobbade på Stadsteatern i kvarteret bredvid och sprang mycket på Bio. Då tänkte man inte speciellt på den säregna och mycket genomtänkta arkitekturen, så det här blev en annan upplevelse.

  Det var det ena. Men medan jag stod och väntade utanför på gatan före visningen, då står plötsligt en liten rödhårig dam några meter ifrån mig och pratar i mobiltelefon och jag känner ögonblickligen igen henne. Vi har inte setts på mer än trettio år, men då spelade vi låtar tillsammans i den första studiecirkeln vi startade i Väddö musiksällskap 1976 och sjöng tillsammans i Måndagskören. Sen försvann hon ut i världen på långa resor till Indien och jag vet inte allt. Nu stod hon där på gatan och så fort jag tittade på henne avslutade hon samtalet och sa, att hon måste hälsa på en gammal bekant. Det blev stora kramen och en god pratstund mitt i vimlet. Hon var just i färd att planera en ny resa och letade efter en försvunnen resebyrå, därför hade hon gått runt kvarteret. Annars hade vi inte setts. Jag bestämde mig också väldigt sent för att ta mig iväg till den här visningen, så nog är det märkligt.

  Jag turistpromenerade genom staden både från och tillbaka till Tekniska högskolan, så jag fick dagens motion på köpet. I bussen på vägen hem råkade jag hamna framför en kille, som pratade oavbrutet i mobiltetefon med olika personer, långa utläggningar med mycket nervöst skrattande emellan, helt ogenerat som om han vore ensam i rummet. Damen bredvid mig försökte läsa. Jag bara lyssnade. Strax innan jag steg av vände jag mig till damen och sa: Nu har vi blivit grundligt informerade om mycket som vi inte hade ett dugg med att göra. Hon instämde och sa, att hon  inte fått någon behållning av läsningen heller och inte förstod att folk ville lämna ut sig på det sättet. Vi sa hej i samförstånd och jag steg av bussen.

De tre tornen, fångade från Solliden på Skansen, representerar tre olika delar av livet, tron, hoppet och kärleken.

Plötsligt såg allt annorlunda ut på bloggsidan och man blev tvungen att ta ställning till en del utseendefrågor igen, men det blir nog bra. Och nu har det tillkommit en bra sak som jag efterlyst, att man kan spara en text som utkast, om man blir tvungen att gå ifrån medan man skriver. Tidigare riskerade man att allt försvann för att man blivit utloggad. Återstår att utröna om det går bättre att varva bilder och text dessutom. Blir en senare fråga.

  Dagen har annars startat med besök hos L L, som gav mig en ny tryckare i ryggen, med påföljd att jag känner mig en dm längre och betydligt rörligare i vitala delar av kroppen. Vi diskuterade också den höga sänkan, som tydligen skall göra att jag känner mig trött. Då undrar jag hur jag skall känna mig den dagen den blir normal igen. Då blir det väl rent av svårt att hinna med sig själv. Man lär sig ju leva med den här typen av åkommor och tappar uppfattningen om vad som är normalt. Saker måste ändå göras och nu är det bara att se framåt mot ljusare tider, även om dagarna blir kortare. Ser i dag fram emot ett kort Stockholmsbesök och därefter körövning till kvällen.