"The Blue trio" lirar jazz vid ett gästspel i Vällingby skola, troligen 1962. Av "Flaxen" vid trummorna syns bara ett öra och en bit av bongotrumman. Ove lirade trumpet och jag hade en sprillans ny orkestergitarr. Notställen i vitt och bått hade jag tillverkat i yrkesskolans verkstad med snyggt textat orkesternamn. Jag var här 19 år gammal och hade musikaliska ambitioner, som sedan försinkades i decennier.

 Skolteater 1956. Fr.v drängen, bonddottern, storbonden, bondhustrun, klockaren, mjölnaren (jag) och prinsen i bondköket. Detta utspelade sig i kass sex i Väddö folkskola.

Ibland undrar man ju var man fått allt ifrån. Här är i alla fall ett uppslag till varifrån jag fått mitt teaterintresse. Vi hade en ovanlig lärarinna, som ibland lyckades genomföra rätt iögonfallande saker för sin tid, däribland mycket scenisk framställning. På bilden nedan har bonden just lagt in en pris snus utan att bjuda mjölnaren, som lystet tittar efter den nedstoppade snusdosan. Lägg märke till de nedmjölade byxorna.

   Mitt barndomshem fångat från kyrktornet i Ökna

I letandet efter äldre släktingar sitter jag ock bläddrar bland gamla foton och fann den här bilden av mitt barndomshem i Ökna i Småland. Vi bodde i det närmaste huset, som hett "Vrån", och i "Lindehult", det lilla huset bakom med ladugård till, bodde farbror Pettersson och tant Signe. Det var där jag hölls mest, då jag inte hade några lekkamrater på närmare håll. Det var närmare en kilometer till bebyggelse åt vardera hållet. Jag bodde här mina första sex år och det var det här landskapet som präglade mig, inte Roslagen, där jag sen har bott större delen av mitt liv.

   När jag fick upp den här bilden förstorad på skärmen, slog nostalgin till riktigt ordentligt, för den väcker så många minnen. De där första åren i ens liv stadfästs ju så mycket och varje händelse är ny och sätter outplånliga spår i hjärnbarken. Strax utanför bilden till vänster går en körväg in i skogen och den mynnar i en förgrening vid vår vedbacke. Det var inte längre runda än att jag kunde gå den själv. Någon trafik fanns ju inte att ta hänsyn till. Där fanns ju bara farbror Sandbergs droska i byn.

  Vid dom stora lummiga träden till höger om Lindehult var "Bokabacken", där man hade majbrasan och där kören sjöng vårsångerna under fars ledning. Där, under dom stora bokarna, finns nu en hembygdsgård, då Emil Pettersson i sitt testamente hade donerat hagen till hembygdsföreningen.

  För dem som undrar varför jag nu har bosatt mig i skogen, är den här bilden kanske en förklaring.