För ungefär trettio år sedan tog någon sig för med att linda en ståltråd ett par varv runt en tall. Kanske skulle den hålla upp ett stängsel för betande djur, eller så var det i något annat syfte. Alltnog blev den sittande där, medan trädet strävade uppåt och lade årsring till årsring. Då det inte kunde spränga tråden, valde det att med mycken möda söka sig en väg utanför strypsnaran. Det kostade på, det syns på kådsättningen runt tråden, men efter några år var tråden gömd och glömd och de senaste tjugo åren har tillväxningen pågått, som om ingenting har hänt, tills nu.

  Tallen hade flera stammar, som lutade åt alla håll och hotade elledningen. Därtill stal den eftermiddagssolen från tomten, så nu fick den vika för sågen och nu står jag här och klyver upp alltihopa till spintved. Då visar det sig plötsligt, att en tjock kluns är svår att få isär. Något svart håller den samman mitt inne i stammen. Men efter lite bearbetning i klyven så kan jag dra isär den och ut kommer en lång ståltråd, som inte sett dagens ljus på cirka trettio år. Ty så många årsringar fanns utanför tråden. Det som göms i snö kommer fram i tö, brukar man säga. Det som göms i ved kommer också fram förr eller senare, om inte i klyven så när trädet en gång multnat, om naturen hade fått ha sin gång.

I vintras blåste en stor gren av en oxel ned på tomten och blev småningom liggande på vedhögen. När jag satte sågen i den i morse uppenbarade sig detta vackra mönster. jag har skurit till några skivor, så får vi se om det går att få dom torra utan att dom spricker för mycket.

Ungefär en vecka försenad landade hon i dag på gräsmattan, sädesärlan. Ovanför seglade ormvråken, men han var ute efter annat byte.

I dag är det vedhögen som gäller. Jag har kapat klart med den nya klingan, som skar dom tjocka bitarna utan minsta besvär. Alltid en fröjd att jobba med vassa verktyg. Nu är det klyvning, ett till synes oändligt jobb, men det är bara att nöta på så minskar det på ena sidan och ökar på den andra. Sen kan man plötsligt stanna upp och filosofera över naturens märkliga detaljer.

  När jag spräckte bitarna av den gamla sälgen, som snön tog omkull i vintras, då hittar jag mitt inne i stammen håligheter och gångar, där någon larv huserat i bästa välmåga. Hur kom den dit och vart tog den vägen sen?

Överallt dräller vi omkring oss sopor, d.v.s inte jag men andra. Jag var in till storstaden i går och steg på busssen vid Söderhalls trafikplats. Där vid hållplaten söderut ser det närmast ut som om väntkuren har placerats upp på en soptipp. Vem som bär ansvaret vet jag inte, SL, som inte sätter upp papperskorgar, vägverket som inte städar eller de som slänger soprorna. Trevligt är det i varje fall inte att betrakta.

Häggen börjar spricka ut med fina bladrosetter där solen ligger på i lä mellan stenblocken. Annars har det varit en kall dag med blåst, som avhållit mig från vedhögen. En skogspromenad har det i alla fall blivit och en till affären medan annat pågick i huset. För övrgt mest läsning och lite musikövning. Såg också i kväll ett gammalt visprogram med John Harrysson och en skäggig musikensemble, som gjorde fina tolkningar av bl.a Birger Sjöberg och Dan Andersson. Det tycktes vara inspelat i en tagning utan några klipp. Man kunde sina saker.

En väl använd morgon, då jag gick ut i skogen tidigt. Rödhaken kvillrade i talltoppen och lommen ropade nere på sjön. Vad kan man mer begära? Talgoxe, taltrast, bofink, ringduva, nötväcka, större hackspett, gröngöling, spillkråka och gäss fanns bland det jag hörde och en råbock skuttade undan och skällde ekande nere i skogen. Jag tog mig till bronsåldersröset och passade på att leta bästa vägen dit upp och sedan därifrån ned till aspkatedralen och jättekastet i skogen nedanför. Röset är från 800 f.kr Jag när en önskan att kunna snitsla upp en 1, 5 km lång slinga där till förmån för alla natur- och kulturälskare. Fler borde få se detta.