"Blodnävan brinner mot urgråa hällar" skrev K A Grandin i en minnesvers om en Roslagsspelman. Blodnävan är också karaktärsblomma på Kökar och blommar just nu med sin intensiva färg.

  Bilden av den gamla fiskebåten av trä, som kommer knattrande i sundet med tändkulemotor, är en perfekt bild av Ålands utskärgård. Här finns ännu kvar mycket av det liv som var vardagen även i Roslagen, men som snabbt håller på att rationaliseras bort i vårt moderna samhälle.

  Just i en sådan båt fick jag, vid mitt första besök på Kökar 1977, följa med den gamle fiskaren Oskar Holmström ut och vittja flundrenät. Jag satt i fören när han tuffade fram i god fart mellan de uppstickande röda granithällarna. Han såg att jag såg orolig ut och sa lite plirigt med sin typiska Kökardialekt: Dom ligger still - jag vet var dom finns!"

Vaknade strax före sex och begav mig, efter intagen frukost, till sjön och drog med mig kanadensaren på sin lilla vagn. Jag hade med spön och övrig utrustning och begav mig ut på fiskarfänge. Det började tyvärr blåsa lite för mycket för att fara till grundet och jag ville vara inom hörhåll från bryggan, om Ewa skulle komma ner lite senare. Prövade först att kasta där det var öppet vatten, men gled sen in bland näckrosorna och riggade för mete.

  Några miniabborrar visade genast att dom var på hugget, men sen fick jag ett försiktigt napp, som jag genast kände att det var en större fisk. Jag fick trötta den en stund och trodde först att det var en stor braxen, ty nappet hade sett så ut. Men den kom upp och vältrade sig tjock och gulskimrande och efter en stunds kamp bland näckrosstänglarna kom den in till båtsidan och jag kunde lyfta in den. Det visade sig vara en sutare och den vägde 1,6 kg. Det var 35 år sedan jag senast fick en sådan. Den skall ugnstekas till kvällen och det blir spännande att se hur den smakar. Enligt fiskeboken betingar den ett högt pris som matfisk i Tyskland. Det är i alla fall en vacker fisk och lever ett lite speciellt liv, då den går i dvala under vintern och bara äter under sommaren.

På denna bild kan man tydligt se, så olika träden slår ut. Eken som står som vårdträd på gårdstunet är ännu i knopp mitt i grönskan, medan fruktträden blommar för fullt.

Halsinfektionen börjar ge med sig. Jag kände det först genom att rösten bar bättre i morse och jag kunde sjunga igen. Satt och förberedde program för hembygdsgården och var tvungen att testa lite.

  Sen gav jag mig ut på cykeln igen och har trampat närmare en och en halv mil och kände att det gick utan större besvär. Det fina vädret bidrog naturligtvis, ingen riktig värme men sol. Jag utforskade vägen till Kragsta och genom skogen mot Vagnåla och Fansätra. Vore roligt att veta mer om  hur dessa ställen fått sina namn. 

  Den första glada överraskningen var, att den gamla landsvägen hade blivit grusad, månne efter min insändare. De stora groparna var inte fyllda, men hela vägsträckan var nygrusad och jämn att cykla på. Ännu bättre blir den när den blir tillkörd. Lite längre fram var Mickel räv ute på jakt och struntade rätt högaktningsfullt i min närvaro.

  Jag har i veckan börjat läsa en gammal antologi med berättelser om jakt,, fiske, djur och natur i urval av Sven Rosendahl och med vackra illustrationer av Uno Stallarholm. Jag slås av hur fint man skrev förr, hur vackert man formulerade sina meningar. "Sedan vi fått oss kaffe, medtogo vi mat och yxa och begåvo oss åstad." Det kan kännas lite omständligt till att börja med, men snart är man inne i det tempot man hade förr och då känns även språket naturligt.

Dagens cykeltur gick till vägs ände en skogskörväg norrut från Vagn nära Unungehöjden. Vägen slutade uppe vid flera stora odlingar och där var rätt vackert, om man tycker om ett öppet odlingslandskap. Men runt om är bara skog och när jag kom till den längst bort belägna åkern skrämde jag upp en stor flock med större fåglar.

  Det var korpar, kråkor och en havsörn. De förde ett väldigt oväsen, tydligen missnöjda med att ha blivit störda. De måste ha suttit och kalasat på något, endera något som lagts dit för att locka dit vildsvinen, eller så låg där ett kadaver från något som björnen fält. Jag gick för säkerhets skull inte och tittade efter.

  Tog den lilla grusvägen söder om Närdingen tillbaka. Det blev ca 13 km i dag och jag känner att jag tar bruksbacken mycket lättare nu, utan att behöva nyttja lägsta växeln. Kaffet smakade bra när jag kom hem.

  Hantverksboden är urstädad och jag har plockat ut mina trägrejor, så nu är det i stort sett klart för sommarens besök.

Jag har nu varit ute på en ny upptäcktsfärd på cykel längs skogsbilvägarna norr om Myskja, i den trakten där björnen nyligen satt sina spår. Där finns långa vägar rakt ut i skogslandet och man känner sig snart förflyttad till vildmarken. Vårvärmen har infunnit sig och fågelsången följer mig längs vägen. När jag närmar mig vägs ände, öppnar det sig till ett stort hygge, där en ensam man går och sätter granplantor.

  Längs vägen ligger ett stenblock som ingått organisk förening med en stor asp. Här kunde en trähantverkare ha tagit ämnen till något speciellt redskap, som krävde att ådringen följde formen. Man skall vara "träsynt", sa man förr, för att hitta lämpliga ämnen.

  Ca 13 km blev det i dag och knälederna känns mycket bättre efter än före turen, så jag förenar nytta med nöje. Men björnen såg jag inte en skymt av.

Vägen mot björnskogen

I dag kan man läsa i vår ortstidning, att man nu hittat färska fotspår av den björn, som av allt att döma är stationär sedan år 2003 i skogen norr om Edsbro, alltså just i den tarkten där jag tog gårdagens cykeltur. Man tror att det är en stor hane, som nu har lämnat idet och lufsar omkring där ute. Så det gäller att ha korpgluggarna öppna när man ger sig ut och visst ger det en extra adrenalinkick till motionsrundan. Men han lär vara ganska skygg, så chansen att man får se den är nog rätt liten.

En långpromenad genom gammelskogen fick avsluta dagens utevistelse. Koltrasten och bofinken har börjat träna vårsånger och hackspettarna håller igång. Jag hittade en fin smedja, där marken var full av urätna kottar och en satt kvar i städet. Annars var det påfallande tyst ännu.