"Stjärnklart" kallades nyårsdagens galakväll i Roslagskolans Aula och det blev ett mycket lyckat evenemang, som nog kommer att återkomma nästa år och gärna får bli en tradition. Ett musikprogarm av hög kvalitet, som bjuder på en skön blandning av instrumentalmusik och sång i olika former och därtill lite snabbhumor för att lätta upp. Helen Eriksdotter och Karin Sahlin har stått som initiativtagare och Karin Eklund svarade för den musikaliska ledningen och var programvärd. De visade med bravur att det i Roslagen finns väldigt mycket kreativitet och musikanter av hög klass. Mycket gick i Wienermusikens anda.

  Salongsorkestern, med konsertmästare Catharina Ericsson, består egentligen av en stråkvartett och en blåskvintett och därtill har man lagt klaviatur, bas och slagverk. Det gav stora möjligheter både till variation och ordentlig orkesterklang. Därtill nybildade "Roslagens vocalensemble", som på några månader, under Karin Eklunds ledning, uppnått en verkligt fin körklang och presenterade flera avancerade stycken. Därtill flera solister som alla gjorde bra ifrån sig. Sjärnhimmel och blomsterarrangemang, smoking och långa klänningar gav det hela en extra feststämning. Det är klart det lockar att vara med i sådana sammanhang. Och så gott som full salong, det var dom värda.

Lilla Tove blev glad åt det mesta och har nu lärt sig att sätta upp handen och morsa, när man vinkar till henne.

Det är tur att man bor ostört i ett fristående hus, så man kan komma hem mitt i natten och sätta sig och hamra på pianot och klämma i med "O helga natt" utan att det stör någon. Det var vad jag gjorde, sedan jag letat rätt på den rätta texten. Visste inte att det fanns två olika, men i min gamla bok med julvisor var en annan, som kändes mycket obekväm att sjunga. Fel vokaler på dom höga tonerna, så att man inte kunde öppna och klämma i, som behövs på den låten.

  Efter trevligt julaftonsfirande på bortaplan, med gott julbord, fina klappar och andra delen av julkonserten på TV, är jag alltså åter i huset och har varit och sjungit i julottan med kören. Vaknade av mig själv strax före väckarklockan och var tämligen klar i knoppen. Vi avslutade med "Joy to the world", som ger tenorerna tillfälle att sjunga en solovers. Det tar vi vara på, kan man säga. Har sen eldat i spisarna och satt en sockerkaka i ugnen, då jag väntar gäster frampå dagen. Innan dess skall jag hinna ta mig en tupplur.

Våra två samarbetande körer hade långövning och fest efteråt i går. Det blev en glad tillställning med mycket god mat, som det blir när det är knytkalas och alla kommer med sina specialiteter. Själv bidrog jag med en smaskig Jansons frestelse och en del vissång. Det kändes som att båda delarna uppskattades. Jag fick också tillfälle att presentera något av min repertoar för mina körkollegor, som annars bara har hört mig i tenorstämman.

Vilken fantastisk idé, att framföra Lars-Erik Larssons Förklädd Gud i gasklockan! Vilka bilder för TV-kameran och vilken känsla det måste ha varit att stå där på dom smala balkongerna och sjunga! Och så akrobaten under kupolen! Det var en ovanligt stimulerande veckans konsert. Missade ni det i kväll så går den i repris i morgon natt och den 20 nov.

Sonen och jag sågs i Uppsala. Käkade på Katalin, detta säregna mat- och musikställe med helt andra anor från järnvägens glansålder. Därefter konsert med Vibafemba och Ulla Skoog i nya konserthusets stora sal. Den är ju imponerande men har en något kall atmosfär och hade inte heller speciellt bekväma stolar för en helafton.

  Det blev en tekniskt briljant konsert men, om det berodde på salen eller de medverkandes utstrålning, så blev det inte någon riktig närhet och värme mer än i enstaka nummer. Jag saknade också en presentatioion av styckena. Man hänvisade till sin nya skiva. Men om man inte köpte den, så var programmet rätt anonymt. Istället varvades sången med sketcher, där Ulla Skoog förde en ojämn kamp med mer amatörmässiga skådespelarinsatser från de olika sångarna. Hon är som bäst i sina egna bitska monologer.

  Kent Anderssons fina "Vingen" satte i alla fall som extranummer en fin slutpunkt för programmet, men den kände jag igen bara för att jag nyligen hört den i Göteborg.

Det var som i gamla goda tider under folkmusikens glansdagar och alla var där. Säkert ett par hundra spelmän samlades under söndagen i Uppsalas nya, fina Musik och Konferenshus. Hasse Gille (77) ledde allspelet med sedvanlig schvung och fick alla att komma i mål samtidigt . Vi har grånat och mognat, en del har förvandlats till gubbar och tanter, men låtarna lever och spelas bättre än någonsin och en yngre generation träder fram och gör sig bekant. Scenframträdandena vittnade om detta.

  Kajsa Ekstav och Janne Bohlin förärades guldmärken för sina insatser till folkmusikens främjande och spelade tillsammans en låt av bortgångne riksspelmannen Kurt Tallroth. 

  I olika hörn av huset, med utsikt över hela staden, samlades sen olika grupper av spelmän för sedvanligt buskspel, som säkerligen fortgick till sena timmar. Själv var jag nöjd med dagens upplevelser och tog mig hem till katterna före åtta. Jag hade då fått några trevliga speltimmar med både gamla bekantingar och nya.

  En stund stod jag faktiskt och sjöng Evert Taube mitt i alltihopa, kompad av tre dragspel, en basist, en gitarrist och en fiolspelman. Dom lirade annars gamla jazzlåtar, som jag har svårt att hantera med fiolen. Det borde man träna på för att få fart på kromatiken. Melodierna finns ju i skallen sedan barnsben.

  Ett av de verkliga glädjeämnena är, att höra andra spela låtar som jag själv har tecknat ned och fört vidare, som de okända låtarna efter Mosse-Fridolf och hans far. Då känns det som att man har gjort en insats, om än aldrig så liten, för musiklivet.

Jag har den gångna sommaren kommit mig iväg till fler spelmansstämmor än på flera år och i dag blir det den stora höstavslutningen i Uppsala, då det nya musik- och kongresshuset upplåter alla sina lokaler för folkmusiken. Det lär bli musik från klockan tretton till sena natten, men så länge kanske mina fingrar inte vill. Dom är lite motsträviga just nu. Måntro om vintern är på väg. I alla händelser har jag under året åter fått lite närmare kontakt med folkmusiken, vilket känns bra, då den en gång förändrade min livsbana högst väsentligt.

  Således blir det ett avbrott i klistrandet. Ca 400 smålappar har jag hittills fått på plats på ca 60 sidor, men det ser inte ut att ha minskat  nämnvärt i kassarna ännu. Resultatet blir i alla fall sevärt tycker jag.

"http://www.youtube.com/v/fsojOVRZJWs"